The bigger they are

I måndags morse råkade spalten ut för en förskräckelig olycka, i det han, ett blindstyre som han är, missade en trettio centimeter hög kantsten och välte med sin elskoter. Jag hamnade under en lastbil, som dock till all lycka inte var i rörelse.
Hjälp! ropade spalten i högan sky. Lastbilschauffören kom till undsättning, men kunde inte mycket göra. Ambulans tillkallades därför och dess skickliga personal lyckades resa fordonet och placera dess brukare i detsamma.

På vårdcentralen, dit jag varit på väg, sydde man ett sår i min hand med sex stygn. Inte förrän på måndagens eftermiddag erfor jag att jag ådragit mig ytterligare skador i fallet, jag kände mig redigt mörbultad och misstänker att ett revbensspjäll har fått stryk.

Att jag var mörbultad är inte att undra på. Spalten väger ett drygt deciton och fordonet minst lika mycket. Det engelska uttrycket The bigger they are, the harder they fall passar bra in på min situation, även om jag tror att man i   originalet inte så mycket avser fläskig övervikt som fastmera en större andlig inre tyngd.

Alltnog, nu är min väldiga lekamen på väg att repa sig efter äventyret. Fordonet undkom med blotta förskräckelsen.

          Fordonet

 

Ensamstående äldre herre

För en ensamstående äldre herre, som inte är intresserad av den eurovisionella pride-parad som officiellt heter ESC och för en man som inte är road av fascistoida tävlingar i ren råstyrka, där Leni Riefenstahl kunde ha varit regissör, och som inte bryr sig ett vitten om idrottsvärldens tävling om bästa dopingmedlet, erbjuder televisionen i dessa dagar praktiskt taget noll och intet.

Detta är trökigt som fan, men det innebär också en fördel: man kan syssla med andra ting på bästa tv-tid. Man kan exempelvis skriva på sitt livsverk, en episk roman i sju delar om en svensk familj från Fosie och dess mäktiga öden under vårt sekel.
Jag började i går med del ett, men det gick trögt. Efter inledningsmeningen Det hade regnat hela dagen kunde spalten inte komma på någon bra fortsättning. Det hade regnat dagen innan också och Det skulle förmodligen regna i morgon med, var inga bra alternativ.

Jag får försöka hitta på nåt annat att sysselsätta mig med tills det är dags för Vem vet mest? och Lasse och hans femteklassare att komma tillbaks i rutan igen.

FOTNÖT     Ensamstående äldre herre är en dikt av Hjalmar Gullberg. Läs den, den är bra. Tror jag, jag har inte läst den.

     Herren som ung

Sommar

I dessa ljufliga dagar kommer jag att tänka på Doktor Glas, som inleds med följande ord:

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Röt–
månadshetta sedan midten af maj. Hela dagen
står ett tjockt töcken af damm alldeles stilla öfver
gatorna och torgen.

Han kunde sitt jobb, den där Hjalmar Söderberg.

        Hjalle

Rumphugget

Studentsången från universitetstrappan på första maj blev en rumphuggen  och något ännaklämd tillställning. En halvtimmas programtid räckte bara till för kören att avvverka en vers av de olika sångerna. Och den vackra Till skogs en liten fågel flög fanns inte alls med i programmet.
Över huvud taget kändes det hela lite halvhjärtat. Det märks att universitetet i Lund inte ligger i Stockholm.

Om man säger så.

        Liten fågel

Smaklöst

När spalten återkom från en kortare vistelse på sjukhuset var han totalt smaklös. Om detta kan man förstås raljera och säga att det har ju spalten alltid varit, men jag är inte emottaglig för skämtan i det här sammanhänget. Att inte ha nån smak i truten är allt annat än roligt. Att få en köttbulle i munnen och inte veta om det verkligen är en köttbulle eller en leverpastejsmörgås är synnerligt tråkigt.
En vän  och kollega vid namn Sven ville bjuda på lunch i veckan, men jag tackade nej. När Sven fick höra vad som var mitt problem föreslog han på sitt skämtsamma vis att han att han kunde berätta hur det vi serverades smakade. Det påminner mig om Malte Lindemans ormtjusare i Kivik, han som inte hade fått tag i några ormar utan fick berätta hur långa di var.

Nu har jag fått en medicin, varav jag ska ta en milliliter fyra gånger om dan. Vätskan sugs upp ur flaskan med hjälp av en  pipett och sprutas direkt in i spaltkäften. Den har hittills inte hjälpt, jag är lika hopplöst smaklös som tillförne, men jag hoppas att millilitrarna ska göra susen snart.

Så här kan vi fan inte ha det.