På knäna

Den 16 maj totalvurpade spalten med sin elskoter mitt i stan och ådrog sig så svåra skador att jag aldrig trodde att jag nånsin skulle komma på god fot igen. Det enda jag önskade av mitt liv var att bli av med detsamma. Men det är inte lätt att ta livet av sig, det har jag insett nu. Vid två tillfällen satt jag med en plastpåse över huvudet men vågade inte fullfölja illdådet och  knyta till i halsen.

Sådana nattsvarta tankar hös jag i flera veckor, men en dag slog jag näven i  golvet och bestämde mig för att kämpa i stället. På korttidsboendet Öresundsgården gjorde jag allt jag förmådde och tränade gång med ett gåbord och sedermera med rollator. En dag i  juli fick jag gå hem (det heter ju så) och är nu om inte på benen så åtminstone på knäna. inte minst tack vare vänner och släktingar med änglars tålamod.

Funderar på att skriva en bok, Min kamp, men den titeln är ju upptagen, dubbelt upp till och med, så det får kanske bli Sista striden det är i stället.

Så där ja, nu vet ni, högtrade spaltbrukare hur landet ligger.

Famous last words

En av mina litterärt bevandrade korrar, herr O på den brännvinsdoftande ön Reimersholme, har försett mig med denna anekdot som han i sin tur fått av en av sina litterärt bevandrade vänner:

Akademiledamoten och skalden Johannes Edfeldt besökte djupt bedrövad den finländske skalden Gunnar Björling på dennes dödsbädd. Skaldens sista ord, som Johannes Edfelt på grund av djup rörelse och dålig hörsel bad den döende upprepa, var:
– Du sitter på mina kalsonger.

Björling medan han ännu levde

 

Löjligt?

Häromdan besökte jag en välsorterad cykelaffär för att inhandla en hjälm eftersom jag upplever att  jag på min elskoter lever ett farligt liv; min  vassa hjärna befinner sig understundom bara någon meter från den framsusande trafiken. Fyra minuter senare lämnade jag butiken med oförrättat ärende, då jag insåg att jag skulle se lika löjlig ut i hjälm som alla andra.

Som om det skulle spela någon roll! Vem i helskotta bryr sig om hur en snart åttioårig gubbe ser ut?

Utan hjälm riskerar jag förstås att dö, frågan är bara om det inte är bättre att lämna jämmerdalen än att skotra omkring i tillvaron och se  löjlig ut. Det är det måhända, men tänk om man inte dör helt och fullt utan bara blir liggande som ett paket!

Den store teaterregissören Alf Sjöberg, tillika mannen bakom filmer som Hets och Fröken Julie, dog när han blev påkörd av en bil på Djurgården. Det var 1980 och han var just i färd med att regissera Hustruskolan av Molière på Dramaten. Hade han burit hjälm skulle han ha kunnat slutföra detta arbete och sätta upp flera pjäser, kanske också hunnit göra en och annan film.

Så en dag kör jag nog tillbaks till den välsorterade cykelaffären och köper mig en hjälm lik ferbannat.

Tror jag.

 

Något om att vissla

Just whistle. You know how to whistle, don´t you, Steve? You just put your lips together and blow.
(Slim till Steve i filmen Att ha och inte ha.)

Slim spelades av Laureen Bacall, Steve av Humphrey Bogart. Hon var 19, han 45. Efter filminspelningen visslade Bogart på Bacall och de gifte sig. De levde lyckliga tills Bogey dog i cancer 1957. Bacall la en visselpipa i Bogarts kista.

Nu kan vi vissla bäst vi gitter, för Slim hör inte längre. Hon dog i tisdags i en ålder av 89 år, en av de sista Hollywood-ikonerna och en lysande skådespelare. Jag såg henne i en pjäs i London en gång för länge sen.

FOTNOT   Laureen Bacall föddes som Betty Joan Perske ”en trevlig judisk flicka från Bronx”, som hon själv uttryckte saken. Hon var kusin till Israels president Shimon Perez, tro´t om du vill. Jag tror´at för jag har läst´at på Wikipedia och kan man inte tro på Wikipedia så vet jag inte vad man ska tro på.

Haderittan

I går kom jag av någon anledning att tänka på en ramsa som min fader Eric Ivar understundom föredrog för mig i min barndom:

Haderittan satt på taket
Haderittan trilla ner
Haderittan slog ihjäl sig
Haderittan finns ej mer

Inte konstigt att man blev som man blev.

Krisgruppen

I april 1945 tillsattes en krisgrupp för de sista nazisterna i Hitlers bunker i Berlin.
En dag var det tid för självaste Führern.
Jaha du, Adolf, sa psykologen, vad tror du om framtiden?
Jag tänkte mig Argentina kanske…
Inte en chans. Du hinner knappt ut om bunkerdörren så snor dom dig.
Men vad gör jag då?
Ja, Adolf, det är mycket sällan vi rekommenderar den här lösningen, men har du kvar din tjänstepistol?
Du menar att jag skulle…
Som sagt, ytterst sällan. Men i ditt fall: ja, det blir nog bäst så.

Agebrädan

Extrem värme. Övervikt. Hög ålder. Hjärtflimmer. Kol.
Nu gäller det min själ att bita ihop och hålla i agebrädan!

Inga biljakter

Jag har just sett en film, som heter Amour. Den innehåller inga biljakter och inga blodtörstiga hajar och inga psykotiska mördare och inga vampyrer och andra våldsamheter utan berättar lugnt och sakligt om Georges och Anne, två pensionerade musikpedagoger i  åttioårsåldern som lever ett stilla liv i sin stora våning i Paris.

Det är en av de mest spännande filmer jag har sett.

Paret, spelas (fullkomligt lysande!) av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva, två legendarer i fransk film,  och är regisserad av Michael Haneke. Filmen fick Guldpalmen på filmfesstivalen i Cannes och kammade hem en en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.

Jag har aldrig tidigare sett döden skildrad så här mästerligt på film, så väntad, så överraskande – och så ensam, skrev Jeanette Gentele i Svenskan.

FOTNOT   För dem som i likhet med spalten tycker sig känna igen namnet Jean-Louis Trintignant kan upplysas att han slog igenom som Brigitte Bardots man i Och gud skapade kvinnan. Madane Riva är mest känd från Hiroshima – min älskade.

 

 

Den sista klassfrågan

Alice Babs har gått ur tiden. Så säger man när en större kulturpersonlighet eller någon annan viktig person dör. Frågan om vilket verb man använder är en klassfråga, den sista. Är man en vanlig svenne, som spalten och spaltbrukarna, dör man eller, om man vill vara hänsynsfull mot de anhöriga, går bort.
Står man ännu längre ner på skalan, om man exempelvis är hemlös, kolar man.
Är man religiös, eller, som vi säger i Skåne, hällörad, går man genom pärleporten eller till Vår herre.
Är man major eller dylikt stupar man.
Om man dör i ung ålder, som James Dean, är man den för tidigt bortgångne. Jag har dock aldrig hört någon säga om en nittisjuåring som dör den för sent bortgångna.

Skit samma, hur man än uttrycker saker är resultatet detsamma.

Tänkvärt

Det är oundvikligt att damer och herrar i min ålder då och då kommer att tänka på döden.

Sådana tankar bör man omedelbart slå bort då de kan leda till svårartade depressioner.

Mitt råd till mina jämnåriga, och alla andra med för den delen, är därför att sluta tänka på döden och i stället tänka på något annat, till exempel kallops, matematik eller lippizanerhästar.

Ett ganska visset råd, men jag har inget annat.