Hypokrati

Alla talar nu med stort patos och vidgade näsborrar om hur fult och antidemokratiskt det är att skicka pengar till sydländska skatteparadis i stället för att ta sitt ansvar och betala skatt som alla andra.

Jag har en liten envis misstanke att många av dem som tar till brösttonerna i själva verket vill veta hur man rent praktiskt går till väga när man smusslar undan stålar i ett brevlådeföretag.

Men rätta mig gärna, ingen skulle bli gladare än jag om jag har fel.

Man kan gömma mycket bakom ett fikonlöv

 

Vad i helvete har dom för sig i banken?

Vårt bankkontor är kontantlöst, utropar min bank stolt på sin hemsida. Jag har svårt att tycka att det är nåt att slå sig för bröstet för. Enligt min enkla mening är det bankens uppgift att tillhandahålla kulor. Men det är väl en föråldrad syn på tillvaron, förmodar jag.
De kunde ha tillagt och kundlöst för numera har kunderna inte tillträde till bankpalatsen om det inte är absolut nödvändigt.

I spaltens barndom på Bellevue fanns Limhamns Bank, inhyst i en gammal villa på Linnégatan, nära Stjärnplan. Dit gick man med sin sparbössa när den började fyllna till och satte in det blygsamma beloppet på en bankbok. Bakom disken satt en snäll tant och hälsade en välkommen.

Jag minns inte att jag nånsin tog ut pengar från denna bok, men i slutändan måste jag ha gjort det eftersom varken boken eller den vackra silverne sparbössan finns kvar.
Lite senare i livet sparade jag pengar i en spargris…

… och när jag blev löntagare (femhundra i månaden var min första lön) skaffade jag en postsparbanksbok och gick till banken och satte in en slant. Postfröken klistrade då in beloppet i boken i frimärken.

Så nog fanns det kontanter på banken förr. Nu måste man gå till en bankomat och i snåblåsten, med av köld darrande fingrar, slå in sin pinnkod.

Vad – i helvete, som Hassåtage sjöng en gång – har dom då för sig i banken. Sitter de bara och räknar ut hur de ska tjäna ännu mer flis och ge varandra ännu fetare bonusar?

Det var bättre förr.

Vart tog du vägen, Astrid?

Nu har flera av de nya sedlarna varit i omlopp snart två månader och ännu har ingen letat sig ner i spaltens pluska.  Jag tycker jag har en normal omsättning av sedlar, men hur jag handlar och handlar och tar ut från bankomaten får jag bara fram Linné och de andra gamla stötarna.

Vart har Astrid, Evert, Ingmar och Dag tagit vägen? Inte kan de ju ligga i banken eftersom bankerna numera har förklarat sig kontantlösa.

Manaaaascher sökes?

Såg David i min morronsoffa i tv och hörde honom berätta, ehuru klädsamt motvilligt, hur många pengar han beräknade håva in för den nya Millennium-boken.

Senare på dan blev jag kontaktad av en revymakare i det södra Skåne, som ville använda en av mina begagnade
sångtexter i sin revy. Då jag aldrig vet vad jag ska ta betalt för sånt sa jag att han kunde ta texten, det skulle inte kosta honom ett rött.
Man skulle kanske skaffa sig en manaaaascher?

Fast å andra sidan skulle jag aldrig ha klarat av Davids jobb.
Dessutom vet jag inte vem jag skulle städsla; Felix Alvo och Stikkan Andersson och Torsten Adenby och de andra smarta grabbarna har ju muckat för länge sen och den där Karlsson i Skara kan jag inte riktigt med.

En får nog vara nöjd med det klirr man har.

FOTNOT   Jag kände Davids farsa, Olof Lagercrantz, som var chefredaktöt på DN. Nåja, kände och kände. När jag jobbade på  Expressen delade jag en gång hiss med honom. Jo minsann.

Tillägg 1:25

Tillägg 1:25 stod det under rubriken kyckling på matsedeln när den lille spalten fick gå på resterang med mor och far.
Jag vet inte varför just kyllingen var belagd med straffavgift, men förmodligen ansåg man att djuret var att hänföra till kategorin lyxkäk. 125 spänn skulle det för övrigt nog ha stått i dag.

Jag kom att tänka på detta lilla kuriosum när jag nu på min ålders skröpliga höst håller på att lära mig den ädla konsten att anrätta  kyckling, vilket sannerligen inte är alldeles enkelt. I kyldisken finns olika delar av fågeln att tillgå: lår, vingar, ben, filet, klubba, bröst osv. Man skulle kunna bygga sig en egen liten kylling, men då delarna kommer  från avrättade djur, kan man förstås inte få resultatet att exempelvis pipa och se allmänt dunigt och gulligt ut.

Jag har rent empiriskt kommit fram till att man inte bör använda filet. Andra må tycka annorlunda i det avseendet, men det är min bestämda åsikt att fågeln ska ha både skinn och ben för att smaka mumsigt.
Jag kryddar delarna med salt och peppar och steker fram en läckert brun yta i  hög värme. Därpå vältrar jag över det stekta i en form, kryddar med allsköns örter – gärna såna där färska som bor i små plastkrukor – och ställer formen i en till 225 grader upphetsad ugn,  där den får stå i en kvart. Sen är pippin klar att inmundiga.

För varje någorlunda rutinerad husmoder och husfader är detta en självklarhet, men för spalten tog det veckor av exprimenter och möda att komma fram till detta förfarande. Helt lätt var det  inte.

Jag förstår fuller väl det där tillägget på 1:25. Eller om det rentav var 1:50?

Ett dilemma

Det kan inte vara helt lätt att sitta i styrelsen för Telia Sonera. Antingen är man moraliskt oförvitlig och får skäll för att man inte fixar nya jobb eller så följer man kulturen i fjärran asiatiska länder och pytsar ut några miljarder i mutor spänn och får då  skäll för det.

Är spalten helt ute och seglar? Förmodligen.

Jag är i vilket fall som helst glad att jag inte sitter i den där styrelsen. Man skulle förstås ha det bättre ställt ekonomiskt, men jag klagar inte. Jag har det bra som jag har det och behöver inte ligga sömnlös om nätterna och vänta på att Janne Josefsson ska ringa.

Fast dom har nog bra betalt, det tror jag.

Ett dilemma. Ett klart dilemma.