Archive for the ‘FÄRDTJÄNST’ Category

h1

FÄRDTJÄNST 24

april 25, 2010

Den långa färden

Slutet

Varsågoda och stig ut, säger vår chaufför, som heter Aram. Han håller upp dörren på Packarden och gör en stilig honnör.
Nä men det är ju du! utropar Barbro. Vår gamle färdtjänstchaufför! Hon omfamnar Aram som därefter omfamnar Gunnar och Walter.
Roligt att se dig igen, säger Gunnar.
Älskar du fortfarande Agnetha Fältskog? frågar Aram.
Det är klart. Men jag har ju inte lyssnat på henne på länge, säger Gunnar.
När vi kommer tillbaka du ska höra henne i min nya bilstereo. Jag köpte en cd med henne.
Det ser jag fram emot, säger Gunnar.
Vi har visst aldrig träffats, säger Aram till Anneli.
Nej, säger Anneli, när jag kom med  var du redan borta.
Varför kom du med? frågar Aram.
Jag skulle ta hand om Krister, svarar Anneli.
Krister? Det fanns ingen som hette Krister i bilen. Såvida du inte menar…
Nu talar vi inte mer om det, säger Barbro överslätande.
Var Krister den där typen som kidnappade min bil?
Ingen svarar, men Aram förstår.
Jag välsignar min maskering till narr, Aram har inte en chans att känna igen mig.
Och nu bär det iväg till New York, säger Gunnar. Jag hoppas verkligen att du kommer med.
Naturligtvis, säger Aram, jag har alltid velat se New York.

Okej, gott folk, då är det dags att gå ombord, säger jag. Alla drar sig till ingången till kupén som hänger under den jätttelika cigarren. En tysk herre öppnar dörren:
Herein, bitte schön! säger han välkomnande och gör en diskret hitlerhälsning. Alla går in.
Jag undrar hur jag ska göra med Anneli, men jag behöver inte undra länge, ty just som jag ska ta tag i henne för att  hålla henne utanför luftskeppet smiter hon i väg in i kupén. Hon stannar i dörren och vinkar till mig.
Farväl Åke, ropar hon leende. Jag lämnar dig här.
Men, säger jag, vill du inte bli på riktigt? Undersköterska?
Kanske senare. Men just nu vill jag till New York.
Farväl Anneli, svarar jag.
Vi ses kanske nån gång i framtiden, säger Anneli.
Ja, säger jag, men jag vet att jag ljuger. Jag kommer aldrig att hitta på Anneli igen. Kanske en annan undersköterska men inte Anneli.

Se upp för dörrarna, säger den tyske herrn på tyska. Dörrarna stängs, tillägger han och stänger dörrarna.
Hindenburg samlar sig inför sin luftfärd. Propellrarna börjar snurra, det väser och susar och mödosamt lyfter det väldiga fartyget. Ljudlöst svävar Hindenburg bort över trädtopparna på sin väg mot New York.

SLUT

 

h1

FÄRDTJÄNST 23

april 22, 2010

Den långa färden

Viktigt meddelande från författaren:

Ärade läsare,
Sedan jag beslutat mig att utnyttja min författarrätt och ingripa i handlingen känns allt mycket lättare. Nu kan jag äntligen få ett slut på denna långa färd, som jag startade i den bästa av förhoppningar men som aldrig verkade taga slut.
Visst är det sorgligt att mina huvudpersoner, som jag under resans gång lärt mig hålla av och uppskatta, att inte säga älska, att de inte är verkliga, att de inte finns annat än som personer i min fantasi, men det var – det försäkrar jag er, ärade läsare – min enda utväg ur det dilemma jag försatt mig i.

Malmö den 22 april 2010
Författaren

Luftskeppet

Vi hade tagit av vid den gamla stenen med 1666 på och befann oss i stormaktstiden. Jag och mina personer färdades i en svart kaross, förspänd med två vita lippizanerhingstar . Jag hade beslutat att ge min historia en värdig avslutning.
Anneli kramade min hand och jag kände ett styng av vemod att jag inte skulle kunna ta med henne in i min verklighet. Men det är något som författarförbundet på skarpaste har varnat för.
Börjar du med det, hade någon sagt på en föreläsning som hölls på Hallwylska palatset i Stockholm, är du förlorad. Snart vet du inte vad som är fiktion och vad som är verklighet. Du kommer att sluta som en lallande dåre, varnade föreläsaren.
Anneli skulle aldrig bli undersköterska igen och hon skulle aldrig få träffa sina väninnor på sjukhuset. Det kändes sorgligt, men å andra sidan hade hon förvisso inga väninnor, även de var ju också påhittade för min  intertong©.

Håll dig vid min sida när vi kommer fram, sa jag till Anneli. När alla går ombord på Hindenburg ska jag försöka smussla dig åt sidan.
På sätt och vis, sa Anneli, känns det lite tråkigt.
Vad är det som känns tråkigt? frågade jag.
Att skiljas från Barbro och Walter och Gunnar. Och att inte få komma till New York.
Du hade gärna kommit till New York?
Ja. Jag skulle vilja se en show på Broadway med Fred Astaire och Ginger Rogers. Men nu får jag ju vara tillsammans med dig i stället.
Kom ihåg, sa jag, att jag inte kan lova något. Men jag ska verkligen försöka ordna så att du inte kommer med på Hindenburg.
Vad sitter de små turturduvorna och kuttrar om? sa Barbro och blinkade skälmskt.
Jag tror att den där typen sitter och kokar ihop nåt jävelskap, insköt Walter, den av mina figurer som alltid tyckt illa om sin upphovsman.
Vad skulle det vara? sa Gunnar. Vi ska väl vara tacksamma att han har fått med oss på den där zeppelinaren.
Han har nåt fuffens för sig, tro mig. Jag har aldrig litat på den fan, sa Walter. Ända sen han kidnappade  färdtjänstbilen har jag tyckt illa om han. Och sen försökte han låtsas som om han drabbats av minnesförlust.
Han låtsades inte, sa Barbro. Han hade verkligen förlorat minnet.
Fan tro´t, sa Rellingen, sa Walter.

Hör ni, sa Gunnar Hägg, vad gör vi med pengarna? Det finns fortfarande  över hundra tusen kronor kvar i rånbytet.
Vi tar dom med, sa Walter. Vi måste ju ha ett startkapital i det nya landet. Och ni kan ju tänka er vad dom är värda i New York 1937!
På tal om det, var är vi nånstans? undrade Barbro.
Bara i början av artonhundratalet, tyckte jag att jag såg på en skylt nyligen.
Då tar jag mig en tupplur, sa Walter. Väck mig när vi passerar sekelskiftet…

Två timmar senare kungör vår chaufför Aram på bruten svenska att vi befinner oss i maj 1937. Aram har stannat bilen, en Packard Clipper de Luxe Sedan av 1938 års modell,  invid en slätt i Närke. Där, inför våra vänners häpna ögon, ligger nu luftskeppet Hindenburg. Den utgör en mäktig anblick.
Vilken mäktig anblick den utgör! säger Anneli.
Verkligen imponerande, utbrister Gunnar.
Hoppas nu bara dom får igång den där förbannade manicken, säger  Walter,  skeptisk som alltid.
Usch, jag känner mig lite darrig, säger Barbro. Är det inte farligt att färdas i en sån där?
Jag känner att jag måste ingripa.
Ni kan vara lugna, säger jag. Fartyget ni har framför er mäter 245 meter och rymmer 211 890 kubikmeter gas. Det kan lyfta 112 ton och drivs av fyra motorer med 1 100 hästkrafter var.
Men tänk om gasen exploderar, säger Barbro.
Ingen risk, säger jag tvärsäkert. Skeppet är fyllt av  helium, en helt ofarlig gas. Trafik med luftskepp har pågått i flera år och inga olyckor har skett.
Hur kan du veta så mycket, Olof? frågar Gunnar.
Nätet. svarar jag. Allt står att läsa på Wikipedia.

(Nästa avsnitt: Slutet)

h1

FÄRDTJÄNST 22

april 20, 2010

Den långa färden

Gycklarkärran knarrar och stånkar när den mödosamt tar sig fram i den tunga lervällingen. Anneli sitter och ser ut på den trista granskogen som omger vägen. Plötsligt dyker en narr upp vid kärrans sida. Han har narrkåpa på skallen och bjällror runt halsen. Anneli kan inte låta bli att skratta åt den lustiga figuren.
Vad är du för en? frågar Anneli. Narren håller fingret för munnen och säger viskande:
Tyst. Det är jag.
Nu ser Anneli att det är Olof som döljer sig bakom det vita sminket.
Vart tog du vägen? frågar hon.
Jag drog mig bara undan ett tag för att försöka få rätsida på det här. Vi kan ju inte fortsätta att färdas i evighet.
Men hur tror du att du ska kunna ordna upp det här?  frågar Anneli.
Det är en lång historia…
Förklara, snälla Olof, ber Anneli.
För det första heter jag inte Olof utan Åke.
Åke?
Åke Cato. Det är jag som är Författaren.
Författaren?
Javisst.  Du förstår, Anneli, allt som händer i världen är påhittat av Författare.

Och det är du som har hittat på den här historien?
Ja.
Varför sa du ingenting?
Jag visste ju inte. Jag hade ju tappat minnet. Men nu inser jag att jag var Författare redan när jag kallade mig Krister Eriksson och kidnappade färdtjänsttaxin. Det är jag som har hittat på chauffören Aram och jag har hittat på han som blev bestulen på sin Audi och tanterna på pensionatet och…
Hur är det med Barbro och Gunnar och  Walter?
Påhittade.
Men då finns ju inte jag heller?

Nej, Anneli, du finns inte heller.
Anneli börjar gråta.
Men jag vill ju finnas. Vi skulle ju gifta oss och få barn och leva lyckligt hela livet tillsammans.
Jag ska se vad jag kan göra. Jag kanske kan tala med Författarförbundet.
Anneli funderar.
Jag  tycker inte alls om att du är Författare, säger hon efter en stund.
Man kan inte själv bestämma om man vill vara Författare eller inte.
Är det Författarförbundet som bestämmer det?
Jag vet faktiskt inte. Men nu är det bestämt att jag är Författare och då är jag det.

Men alla Författare är ju olyckliga. Hemingway sköt sig och Moberg sköt sig och Harry Martinson stack en gaffel i bröstet på sjukhuset. Dagerman förgiftade sig med hjälp av sin bilmotor.
Det äger sin riktighet.
Hur kan Författarna vara olyckliga när det är dom  som bestämmer allting?
Fråga inte mig. Kanske just därför. Det är inte lätt att ha allt detta ansvar vilande på sina axlar.
Finns det då inga lyckliga Författare?
Det finns några. Men dom är oftast inte några bra Författare.

Vad händer nu? frågar Anneli.
Säg inget till dom andra, viskar Olof.
Anneli ser på Barbro, Gunnar och Walter. Dom sover som små barn.
Dom sover som små barn, säger Anneli. Dom vet ännu inte att dom inte finns.
Dom behöver aldrig få veta det.
Berätta vad som händer.
Efter stenen här framme och avtagsvägen till stormaktstiden kommer vi att möta en zeppelinare från 1935.
Ett luftskepp?
Just det. Ett luftskepp.
Hur har ett luftskepp från 1935 hamnat i stormaktstiden?
Det var inte lätt, men man får vara beredd på svårigheter om man är Författare.
Och du har bokat plats på den där zeppelinaren?
Japp. Jag har ordnat så att vi alla ska få gå ombord.
Och när seglar vi iväg?
I morgon svävar luftskeppet fram över trädtopparna.
Vart?
Västerut. Mot framtiden.
Till Amerika?
Vi ska hämta upp några fler passagerare i Hamburg, sen bär det sta till New York. Landning den 6 maj 1937.
Vad heter luftskeppet? frågar Anneli.
Hindenburg.

 

 

(Nästa avsnitt: luftskeppet)

h1

FÄRDTJÄNST 21

april 17, 2010

DEN LÅNGA FÄRDEN

Det lilla sällskapet tar sig fram bäst det kan. Det är svårt, nästan omöjligt, att gå i den tunga lervällingen. Efter ett tag möter man ett ambulerande tivoli, bestående av tre vagnar. I den första sitter Åke Grönberg på kuskbocken.

Vart är ni på väg, arma människor? säger han.
Vår vagn havererade,  svarar Gunnar. Men hvi är ni så egendomligt klädda? frågar Åke. Ären I också narrar och gycklare?
Vi kommer från en annan tid, inskjuter Barbro. Därför ser vi kanske lite egendomliga ut i dina ögon.
Har ni mött Döden nyligt? säger Åke.
För inte så länge sen, säger Barbro. Han var på väg i samma riktning som ni.
Då måste vi vända. Men varför stiger ni inte ombord? Så slipper ni släpa er fram i den där erländiga sörjan.
Barbro, Gunnar, Walter och Anneli kliver tacksamt ombord på gycklarnas vagn.
Men, säger Anneli, vart tog Olof vägen?
Olof är försvunnen!
Han har väl gått ut och förrättat sitt tarv eller liknande, föreslår Gunnar. Kan vi vänta på en karl till? frågar han Grönberg.
Det låter sig tyvärr icke göras, svarar denne. Det skymmer och vi måste snarast vidare.
Vi måste vänta på Olof, säger Anneli.
Kära Anneli, säger Barbro, om vi gör det missar vi den här chansen att ta oss vidare.
Ge fanken i den där skitstöveln, säger Walter. Det var han som försatte oss i den här situationen från början.
Nu drar vi, säger han till Grönberg.
Denne smackar på hästen och den tygklädda cirkusvagnen sätter sig sakta i rörelse.
Vi såg ett luftskepp där borta över sjön Mjälten, säger Harriet Andersson, som är Åkes fru. Hon seglade så vackert över trädtopparna…
Ett luftskepp? säger Walter. Det finns väl inga sådana vid den här tiden.
Vi färdas också i olika tider, upplyser Åke. Gör icke alla det?
Luftskepp fanns på 1930-talet, säger Gunnar. Kan du inte styra mot Mjälten till? Där finns kanske nittonhundratalet?Kan vi hitta det är vi räddade.
Det är möjligt, men säkert är det icke.
Sluta tjafsa, säger Walter. Mana nu på hästen så vi kommer nån vart, säger Walter.
Anneli gråter.
Om vi hittar luftskeppet och tar oss vidare med det kommer Olof aldrig att hitta oss. Då är han förlorad för evigt.
Cirkusvagnen knarrar fram  i lervällingen.

(Fortsättning följer)

h1

FÄRDTJÄNST 20

april 11, 2010

DEN LÅNGA FÄRDEN

Säga vad man vill, säger Walter, men undan går det min själ inte.
Vi står nästan stilla, säger Barbro. Vad är det som händer, Gunnar?
Jag vet inte, säger Gunnar. Den går inte fortare.
Kör du på helfart? frågar Walter.
Jag vet inte riktigt.
Vet inte?
Jag hittar inte den spaken längre.
Nu går det inte sakta längre, säger Anneli. Nu går det inte alls.
Det är leran, säger Gunnar förtvivlat. Vi har lera upp till hjulnaven.
Hur kommer det sig? säger Barbro.
Jag tror jag tog fel vid vägskälet nyss. Jag tyckte det stod 1925 på skylten. Och jag tyckte det skulle passa, med tanke på bilmodellen.
Men det stod inte 1925 utan 1325. Du klantade dig och nu befinner vi oss på medeltiden, grymtar Walter. Och våra oxar verkar inte klara av att dra upp oss. Vi sjunker allt djupare. Piska på djuren lite.
Nej gör inte det, säger Anneli. Det är synd om de stackars djuren.
Kan vi inte hejda nån som kan dra upp oss? säger Barbro.
Det verkar inte som om det fanns nån annan på vägen. Jag undrar var vi är förresten.
Inte en aning, säger Walter. Men jag tyckte det stod SIKTHUNA 2 MYL för ett tag sen.
Titta, där kommer en vagn! utropar Barbro. Hejda den,  Gunnar.
Gunnar betraktar den lilla schäsen som kommer mot dem. Den är förspänd med en mager vit häst. Både djuret och vagnen verkar på ett spöklikt sätt röra sig någon halvmeter ovanför leran på vägen.
Gunnar låter den fortsätta.
Varför stoppade du honom inte? säger Walter.
Därför att jag råkade se vem det var som höll i tömmarna! gentar Gunnar med darrande röst.
Jaså, vem var det då?
Det var  svårt att se för han hade sin kapuschong uppdragen. Men han var kritvit i ansiktet.
Då led han förmodligen av anemi, säger Anneli. Stackars man.
Den man vi mötte i den svarta schäsen var Döden , säger Gunnar med dov röst. Förmodligen är vi på väg in i ett område där digerdöden härjar.
Jaha, säger Walter,  du har då ställt till det. Här sitter vi nersjunkna i leran år 1324, omgivna av digerdöden. Och det mörknar över trakten.
Käre, milde Jesus, förbarma dig över oss, säger Barbro och knäpper sina gamla magra händer.
Usch, varför säger du så? undrar Anneli.
Ja vad ska man säga?
Barbro har rätt, säger Gunnar. Vi har slutligen fått vårt rättmätiga straff.
Vi äro förlorade!

(Forts följer)

h1

FÄRDTJÄNST 19

april 7, 2010

Den långa utfärden

Den lilla gruppen har slagit sig ner vid vägkanten och dukat upp kaffe och smörgåsar.
Visst är den snygg, säger Barbro och pekar på deras nya fina T-Ford av  1925 års modell, som står vid dikesrenen och blänker.
Jovars, säger Walter, men nån racerbil är det min själ inte.
Säg inte det, skrockar Gunnar. I backen här borta var vi uppe i över fyrtio.
Jösses! Och inga bilbälten har vi.
Vi har väl ingen brådska? säger Barbro. Ingen av oss har ju några tider att passa.
Nej, säger Anneli lite dröjande, vi har ju inte det…
Vad är det med dig? säger Gunnar. Trivs du inte i sällskapet?
Jodå, säger Anneli. Ni är så jättegulliga och jag har aldrig haft så trevligt i mitt liv, men…
Förstår ni inte? inskjuter Barbro. Tjejen saknar förstås jobbet. Eller hur, Anneli?
Jobbet och jobbet. Jag saknar mina arbetskompisar. Malin och Stina och Viktor.
Än du då? säger Barbro och vänder sig till Olof.
Jag vet inte riktigt, säger Olof. Det är svårt när man inte vet vem man är.
Saknar du nåt?
Vet ni vad jag saknar? säger Olof. En skrivmaskin.
En skrivmaskin? säger Walter. Vad fan ska du med en skrivmaskin?
Skriva, säger Olof och skrattar sen när  han inser vad han svarat.
Du kan väl för fan inte skriva, säger Walter.
Det vet jag ju inte, svarar Olof. Eftersom jag inte har nåt att skriva på. Men jag har nåt som jag tror skulle kunna beskrivas som… ja som skrivklåda.
Vi har kanske en författare bland oss? säger Gunnar. En Strindberg som har tappat minnet?
Vet ni vem jag tycker han är lite lik? säger Barbro. Stig Dagerman.
Nu tar du väl i, säger Gunnar. Dagerman var ju ett geni.
Gift med Inga Tidblad, säger Walter.
Anita Björk, säger Gunnar. Den vackra Anita Björk. Alla trodde dom hade det så bra. Veckotidningarna var hemma och fotograferade den lyckliga familjen. Men en dag gick han och hängde sig i garaget.
Han hade haft skrivkramp i många år, säger Olof. Han stod inte ut längre. Men han hängde sig inte. Han kopplade en slang från avgasröret på sin bil och ledde in dom giftiga gaserna i kupén. Så var det.
Usch så hemskt, säger Anneli. Man får rysningar. En olycklig författare till.
”Vårt behov av tröst är omättligt”, säger Olof.
Skrev han så?
Det gjorde han. Han skrev en novellsamling som hette Vårt behov av tröst.

Barbro klappar i händerna.
Nä hör ni, om alla är färdiga så tycker jag att vi packar ihop och…
Kör hem? föreslår Walter. Vi har inget hem, Barbro. Vi är resare, tattare.
Säg inte så, Walter.
Vi är en samling existenser som är dömda att för evigt befinna oss på en livslång utfärd genom tid och rum. Osaliga andar som aldrig kommer att finna ro.
Som kaptenen i Den flygande holländaren?
Precis… Det är straffet för det vi har gjort.
Vi? säger Gunnar.
Jag, säger Olof. Det är mitt fel alltihop.
Men så ska du väl inte säga? menar Barbro. Du var ju en annan människa då.
Fan tro´t, sa Rellingen, fräser Walter.
Sen har vi stulit bilar och levt på pengar som Krister stal i banken.  Det är tid att vi går in på närmaste polisstation och anmäler oss.
Jag tycker vi väntar lite, säger Walter. Jag vill inte bekänna nåt brott inför en polis med stora knävelborrar och kask på huvet.

Gunnar har satt sig bakom ratten i T-Forden. Walter står vid kylaren.
Är du beredd? säger Walter.
Kontakt, säger Gunnar.
Walter drar ett tag med veven och bilmotorn startar.

(Fortsättning följer)

h1

FÄRDTJÄNST 18

april 6, 2010

Spalten har bestämt sig för att överge titeln Grand tour och har återgått till Den långa utfärden. Grand tour finns redan som boktitel; dessutom ska man vara försiktig med utländska titlar. Jag skrev en gång en roman som jag kallade Slow motion. En dam i bekantskapskretsen ringde då och frågade varför jag skrivit en bok om lättmotion.

Den långa utfärden

Kul kärra, säger Walter när han och de andra närmar sig den lilla gruppen som håller på att bli fotograferade. Är det inte en gammal Ford?
Gammal och gammal, säger herrn till höger. Jag fick den för tre veckor sen. Den kom på båt via England. Vi visste inte hur lång tid det skulle ta. Det är ju fullt av minor i Nordsjön… Det är ju sådana tider.
Walter skrattar.
Vad skrattar ni åt? säger herrn.
Du får förlåta Walter, säger Gunnar. Han kan vara lite retsam ibland.
Vi visste inte att det var veteranbilrally på gång, fortsätter han.
Vad för slag? säger herrn i den vita skjortan.
Veteranbilar, förklarar Gunnar. Gamla bilar.
Jag förstår inte vad herrn talar om. Förstår du, Gerda? säger han till sin hustru som står intill honom.
Nej minsann, Justus, säger Gerda.
Förlåt, men vi tänkte bara… säger Barbro. Så som ni är klädda och med den där bilen så var vi övertygade om att det var ett veteranbilrally på gång.
Far, säger den lille pojken, vad talar farbrorn om?
Sannerligen jag det vet, säger mannen med en Rolliflex på magen, som just varit på väg att ta ett fotografi på de övriga. Han går fram till Barbro, räcker fram handen och säger:
Får jag föreställa mig? Mitt namn är Carlsson. Och det där – han pekar på damen i de vita solglasögonen – är min hustru.
Hej, säger Barbro.
Carlsson höjer lite på ögonbrynen. Jaha… hej, säger han därpå med en viss tvekan.
Åke och Ingalill, kom och hälsa på farbröderna och tanterna. Flickan och pojken går fram och tar Barbro i hand. Åke bugar och Ingalill niger. när de säger sina namn.
Walter skrattar.
Ja, ni håller verkligen stilen. Niger och bockar.
Mannen som tydligen är ägare till bilen går fram och räcker sin hand åt Walter, Gunnar och Barbro.
Mitt namn är direktör Levén. Får jag fråga vad ni är för ett sällskap?
Vi är på utfärd, säger Barbro. Vi har varit på väg rätt länge nu.
På så vis, säger Levén.
Det uppstår en stund tystnad.
Olof träder fram.
Jag tror att vi har kommit lite vilse, säger han. Var är vi?
På Riksettan, säger Levén. Strax söder om Nyköping.
Vi tror att vi har kört vilse i tiden också, säger Olof. Er bil, tillägger han. Det är ju inte precis årets modell. Att döma av utseendet, menar jag. Och med det där… Olof pekar  på gengasaggregatet.
Det är en trettionia, säger Levén. Så den är bara två år. För övrigt är den ju inte särskilt olik den där Volvon ni själva  kör. Trettioåtta, eller hur?
De vänder sig och tittar på sin bil. Längre bort på parkeringsplatsen står mycket riktigt en svart Volvo V8 av 1938 års modell.

Och nu får herrskapet ursäkta oss, säger Levén, nu har vi inte tid  med er längre. Vi ska bära in vårt bagage på hotellet. Vi får se till att inte komma för sent till middagen.  Kom nu så börjar vi, Ivar, säger han till mannen med kameran.
Vi är också på resa, förstår ni, säger Ivar. Semesterresa. Vi ska tillbringa en vecka här på Bellevue. Fin mat.
Härliga promenader, säger Gerda.
Så adjö med er, säger Levén avfärdande.

Walter, Barbro, Gunnar, Olof och Anneli återvänder till sin bil.
Det verkar tammefan som om vi hade halkat tillbaka en bit till, säger Walter och tittar på gengasaggregatet. Jag tror den här manicken behöver fyllas på.

 

 

Olof har redan varit och hämtat en säck med träkol ur bagagerummet.
Öppna luckan, säger han. Walter öppnar och Olof tömmer säcken i gengasaggregatet.

(Fortsättning följer)