Om klassresor

Jag uppskattar verkligen polisprofessorn Leif GW Persson, både som författare och som rikstomte, men banne mig om jag begriper mig på vad han kallar sin klassresa, som dokumenterats i två tv-program.
Uppväxt på Gärdet, med en genombussig farsa, umgicks i rika kretsar på Östermalm och fick så småningom drömjobbet som polis under ledning av favoritdeckaren Revolver-Harry, därefter tjänande miljontals bagare på sina böcker.
Jaha.

Därmed är spalten inne på sitt favoritämne: spalten. Någon särskilt spännande klassresa kan jag knappast säga mig ha gjort. Den gick från  välbesutten medelklass till lika välbesutten medelklass och företogs med fyrans spårvagn, från station Stjärnplan i det mondäna villaområdet Bellevue, till station Stadsbiblioteket vid den mondäna paradgatan Fersens väg. Inte någon skakig resa precis, inte så krängig heller, bortsett från en sväng vid Den Himmelska Fridens torg.

Till en början var fyran en helt vanlig gammaldass spårvagn, på senare tid ersattes den av en typ som jag tror kallades Mustang och som såg ut så här på ett foto som spalten påpassligt nog tog på Strandgatan i Limhamn strax före nedläggningen på sjuttiotalet. Den ersattes av en vulgär buss och sen dess har Malmö inte varit sig riktigt likt.

 

 

 

Livets ironi

Livet är nog så ironiskt. När man äntligen lärt sig hur allt fungerar…

… att man vid upptining i mikran måste betänka att upptiningstiden är olika på olika mikrougnar, att man inte ska lägga brödrosten i diskmaskinen utan vid behov torka av den med ljummet vatten, att man inte ska lägga ner ägget i kokande vatten utan  nedsänka det medan vattnet är kallt, därefter låta det ligga tills vattnet bubblar och då stänga av plattan och ta upp ägget när vattnet inte längre bubblar (ett trick jag lärt mig av Hans Alfredson), att man inte ska byta kö i snabbköpet, för om man tycker att en annan kö ser kortare ut kan man ge sig fandern på att man hamnar bakom en tant, eller farbror för den delen, som ska gå igenom alla rabatterbjudanden som butiken har, att en dator eller liknande kan reparera sig själv om man gör en omstart, vilket tyvärr icke är fallet med exempelvis en bil…

… då är det dags att lämna det jordiska.

Ja ja, det är inget att hymla om, jag är 81 bast och torde rimligen kolavippen inom de närmaste, säg, tio åren och för all del, någon gång måste ju jordevandringen sluta.

Detta var ett föga kul samtalsämne, låtom oss snarast lämna det.

Manaaaascher sökes?

Såg David i min morronsoffa i tv och hörde honom berätta, ehuru klädsamt motvilligt, hur många pengar han beräknade håva in för den nya Millennium-boken.

Senare på dan blev jag kontaktad av en revymakare i det södra Skåne, som ville använda en av mina begagnade
sångtexter i sin revy. Då jag aldrig vet vad jag ska ta betalt för sånt sa jag att han kunde ta texten, det skulle inte kosta honom ett rött.
Man skulle kanske skaffa sig en manaaaascher?

Fast å andra sidan skulle jag aldrig ha klarat av Davids jobb.
Dessutom vet jag inte vem jag skulle städsla; Felix Alvo och Stikkan Andersson och Torsten Adenby och de andra smarta grabbarna har ju muckat för länge sen och den där Karlsson i Skara kan jag inte riktigt med.

En får nog vara nöjd med det klirr man har.

FOTNOT   Jag kände Davids farsa, Olof Lagercrantz, som var chefredaktöt på DN. Nåja, kände och kände. När jag jobbade på  Expressen delade jag en gång hiss med honom. Jo minsann.

Som livet

Kinabörsen har nu återhämtat sig, åtminstone lite. Jag var egentligen aldrig särskilt orolig. När det gäller aktiemarknaden sjunger jag med Tage Danielsson:

Först så går det upp
sen går det ner
så går det upp
Sen så går det ner
så går det ännu längre ner

Men sen går det alltså upp igen. Precis som resten av livet.

Tage sjöng kupletten 1964 i Gröna Hund (Svenska Ords första revy), fast den handlade inte om börsen utan om Avestaforsens brus av Carl Jularbo.

GW

Han gräver sin egen grav med kniv och gaffel, sa Leif G W Persson i min morgonsoffa idag på tal om en person i hans nya bok som lever ett ohälsosamt liv.

Rolig fan, den där GW.

FOTNOT   Bombmakaren och hans kvinna, heter boken, den får man bestämt läsa.

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag minde inte texten så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter Små nära ting och är skriven av  norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

.

Ve mig, arma människa!

I går gick jag mig att handla. Bodbiträdet var snäsigt och bodpigan sur. På väg hem blåste min fina amerikanska keps av mig i en tropisk trombon och återfanns aldrig. Hemma fann jag att den färdigmat jag köpt smakade lika illa som den man serveras på stadens hospital, det vill säga inget alls, varför den gick direkt i soppåsen. Kläderna jag inhandlat var för små och kvittot var förkommet.

Aldrig mera månd´ glad jag bliva.

En förträfflig uppfinning

Man tänker inte ofta på vilken utomordentlig uppfinning paraplyet är, men det kan man gott göra, särskilt när det som i dag regnar småspik.

Tänk själv, ärade spaltbrukare, en liten hopfällbar mojäng som vid otjänlig väderlek förvandlas till ett mobilt tak!

Vill man skydda sig mot solsken använder man i stället parasoll. Ett dylikt, ehuru i miniatyrformat ledsagar ofta exotiska drinkar söderut. Slarviga översättare (ja till och med Svenska Akademiens ordlista!) kallar därför dessa drinkar paraplydrinkar, vilket ju är rent uppåt väggarna och beror på att det engelska språket har samma ord för båda skyddsanordningarna, nämligen umbrella.

Paraply kommer av det franska parapluie, vilket betyder mot regn. På tyska heter det Regenschirm.

Jag menar, bara så  du vet.

Parasolldrink

FOTNOT   Paraplyer (liksom parasoller) var i bruk redan hos forntidens assyrier, egyptier och kineser, men då förbehållna endast åt furstar och andra högt uppsatta personer. I Europa började paraplyer komma till användning på 1500-talet. (Källa: Wikipedia)

Hallå från fjölen

I går talade jag i telefon med en släkting samtidigt som jag satt å fjölen och förrättade mitt tarv.
Har du tänkt på det, ärade spaltbrukare, att ett samtal från en av dina släktingar och vänner  nu för tiden kan komma precis var som helst ifrån, till exempel från en fjöl?

Det är därför. dina nära och  kära talar så mycket skit.

Ha ha!

Dagens helgon: rektor Kjellman

Ser att Nils Kjellman min gamle rektor på Spyken i Lund, gått genom pärleporten, efter 102 väl använda år på jordene.
När denne högt bildade man – han pluggade latin in i det sista – fyllde hundra hade han bara ett bekymmer: han tyckte att hans dator hade börjat bli lite väl seg.

Rektor Kjellman var en av de hårt prövade män som varit spaltens rektorer. Det blev rätt många innan jag, och skolorna, gav upp hoppet och lät mig klara biffen på egen hand. Och det gick ju rätt bra ändå. Jag fick ju till exempel stå och försöka vara rolig i tv tillsammans med Sven Melander och det är min själ inte många som har fått det.

Även Churchill lär ha varit rätt usel i skolan men han vann lik förbannat ett världskrig och avrundade elegant med ett nobelpris i litteratur. Lite överraskande, tycker jag trots allt. Han om någon borde väl ha fått fredspriset.