Ett världsrekord till! Vi är duktiga på sim här i landet. Jag tror det beror på att det är så kallt i vattnet. Vi har brått att komma upp.
Passande namn förresten – Sjöström.
Ett världsrekord till! Vi är duktiga på sim här i landet. Jag tror det beror på att det är så kallt i vattnet. Vi har brått att komma upp.
Passande namn förresten – Sjöström.
Just nu kan man dagligen betrakta konståkning i tv. Om man så åstundar, vilket spalten icke gör. Hurudana vågade piruetter damerna och herrarna åstadkommer på isen resulterar det bara i en grundlig gäspning i spaltfejset.
När spalten var liten, inte stort mer än en notis, brukade han skrinna på Öresundsdammarna eller Hästhagen i Malmö eller på en spolad bana på det som då hette Tennisstadion. Det fanns, om jag minns rätt, tre slags skridskor: helrör, halvrör och vad som i Skåne benämndes sillarör.
På helröret var skridskon fast monterad på skon, på halvröret och sillaröret sattes den fast med en skruvnyckel. Hur halvrören fungerade vet jag icke enär jag aldrig ägt några sådana, men sillarör fungerade inte alls. Oupphörligen fick jag be min storasyster om hjälp. En snorig unge med sillarören dinglande runt anklarna irriterade henne märkbart eftersom det tvingade henne att avbryta nojset med sina stiliga iskavaljerer. Själv hade hon vita helrör. Dessa ärvde jag sedermera, men dessa tösaskridskor blev aldrig någon succé.
Några riktiga helrör fick jag aldrig, vilket i någon mån förklarar mitt hat till disciplinen konståkning.
Några bilder på sillarör hittade jag inte, varför jag i stället visar en bild på ett helrör.
Det är inte lätt att vara spalt i dessa skidtider. Utbudet har krympit betydligt och består nu så gott som enbart av folk som stretar fram i olika skidspår. Vart är de på väg? som Luuk säger.
Kan man tänka sig nåt tråkigare än skidskytte!
Även i år tvingas spalten konstatera att deltagarna i Vasaloppet inte kan åka skidor. De åker inte skidor med benen utan med armana. De stakar sig, som vore de sexåringar som försöker lära sig läsa.
Annat var det i spaltens ungdom, då förflyttade vi oss medelst benrörelser, stavarna använde vi bara som stöd.
Det var dock inte alltför ofta spalten kunde gå på skidor, som det heter i Skåne. Understundom gjorde vi en skidresa till Frostavallen, en fritidsanläggning som i dag är mest känd för sin djurpark, men som då var nåt slags Skånes Holmenkollen. Men orten gjorde sällan skäl för sitt frostiga namn. På morgonen ringde fader Eric till Frostavallen och frågade om det fanns snö och om den gick att åka på. Var det det tog vi tåget dit.
Men oftast kunde snön bara användas till att göra snögubbar av och det kunde man lika gärna göra i Malmö. Och far kunde lugnt fortsätta röka sina Matanzas och läsa Sydsvenskan från pärm till pärm, vilket å andra sidan var det enda han läste.
Av det skälet, plus några till, deltar spalten icke i Vasaloppet. Nu för tiden gör jag inte ens snögubbar, varför skulle jag göra det?
FOTNOT Det verkar dessutom inte särskilt roligt att åka Vasaloppet, såvitt jag ser på teve tycks deltagarna bestå av en enda lång systemkö.
Spalten är inte den som dagligen går omkring och fruktar att liemannen ska klappa på min port, men jag måste erkänna att den här sortens notiser ger mig lite ont i magen:
Herreje, tänker jag, när den dagen randas är jag 88 år och har förmodligen brutit livets Vasalopp för länge sen.
Fast man vet aldrig, i går fyllde en gammal bekant 90 år och han lät i telefon som en konfirmand.
I spaltens barndom bebodde familjen Cato en villa vid Vikingaplan 1 i den fashionabla villaförorten Bellevue (Bellvi) i Malmö. Där tog min fader Eric denna bild av en ung spalt, som hasar sig fram i parken vid Vikingaplan. På den tiden åkte man inte skidor i Skåne, man körde skidor eller gick på skidor.
Vid Vikingaplan fanns en telefonkiosk där man kunde leta borttappade tioöringar under trätrallen. Det var på så vis spalten grundade sin förmögenhet.
Numera finns inga telefonkiosker, inga tioöringar heller för den delen.
En dag i nådens år 1987 tog jag det södergående tåget från Stockholm till Norrköping för att vara med i tv-programmet Supersvararna. Det var den enda gången jag träffade Lars-Gunnar Björklund. Vi levde så att säga i skilda världar, han var sportjournalist och idrott är ju inte riktigt min likör.
Men mötet gick bra, vår kemi stämde. Lars-Gunnar var för övrigt den ende sportkommentator som kunde få mig att titta på åtminstone en halv ishockeymatch i tv. Denna sport som jag mest betraktar som slagsmål på hal is blev uthärdlig tack vare L-G:s distans, humor och allmänbildning.
Jag kan tänka mig att han därför kanske inte var helt uppskattad av sportnördarna, som ju, som bekant, är ett totalt humorlöst släkte.
Dan efter tog jag tåget tillbaka till Stockholm och skrev in mig på Sabbatsbergs sjukhus där jag fick en ny vänsterhöft.
Hur det gick i frågesporten minns jag efter 25 år inte riktigt, men jag tror jag klarade mig hyfsat. Jag tävlade mot bland annat skådespelerskan Inger Nilsson och den oliiiidligt allmänbildade Peter Harryson. På frågan om till vilken sport jag kopplade begreppet bogey svarade jag brottning, vilket ju inte var särskilt begåvat.
Men en trevlig resa var det och Lars-Gunnar Björklund bevarar jag i varmt minne.
Så var det med det.