Archive for augusti, 2009

h1

Taskmörten

augusti 31, 2009

Egentligen förstår jag inte vad vi ska med porttelefoner till eftersom vem som helst ändå kan ta sig in i husen. Det är bara att ringa till en av de boende och säga att man ska lämna en grej till Nilsson. Eftersom alla är så snälla och hyggliga trycker de då på femman på sin telefon varvid porten öppnar sig och vederbörande kan knalla in bäst han vill. Även om han inte har rent mjöl i påsen. Eller hon för den delen.

Det är bara jag som inte är snäll och hygglig. Jag säger till den som ringer på att jag inte ämnar öppna eftersom jag inte vet vem det är som ringer på. Då upprepar den som ringer på att han bara ska lämna en grej till Nilsson och jag säger att jag fortfarande inte vet vem han är. Eller hon för den delen. Så därför kan jag inte öppna. Skit i det då, säger nu den som vill in argt och sen är vårt samtal över.

Efteråt grips jag av ruelse för att jag inte öppnade för den där stackaren som förmodligen inte alls var ute efter att tjuva eller röva eller lura en åldring på hundrafemtitvå kronor och en gammal vigselring utan hade rent mjöl i påsen. Eller hon.

Hela eftermiddagen och hela kvällen känner jag mig som en taskmört och när jag har gått och lagt mig kan jag  inte somna för att jag har varit så elak mot en av mina bröder  som troligen var en ärlig person som bara skulle lämna en grej till Nilsson. Eller systrar. Jag hoppas att han ringde till en annan hyresgäst och att denna släppte in honom för annars fick ju inte Nilsson sin grej. Vad var det för grej förresten? Tänk om det var en födelsedagspresent och att det var den enda Nilsson skulle få! Tänk om Nilsson då blev så ledsen att han gick ut i köket och skruvade på gaskranarna! Det skulle visserligen inte funka eftersom vi inte har gas i vårt hus, att vrida på elplattor båtar föga,  det blir bara lite varmt i köket, men ändå.

Nästa gång ska jag göra som alla andra hyggliga människor och trycka på femman när någon vill in. Fast då kan jag inte låta bli att undra varför det finns porttelefoner och varför portar ska vara låsta när vi ändå kan komma in eftersom ingen vill vara en taskmört. Eller hon.

Varför är allt en trasa? som Almqvist sa.   Rutilus rutilus)

 

h1

På ljugarbänken

augusti 30, 2009

Spaltteatern ger i dag en vitsdialog för intellektuella och välutbildade människor. Den utspelar sig på en ljugarbänk i Göteborg. På bänken sitter den kände göteborgsprofilen Kal Marx när den kände tyske poeten och textförfattaren Johann Wolfgang von Göthe anländer.  Nu börjar pjäsen.

GÖTHE: Haj på daj, Kal.
KAL: Nä men haj på daj, Johann Wolfgang von Göthe.
GÖTHE: Jaha, här setter du o fillesoferar?
KAL: Ja setter o tänker på kappetalet och arbetarklassen.
GÖTHE: De marx, Kal, de marx.
KAL: Du har änna inte din lelle pudel me dej ida, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Naj, han har ännasöm ledigt i da.
KAL: Va e de nu han heter, din lelle pudel?
GÖTHE: Han heter Stjärna.
KAL: Javesst ja, pudeln Stjärna.
GÖTHE: Men egentligen e han inte ännasöm ledig. Han e på uppdrag.
KAL: Nä va säjer du, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Jag säjer att han e på uppdrag.
KAL: Ja, ja hörde de. Va e de för uppdrag han e på?
GÖTHE: Han gör en pudel.
KAL: Hur gör han då?
GÖTHE: Han sätter på en pudeltik ena änden o så kommer de ut små pudelvalpar i den andra.
KAL: I andra änden?
GÖTHE: I samma ände, fattar du änna.
KAL: Men du sa att valparna kommer i den andra änden änna.
GÖTHE: Ja ja, tjöta inte. Jag sa la fel då. Jag ber om ursäkt.
KAL: Vet du va du gjorde nu, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Nä, va gjorde ja?
KAL: Du gjorde en pudel.

RIDÅ

FOTNOT: För att förstå denna i mitt tycke utomordentligt roliga dialog bör man veta att det i Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) drama Faust förekommer en pudel, som senare visar sig vara djävulen. Das also, war des Pudels Kern! (Det var alltså pudelns kärna!) utbrister då pjäsens huvudkaraktär, doktor Faust

 

h1

Dagens helgon: Hans

augusti 29, 2009

Spalten känner flera Hans, men den mest berömde är utan tvekan Hans Majestät konungen,  som faktiskt har träffat spalten flera gånger. En gång åkte han med mig till Island, dit jag var utsänd av Aftonbladet för att berätta om ett kungabesök.

På det märgfulla isländska språket heter journalist blaðamaður, bladman om jag tolkar de tonande läspljuden rätt. Det visste du nog inte.

Att resa med konungar och statsministrar (jag har rest med en sån också, men det sparar vi till Torbjörn) har sina uppenbara fördelar. Man får se det finaste landet har att bjuda och har man riktig tur får man åka i limo med tjutande sirener och mc-poliser från flygplatsen, vilket är jävligt roligt.

I Island fick Hans M och jag se sprutande gejsrar och träffa nobelpristagaren Halldor Kiljan Laxness, allt under överinseende av landets förtjusande president som den gången hette Vigdis. Hon har förstås ett efternamn också men i Island är det förnamnet som räknas. Efternamnet är liksom bara förnamnet, om ni möjligen kan tillgodogöra er denna lilla lustighet.

Pressen fick icke tillträde till Halldors hus (det var kanske nystädat, vad vet jag) men eftersom nobelpristagaren var 85 bast och svårt hörselskadad kunde vi bladmän höra hela hans samtal med Hans där vi stod ute på trappan med våra block och kameror.

Det var inget särskilt sensationellt samtal, kunde jag senare meddela Aftonbladets läsare. Den svenske konungen sa bara att han funnit den isländska naturen storslagen och mot det hade den gode Halldor förstås inget att erinr

h1

Förlängd rötmånad?

augusti 28, 2009

Just när rötmånaden är över når oss meddelandet att Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander. Spalten, som minns radiodebatterna mellan Tage och Jarl Hjalmarsson på femtiotalet, tycker sig höra ett lätt muller från underjorden.

 

h1

Dagens helgon: Verner

augusti 17, 2009

Verner von Heidenstam (1859-1940) var den där spetsnäste skalden som skrev en dikt om att han i åtta år längtat ”stenarna där barn han lekt”. Han menade väl ”stenarna där som barn han lekt” men han var lite slarvig ibland, den där Verner.
Alltnog, denna dikt plus en del andra förde honom till ärones tinnar och gav honom en plats i Svenska Akademien och så småningom Nobelpriset i litteratur.

I dag känner ingen svensk skolelev till Verners bitar, men vi som äro tillräckligt gamla för att känna till uttrycket ärones tinnar och som voro med på den tiden verben skrevos i pluralis fingo lära dem utantill.
Dagens skolelever äga icke heller kännedom om att von Heidenstam gifte sig med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud på en ö i Kalmar sund, den tokstollen!

 

Två som också hette Verner var kockarna Werner & Werner, men för att inte bli beskylld för att tala i egen sak kommer spalten icke att nämna deras namn i detta inlägg.

Samtidigt som Werner & Werner framträdde som Werner & Werner i teve startade en butikskedja som säljer köksredskap sin verksamhet. Detta företag snodde helt sonika namnet Werner & Werner. Företaget fattade dock inte att namnen skulle stavas Werner & Werner utan stavade dem med enkla ven, vilket gör att firmanamnet av en tysk torde uttalas ”ferner und ferner”, något som kanske kan översättas med ”mer och mer fjärran”, vad nu det skulle betyda.
Eftersom butikskedjan inte frågade Werner & Werner om tillstånd att få använda namnet Werner & Werner och inte har ersatt Werner & Werner med så mycket som en sketen slickepott har Werner & Werner hemställt att spalten icke måtte nämna kedjan vid namn, vilket spalten givetvis respekterar.

slickepott_lecreuset

Slickepott

Så den enda vernern som återstår att hylla tycks vara von Heidenstam.
Grattis, Verner!

h1

Dagens helgon: Uno

augusti 14, 2009

Under denna rubrik har spalten för avsikt att då och då ägna dagens namnsdagsbarn sin hyllning. Först ut råkar bli Uno.

Jag har bara känt en Uno i mitt liv. Denne Uno valde dock i mogen ålder bort sitt Uno och blev i stället Myggan. Myggan Ericson alltså, revydoktorn som krönte sitt passionerade intresse för nöjeslivet med det mäktiga verket Myggans nöjeslexikon.

Både Myggan och jag ingick i den eminenta Svenska Ahlrot Akademien. Där var även Povel Ramel ledamot, liksom flera andra personer i nöjesvärlden. En gång var såväl Myggan som Låppan (Hagander, jurist och f d lundaspexare) närvarande och då sällskapet om aftonen stod i begrepp att avtåga till Ahlrots revy såg sig Ramel om och sa:
– Men var är insekterna?
Det borde en annan av ledamöterna ha kunnat svara på, exspexaren Bengt-Olof Landin, ty han var entomolog till professionen.

Jag telefonerade ibland med Myggan. Det var roliga samtal, som alltid avbröts abrupt av insekten i andra ändan av tråden. Mitt i konversationen sa han plötsligt:
– Jaha, hej då.
Och så la han på. Förmodligen gjorde han som andra myggor: han stack. (Se FOTNOT)

När seklet var alldeles nyfött fick Uno Myggan Ericson en stroke och den 12 maj 2001 gick ridån för hans livs revy.

Jag var på hans begravning i Göteborg. Myggan hade själv iscensatt den och det var hans avsikt, nej hans uttryckliga order, att det skulle bli en rolig begravning. Det blev den också. Det var faktiskt den roligaste begravning jag varit på.

 

FOTNOT   Jag vet att myggor inte anses sticka utan bita. Meningarna härom är dock något delade. De måste ju faktiskt sticka sin snabel genom huden för att kunna suga blod. Och ett företag som säljer myggmedel omnämner djuren ifråga som stickande insekter. Kommentarer till detta undanbedes sålunda ovänligt men bestämt.

h1

Ganska lite folk här i baljan i dag…

augusti 13, 2009

Det har varit rätt trångt på badplatserna här i Malmö i sommar, men som framgår av detta foto som spalten tog på Ribban i går har det nu lättat betydligt. Det är nästan så det känns lite ödsligt…

untitled

Man kan också tänka sig denna variant:

Untitled-1

Båda varianterna är dock falsarier. Sanningen är att fotografiet togs när spalten höll ett litet kalas för sina närmaste vänner i sin pool i Falsterboo i lördags.