Archive for the ‘Resor’ Category

h1

Kukling

september 29, 2014

Kan inte låta bli att visa matsedeln på den strandkrog på Fuerteventura som serverade mig calemares. Rätten återfinns under FISK OCH SKALDYR och heter BLAKFISK ROMANA. Men det finns många andra läckerheter att välja mellan, exempelvis KOTSPYD och HUSETS KUKLING.

matsedel 1FOTNOT   Ja det är inte lätt med främmande språk, själv stode jag mig slätt om jag skulle tvingas skriva en meny  på spanska.

h1

Bläckfiskens hemlighet

september 28, 2014

calemares

Bilden här ovan är tagen av spalten för tolv år sen i badorten Jandia på den atlantiska ön Fuerteventura. Varje dag i en vecka avnjöt jag på strandserveringen denna läckerhet, bestående av friterade bläckfiskringar (calemares på spanska), med pommes frites och en liten finstämd sallad. Man pressade citron över och det hela blev överjordiskt.
I veckan fick jag syn  på frysta bläckfiskringar i min matbutik och beslöt att göra ett försök. Efter vederbörlig tining (efter trettio  år i pressen är man är ju en gammal tiningsman!) lade jag några ringar på stekpannan. Otålig som jag är gav jag mig icke tid att fritera utan följde i stället anvisningarna på påsen och wokade djuren i olja. Det blev ingen succé, de små gynnarna hade en konstisens som cykelslangar och smakade därefter, det vill säga inget alls.
Spalten insåg nu att här måste friteras och inköpte för den ändan en flaska frityrolja. Jag panerade efter alla konstens regler – vetemjöl, ägg, skorpmjöl – och friterade efter bästa förmåga. Det blev ingen framgång nu heller. Bläckfiskarna smakade  fortfarande cykelslangar, ehuru nu friterade sådana.

Några förnyade försök att fritera ämnar jag icke företaga.

FOTNOT   Bläckfiskar (Cephalopoda) är en klass inom blötdjuren.  Munnen är i regel omgiven av 8 eller 10 armar, som är försedda med kraftiga sugskålar. Hos flera arter finns den så kallade bläcksäcken, en körtel som avsöndrar en mörk vätska. Då bläckfisken anar oråd sprutar den ut bläck som döljer den och kan därigenom lättare undgå sina fiender. (Källa: Wikipedia)

h1

Pensionatsliv (2)

mars 12, 2014

Sommaren 1976 gjorde fotograf Bosse Johansson och jag en rundresa i sommarsverige för vår tidning, Aftonbladet. Bland annat ville vi utröna huruvida gammaldags pensionat fortfarande fanns kvar i sinnevärlden, så som de fanns i forna tider.
Vi sökte i trakterna av Diö i det södra Småland, en ort där  jag tillbragt många påskar. (Se tidigare spalt.) Och efter lite letande fick vi napp: pensionat Björkelund, beläget i Stenbrohult vid väg 23 mellan Växjö och Hässleholm. Där fann vi att tiden stått behagfullt stilla sen fyrtiotalet. God mat, gott kaffe och härliga promenader i skogsmiljö.

Björkelund visade sig vara ett litet pang med blott femton sängar. Pangfolket bestod av, om jag tillåts citera mig själv,  och ingen lär väl kunna hindra mig, damer i storblommiga klänningar och vita hattar och artiga herrar i tweedblazers och slips, alla i den charmerande övre medelålder då man inte flår efter ära och berömmelse och tomma nöjen utan håller till godo med en stunds tv på kvällen. Och, alltså, en och annan stärkande promenad i skog och mark.
Frukosten stod framdukad halv tio, lunchen halv två och middagen sex och mellan måltiderna, som annonserades med ett ljudligt gonggongslag, spelade man kort, förde stillsamma samtal och, om vädret tillät, gjorde en vandring till Linnés födelsehem i Råshult.

Allt var sig, med andra ord, rätt likt.

001

Lunch på pensionat Björkelund. Om bilden ser lite murrig ut beror det inte på fotografen Bosse Johansson, utan snarare på spaltens bristande förmåga att behandla sina skannade  foton på rätt sätt.

 

h1

Pensionatsliv

mars 11, 2014

Så här i sportlovstider (om det nu är det, jag kan inte hålla reda på alla dessa lov, på mig verkar det som om ungarna var lediga året runt, annat var det i min ungdom, då var vi nätt och jämnt lediga på söndagar, fast då hade man ju söndagsskolan) erinrar jag mig min alltmer avlägsna barndom och dess pensionat.  På den tiden rådde det krig i världen och det gick inte an att resa utanför Sveriges gränser.

Vilket man förmodligen inte hade gjort även om det varit fred. Möjligen kunde man, om man var stadd vid kassa, resa till Paris eller sticka till Berlin och kolla om Hitler verkligen fanns eller om han bara var nånting som Chaplin hittat på. Mallorca visste ingen vad det var, till Thailand, som då inte ens hette Thailand utan Siam, for man bara om man var upptäcktsresande. Och till Sydafrika reste bara folk med satans mycket pengar som ville jaga noshörning.

Så det fick bli pensionat. För oss skåningar var dessa oftast belägna i det norra Skåne eller det södra Småland. Spalten minns många påskar i orter som Vittsjö, Diö och Älmhult. Pensionatslivet var minst sagt lugnt och stillsamt. Det mest upphetsande man kunde företa sig i Diö var att fotvandra till Carl von Linnés födelsehem i Råshult. I Diö upplevde spalten som sjuåring sin första förälskelse. Föremålet för min heta låga var en jämnårig blondin vid namn Lena. Hon försmådde dock spalten och gifte sig sedermera med en greve. Troligen ett bra val.

Bilden nedan är från Diö och föreställer de båda pensionatsvärdinnorna och en gemytlig farbror som betitlades kapten. Huruvida de båda damerna bjöd ensamstående manliga gäster på arsenik är mig obekant, men spetsar bar de ovedersägligen, så kapten gjorde nog klokt i att se upp med vad han drack.

001

Foto:  Eric Cato

Till fördelarna med att bo på pensionat var ett dignande smörgåsbord till lunch och kalvstek eller någon annan gedigen husmanskost till middag. Alla måltider annonserades ljudligt medelst ett distinkt gonggongslag, varvid de hungriga gästerna stormade in med dreglande käftar och angrep bordet från alla håll. Det gällde då att ha långa armar så att man kunde ta för sig. Sådana extremiteter kallades skämtsamt för pensionatsarmar.
Till nackdelarna hörde å andra sidan ett totalt spritförbud. Detta problem löstes dock sålunda att de törstiga helt enkelt fick gå ut i köket och intaga supen ur den flaska de själva tagit med sig. Detta var förstås fruktansvärt förbjudet och man fick akta sig så att inte lagens långa arm satt i matsalen.
Känd är historien om pensionatsvärdinnan, som från dörren till köket meddelade:
– Det är telefon till alla utom till landsfiskalen.

Det mest kända pensionat som finns är det som förekommer i filmen Pensionat Paradiset, som gjordes 1937 och hade Thor Modéen och Julia Caesar i två bärande roller. Det var i denna film som Thor Modéen sjöng och dansade den gripande kupletten Jag är en äkta mexikanare. Filmen blev rejält utskälld när den kom och anses i dag vara sinnebilden för det som kom att kallas pilsnerfilm. Det anordnades till och med ett offentligt möte i Stockholms konserthus, där ledande kulturknuttar (jag undrar om inte självaste Ville Moberg var inblandad) menade att Pensionatet och liknande filmer vore skadliga för folkhälsan och därför borde förbjudas i framtiden.
I dag ingår Paradiset i vad man kallar en ”pilsnerbox”.

Det hela påminner om kulturknutten Harry Scheins utfall några decennier senare, när han anmälde tv för Radionämnden för att de visade Åsa-Nissefilmer. Svenska folket blev rosenrasande och uppmanade Schein att dra åt Sarons tysta dalar. Såväl pensionatet som Nesse på Åsen behöll sin popularitet, medan så kallade seriösa filmer från flyddda tider har fallit i kompakt glömska.

Det är inte lätt att vara kulturknutte.

flaska

h1

Inför resan

december 7, 2012

I dag är det två veckor till jordens undergång, som enligt mayaindianernas kalender ska inträffa den 21 december, det är tid att börja förbereda sig för oss som kommer att överleva, vi är inte många, i själva verket är vi bara två, mänskor allså, spalten och en till, ett rasande grant fruntimmer som heter Lillemor, jag känner henne inte så mycket, men det blir väl tid till det, vi har ju hela evigheten på oss, blondin är hon i alla fall, hemskt snygg och trevlig och renlig verkar hon också vara.

Även den här gången kommer gubben Noak att sätta in sin hjälpinsats och se till att två exemplar av varje art på jorden får marschera ombord på arken, två  gorillor, två älgar, två bananflugor, dom ska ju alltid hålla sig framme, två ekorrar och så vidare, en av manligt kön och en av kvinnligt så att vi kan sätta igång och fortplanta oss i den nya världen, två daggmaskar tror jag också, varför Noak har valt mig är en gåta, jag har ju inte lyckats föröka mig under alla mina  sjuttiåtta år på jorden så varför skulle jag klara det nu, men han har väl sina skäl, jag antar att det beror på mina oerhörda kvaliteter som människa, jag har träffat pärlugglorna på ett möte som Noak ordnade för alla oss som ska med på arken och visade bilder och så och berättade hur vi skulle bo ombord, Lillemor och jag fick en hytt på utsidan och de där pärlugglorna verkade mycket rejäla och trevliga, väldigt rejäla djur, och kloka, och så ska förstås Noak själv vara med, det är ju egentligen lite orättvist för då blir vi ju tre mänskor, men det är bara Noak som kan styra den där arken och som hittar till resmålet som är himlakroppen Pluto.

Jag har börjat packa min resväska, men det är svårt att veta vad man ska ta med sig, laptopen kanske, teven är för stor och dessutom finns det väl inget att titta på, det finns ju ingen kvar i tv-huset som kan hålla i några sändningar, men mobiltelefonen vill jag ha med, fast vem ska man ringa eller essemessa till, men den kan ju vara bra att ha om man vill ta bilder ombord på arken eller på Pluto, det kan ju vara roligt för barnbarnen att se hur det gick till när farfar och farmor gick ombord, ett par deckare och tandborsten och rena kalsonger, jag undrar om det blir nån underhållning där på arken, shuffleboard är ju alltid trevligt, men att spela shuffleboard med två daggmaskar är kanske inte så kul, ja ja, vi får se.

Just det, vi får se.

h1

Spalten är ute och reser

oktober 10, 2012

Spalten företog i går en bilresa i Danmark i sällskap med den muntre musikanten och underhållaren Mikael Neumann.

Otroliga naturscenerier utspelade sig framför våra ögon

Färden gick genom det fagra Själland och avslutades i den lilla idylliska staden Köge, där sällskapet åt smörrebröd och drack Aalborg på Skipperkroen. Efter måltiden återanträddes färden till Köpenhamn och Malmö.

h1

Solschangser

april 12, 2012

På sydländska breddgrader är som bekanta solchanserna (eller solschangserna, som dom säger i tv) betydligt större än  här uppe i Ultima Svedala. På Madeira hade spalten förmånen att få åtnjuta två veckor av oavbrutna solchanser. Inte en molntapp på himlen, bara en sol som välvilligt blickade ner mot mig från sitt himlafäste.

Jag är en typisk soldyrkare, men min brist på respekt för de skarpa strålarna på dessa sydliga latituder spelar mig esomoftast ödesdigra spratt. Sålunda kom jag den här gången hem, inte bara med en tjusig solbränna utan även med allvarliga brännskador på framstående delar av mig, såsom näsa, panna, händer, knän och tår.

Det mesta gick att behandla med mjukgörande salva, men på vänstertårna utvecklade sig en ful blåsa. Den krävde vård av en vänlig distriktssköterska på min vårdcentral och har nu skrumpnat ihop och är på väg att försvinna helt.

Tyvärr har även den stiliga solbrännan börjat försvinna. I dag, knappt två veckor från hemkomsten, börjar jag åter se ut som en Panodil.

Lätt fånget, lätt förgånget, som man säger.