Smaklöst

När spalten återkom från en kortare vistelse på sjukhuset var han totalt smaklös. Om detta kan man förstås raljera och säga att det har ju spalten alltid varit, men jag är inte emottaglig för skämtan i det här sammanhänget. Att inte ha nån smak i truten är allt annat än roligt. Att få en köttbulle i munnen och inte veta om det verkligen är en köttbulle eller en leverpastejsmörgås är synnerligt tråkigt.
En vän  och kollega vid namn Sven ville bjuda på lunch i veckan, men jag tackade nej. När Sven fick höra vad som var mitt problem föreslog han på sitt skämtsamma vis att han att han kunde berätta hur det vi serverades smakade. Det påminner mig om Malte Lindemans ormtjusare i Kivik, han som inte hade fått tag i några ormar utan fick berätta hur långa di var.

Nu har jag fått en medicin, varav jag ska ta en milliliter fyra gånger om dan. Vätskan sugs upp ur flaskan med hjälp av en  pipett och sprutas direkt in i spaltkäften. Den har hittills inte hjälpt, jag är lika hopplöst smaklös som tillförne, men jag hoppas att millilitrarna ska göra susen snart.

Så här kan vi fan inte ha det.

Om någon undrar

Om någon av de ärade och ärrade spaltbrukarna undrar vart jag tog vägen, kan jag avslöja att jag legat på sjukan ett par dar för behandling av min andnöd. En välskött andtäppa kräver som bekant regelbunden ans och omsorg.

På sjukan är de flesta syrror snällaoch hjälpsamma, men det finns alla sorter, från Florence Nightinggale och Sibiriens ängel (Elsa Brändström) till syster Rached, den lea sjuksyrran i filmen Gökboet.

Syster Florence

Trevlig helg

Trevlig helg, önskar alla människor sina medmänniskor på fredagar. Det är ju vänligt och artigt och är ingenting att säga något om. Dock anser jag att en sådan tillönskan är något malplacerad inför innevarande helg, som ju knappast är känd för att vara särskilt trevlig.
I den kristna körkan är det Alla helgons dag i dag, och i morgon söndag är det Allhelgonadagen. För en hedning som jag låter det som samma sak, men det är väl nån skillnad, kan tänka.
I dag ska vi lämpligen gå på körrgården och hedra våra bortgångna. Då dessa emellertid är bortgångna, lär de inte kunna ta emot hedersbevisningen. Blomstren på graven är sålunda avsedda för att folk ska se vilka fina släktingar den bortgångne eller -na har, men eftersom inga människor bryr sig om andras släktingar, blir blomsterprakten mest ett sätt för de anhöriga att visa för sig själva hur fina människor de är.

Om detta låter cyniskt beror det på att spalten med tilltagande ålder blivit alltmer cynisk.

Som om inte tanken på döden och de döda skulle vara nog, firas även i detta veckoslut  något som kallas Halloween, en ursprungligen keltisk sedvänja som irlänningarna tog med sig till Amerika när de emigrerade dit. Att Halloween slog igen som helg här i Svedala kan vi förmodligen tacka pumpaodlarna för; de ville sätta  lite sprätt på pumpaaffärerna.
Vid Halloween klär de små barnen ut sig till monster och andra hemskheter och idkar utpressning mot vuxet folk genom att ringa på hos oskyldiga grannar och ställa frågan Bus eller godis? Ingen svarar förstås bus utan ger de små kolor och karameller, vilket förstör deras gaddar och medför att de tvingas sitta i den trista tandläkarstolen dag ut och dag in och betala dryga tandläkarräkningar när de blir stora.

Så kanske ligger även Svenska Tandläkarförbundet bakom införandet av den välska helgen, who knows?

Tärd av plågor

Om någon till äventyrs skulle undra vart spalten tog vägen, har jag den smärtsamma plikten meddela att jag fortfarande, likt general von Döbeln i Fänrik Ståls sägner, ligger tärd av plågor på min bädd. En ovanligt agressiv luftvägsinfektion har förvärrat min kol. Jag kan  inte göra nåt annat än att bita ihop tänderna mellan hostattackerna och hålla god min i elakt spel.

Spaltbrukarna manas till tålamod.

Georg Carl von Döbeln, född 29 april 1758 på Torpa gård i Segerstads socken, Västergötland, död 16 februari 1820 i Stockholm, var en svensk friherre, generallöjtnant och ryktbar krigshjälte.

FOTNOT 1   Fänrik Ståls sägner är en diktsamling av Johan Ludvig Runeberg med motiv från det finska kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809, där Sverige förlorade Finland till Ryssland.Sån smörja tvingades vi skolgossar läsa i skolan. Inte konstigt att vi blev som vi blev.

FOTNOT 2   Fast man får erkänna att det fanns vissa höjdare bland bitarna, inte minst den om den dödsjuke general von Döbeln, som kastade ut alla sina mediciner så att han kunde rycka ut och vinna slaget vid Jutas, varefter han dog. Skarpt gjort! Den filmatiserades med Edvin Adolphson i titelrollen. Manus: Sven Stolpe. (… vem annars?)

Fluss

Spalten har drabbats av något som eskulapen bedömde som halsfluss, en åkomma jag inte vet mig ha lidit av sen jag var barn. Då fick man en stor halsduk om halsen och mor ilade att köpa Hemmets Journal eller Veckans Serier, den senare var Sveriges första serietidning.
Funderar de ärade spaltbrukarna på att pröva halsfluss vill jag å det allvarligaste avråda. Det är en mycket rälig sjuka. Det svider i halsen, man kan svårligen svälja den mat man mot förmodan intar, man har nämligen noll smak. Vidare är man kruttorr i hela munnen och delar av halsen  och kan eventuellt få feber. Halsfluss är en sjuka som  borde förses med klass 2-varning. Dessutom finns inte Veckans Serier längre till tröst.
Jag fick ett vänligt besök av en ambulerande doktor som  såg ut som Mikael Neumann. När jag pepåkade detta för honom, framhöll han att MN sjunger bättre. Alltnog, medicinmannen skrev ut penicllin och spalten har redan flyttat till Bättringsvägen; hatten av för gamle herr Fleming. Smaklös är jag fortfarande, men det finns det inte någon bot för.

Flemings fynd

FOTNOT    Eskulap, skämtsamt ord för läkare. (Källla: NE)

Ang utseende

Spalten har i dag avsevärt förbättrat sitt utseende. I mina nya brillor blev jag grannare än nånsin. Med de nya smarta glasen har dessutom världen kommit närmare mig. Det är ju i och för sig inte så roligt, så som vår värld ser ut, men man får ta det onda med det goda.

Det påminner mig för övrigt om vad den skarpsynta och kvicka författaren Dorothy Parker sa:
Men seldom make passes at girls who wear glasses.

Förmodligen är det likadant omvänt, att girls inte stöter på gubbar i brillor.

Vi får se.

 

 

Dagens helgon: spalten

I dag har spalten namnsdag,  vilket han firar med en mäktig tandvärk längst in till vänster i underkäken, vad nu en sådan liten molar kan heta på tandläkarspråk. Förutom denna förtjusande uppmärksamhet har namnsdagsbarnet, 79, hyllats med två mails, ett telefonsamtal och ett vykort, det senare föreställande en flicka, frambärande en kladdig chokladtårta.

Det enda jag dock kan få ner är en Panodil forte (en dubbel pilla sålunda) var fjärde timme tills jag i morgon ska uppsöka tandvärket för reparation.

Sådant ter sig det bistra livet för en  ensamstående, någorlunda bildad och tämligen välbesutten herre i livets slutskede.

Hälsans rosor

Det är nu en dryg vecka sedan spalten hade sitt senaste inlägg. För alla som oroar sig över min hälsa vill jag bara pepåka att den är hyfsad. Hälsans rosor på kinderna och allt det där.

Jag återkommer när jag har något att säga.

Lilla hjärtat

I dag är det Alla hjärtans dag, ett kommersiellt jippo som spalten givetvis inte ämnar uppmärksamma, då han icke vill gå kapitalismens ärende och bidraga till att förtrycka de arbetande massorna som hungern bojor lagt  uppå.

När jag var en finnig yngling sjöngs på grammofon en fånig schlager, som gick så här:

Tro lilla hjärtevännen, än finns det  hopp,
hopp om att du ska finna den du har kär
Kärlek och längtan ger dig inte nån ro
Tro lilla hjärtevännen, tro

Jag undrar om det inte var sportsmannen Cacka Israelsson som sjöng in biten på grammofonskiva, schlagern exekverades i alla fall av en djup och fyllig  basröst.

FOTNOT    Ska jag vara ärlig var jag aldrig finnig, jag har genom hela livet fått behålla den vackra och  lena persikohy jag föddes med. Låt oss hänföra min lögn till licentia poetica, ett konstgrepp som tillåter en författare att blåljuga sina läsare rätt upp i fejset så mycket han orkar utan påföljd.

Dagens helgon: Marlboro man

Skådespelaren Eric Lawson har gått hädan, i en ålder av 72 år. Det var han som var den stilige och tuffe kåbojsen i annonserna för Marlboro på sjuttiotalet. Eric började röka när han var 14 år. Han dog, ironiskt nog, av kol, en sjukdom som är en förkortning av kroniskt obstruktiv lungsjukdom, en sjukdom som är relaterad till rökning.

Så kan det gå.

FOTNOT   Även spalten, 79, som började smygröka på kyrkogården bakom Spyken i Lund när han var 14 år, lider av kol. Vare nog sagt, som det brukar heta i Grönköpings Veckoblad.