Missnöjets vinter

En sån vinter vi har! Kallt och mörkt och eländigt. Dessutom haltande spalthälsa. Jag kommer att tänka på en boktitel, Missnöjets vinter, av Nobelpristagaren John Steinbeck. Om nu nån vet vem han var. Han skrev böcker om ett gäng gravt alkoholiserade uteliggare i Kalifornien. Läser någon Steinbeck i dag? Skulle knappast tro att det är många.

Läser någon över huvud taget gamla Nobelpristagare? Och läser någon fossila författare som Olle Hedberg och Lawrence Durrell? Finns det nån som läser Francoise Sagan, som alla läste när spalten var en ung notis?
Hedberg försökte jag läsa om för några år sedan; det gick inte så bra. Den kvävande borgerligheten i Stockholm la sig som en våt filt över mig. Vill Blenda följa med på teatern?

Några gamla pojkböcker har jag också försökt mig på. Biggles var helt omöjlig, Bill och de laglösa höll någorlunda.

Och bland de vuxnare böckerna höll Wodehouse förstås, i Birgitta Hammars  vitala översättningar. Det finns bokfolk som hävdar att hon var bättre än PG himself.

Låtom oss nu glömma missnöjets vinter och se fram emot våren.

Och låt Steinbeck få vila i frid.

Livets adresser

Spalten är för närvarande lite klen till hälsan och tillfrågades häromdan om jag möjligen var på bättringsvägen. Jag svarade då att jag bodde kvar på min gamla gågata.

En gång träffade jag en man som i hela sitt liv hade synnerligt passande adresser:

Han föddes på MAMMAS GATA. I sexårsåldern flytttade han till SKOLGÅNGEN och när han blev lite äldre och kaxigare flyttade han till OFÖRVÄGEN. Sen gick det lite taskigt på jobbet och alla hans kolleger snodde de bästa befattningarna. Då fick han adressen FÖRBIGÅNGEN. Han tog till flaskan och innan han visste ordet av blev adressen UTFÖRSBACKEN och sen stod det inte långt på förrän han var färdig att flytta till en liten trist etta på NERGÅNGEN.
Men mannen ryckte upp sig och gick med i Länkarna och snart mådde han så bra att han kunde flytta till BÄTTRINGSVÄGEN.
Till slut blev han dock gammal och skröplig och kommunen ordnade ett äldreboende på ÅLDERSTIGEN. En vacker dag  dog han och  fick då förstås adressen HÄDANGÅNGEN.
Eftersom han på gamla dar blivit djupt religiös bor han nu på UPPSTIGEN.

Det här är förstås inte sant, det är bara hittepå.

Dagens helgon: Sture Lindkvist

I dag är Malmö inte sig riktigt likt: Sture Lindkvist på Savoy har gått genom pärleporten. Han var de svenska portierernas okrönte konung och det skulle förvåna mig om inte Sankte Per redan har gjort honom till jourhavande himlaväktare. Ingen skulle bli bättre.

Jag lärde känna Sture Lindkvist när jag under min tid som journalist ofta tog in på Savoy, Malmös bästa hotell. Där var Lars Lendrop direktör, men det var Sture som skötte ruljansen. Han gjordes under sina sista arbetsår till meddirektör, men det var som portier han blev berömd bland hotellgäster i hela landet.

Så här skriver journalisten Peter Kastensson i sin runa i dagens Sydsvenskan:

Det fanns ingenting som inte Sture Lindkvist kunde hjälpa Savoys gäster med. – – – Han blev en stor och sann vän. Alltid med glim­ten i ögat och ett stort, bull­rande skratt. Han hördes och skulle höras.

Stures julafton var Derbydagen. Då dirigerade han, som en annan trafikpolis, den skånska adeln, som mellan derbylunch och derbymiddag hann med ett kortare besök på Jägersro. Lindkvist stod till tjänst med allt, även stalltips.

Nu är Sture borta, han checkade ut strax före sin nittioårsdag.

En skicklig yrkesman och en sann hedersman. Frid över hans minne.

Sture (foto: Sydsvenskan)

Kullersten och gatsten

I dag uttalar sig en dam i Sydsvenskan och hävdar att hon gärna bor i Lund eftersom hon ”älskar kullerstensgatorna och att kunna cykla överallt”.

Jag kan tala om för damen att det är så gott som omöjligt att cykla på kullerstensgator eftersom dessa är belagda med runda stenar. Vad hon menar är gatsten, som efterträdde kullerstenen och består av platta stenar.

SPALTEN
(Jourhavande språkpolis)

Kullerstensgata

 

Ärligt talat

I går var det Guldbaggegala igen. Jag hoppas ni inte missade detta tal, kvällens enda ärliga:

Kära Guldbagge-publik.

Att  min film  skulle bli en skitfilm insåg jag redan när jag såg det första utkastet till manus, men med vetskap om juryns totala inkompetens var jag övertygad om att vi lik förbannat skulle få en bagge. Det är nämligen precis sånt här pretentiöst, kvasiintellektuellt skräp den brukar belöna.

Att det över huvud taget blev en film förvånar mig eftersom alla som var inblandade i inspelningen var totalt värdelösa. Manusförfattaren visade sig vara analfabet och det var inte förrän jag erfor att han är svåger med regissören som jag insåg varför han över huvud taget hade fått jobbet.
Regissören ja!  När den fan nån enstaka gång dök upp i studion var han så packad att han knappt kunde stå på benen. En enda gång var han nykter, men den dan var  fotografen hög som ett tjugovåningshus.

Den manlige huvudrollsinnehavaren visade sig vara en uppblåst skithög från Dramaten som använde större delen av inspelningstiden till att försöka mygla in sin obegåvade hustru i den kvinnliga huvudrollen.
Och för all del, så här efteråt undrar man ju om inte hon trots allt skulle ha varit  mindre usel än hon som gjorde rollen.

Över huvud taget var det ett erbarmligt inspelningsteam, från scripta och arkitekt till snickare, ljudtekniker och belysningsfolk. Inspelningen kännetecknades av att alla ständigt intrigerade och pratade skit om varandra. Det enda alla hade gemensamt var en kompakt ovilja till arbete och en fullständigt häpnadsväckande illojalitet.

När filmklipparen till slut fick hand om de inspelade rullarna visade han  total oförmåga att hålla ordning på scenerna och när han sökte hjälp hos scriptan var hon omöjlig att få tag i eftersom hon och den kvinnliga stjärnan gift sig och stuckit på bröllopsresa till Bali.

Jag vill slutligen vilja säga några ord om min hustru, som mitt under det stressiga slutarbetet med filmen lämnade mig och krävde mig på tolv miljoner i skadestånd, till mina föräldrar som  slog mig med en livrem varje gång jag försökte gå till skolan samt till min farmor som förförde mig varje kväll efter aftonbönen.

Det finns i själva verket bara en människa i hela världen jag har att tacka för att jag i dag kan stå här med denna anskrämliga Guldbagge och det är därför jag nu säger:

Tack ska jag ha !

Föga gott

Om du inte har eller aldrig har haft svamp i munhålan så skaffa det inte. Det är inget skit att ha.

Allt man äter smakar papper. Föga gott.

Den lille röe

Efter spaltens skakande rapport om sin ambulansfärd till akuten har följande kommentar från herr Ö i Ljunghusen nått mig:

Jag vill upplysa Herr Spalten att en levande gosse i 77-årsåldern har utnyttjat sitt hjärta 2,8 miljarder gånger (antal hjärtslag) och pumpat runt drygt 2 400 kbm blod i ådrorna.

Ja han är duktig, den lille röe. Men han får allt hålla på och slå några år till.

Eller den lilla röa, det är kanske en hon?

Hurra hurra hurra!

Detta är enligt administratören WordPress spaltens ettusende inlägg sen jag startade den 21  juni 2008. Jag vill med anledning av detta jubileum, med risk för att verka lite självgod, utbrista i ett skånskt trefaldigt leve för mig själv.

Med blåljus och syrener

Om du, högtärade spaltbrukare, undrar vart spalten har tagit vägen, kan jag meddela att jag lever, dock knappast i vad man förr kallade högönsklig välmåga. Det är lungorna och hjärtat, dessa vanligen så pålitliga vapendragare, som har brallat ut lite.

På själva trettondagen fördes jag i ambulans med blåljus och tjutande syrener till akuten på SUS, vilket skall utläsas Skånes Universitetsjukhus, där jag undersöktes av en blond läkare som kunde varit mitt barnbarn om jag inte vore så säker på att jag inte har några barn och därmed rimligen inte kan ha några barnbarn.

Blondinen var kompetent och empatisk och efter en lättare lungröntgen kunde jag återvända till spalthemmet. Här pysslas jag nu om av mig själv och mår väl så där, om du vill veta.  Då och då dyker Bengt Ekerot i vitsminkat ansikte upp och vill spela schack med mig, men jag avfärdar honom enär jag inte behärskar detta spel. Hade han föreslagit fia kunde jag möjligen ha antagit utmaningen.

Beträffande blåljusen och  syrenerna (jag vet att det heter sirener) får jag väl göra en liten korrigering. Det var på väg till spalthemmet det blinkade och lät, vilket berodde på ett litet misstag. Information om mitt tillstånd hade inte nått ambulanspersonalen och om så är fallet gäller blåljus och sirener. På vägen till akuten färdades jag i diskret tystnad.

Spalten behövs om sanningen ska fram, som det hette om Aftonbladet när jag tjänstgjorde där en gång i tiden när seklet var gammalt.

Mr Chips

En dag på 1940-talet fick min familj tillökning i form av en svart cockerspaniel. Jag och min broder Lars-Eric hämtade djuret i Arlöv, där han några veckor tidigare sett dagens ljus. Han fick namnet Chips, efter läraren i den gamla snyftaren Goodbye, mr Chips. Han hann knappt innanför dörrarna  på Fersens väg 4 förrän han drabbades av valpsjuka och var nära att dö. Han räddades dock av stadens veterinär, som hette Steen i efternamn.

Lars-Eric och jag gick långa promenader med Chips genom Slottsparken och ut på Limhamnsfältet. Min bror hade läst på och visste hur han skulle lära Chips att gå fot. Hunden hade dock missuppfattat detta kommande och trodde att min bror sa gå fort, vilket han då gjorde i stället för att lydigt traska fram vid husses vänstra sida.

Chips var en glad och trevlig jycke som bodde i en korg  under ett bord i köket. Han hade en liten egenhet: när jag klinkade på familjens flygel ylade han som en varg. Detta tog jag som ett tecken på att han led av min taffliga tolkning av An der schönen blauen Donau och andra hits, men senare har jag lärt att djur ylar för att de uppfattar svängningar som är obehagliga för deras öron.

Mr Chips fick ett långt och på slutet inte särskilt muntert liv. Såväl min bror som jag hade växt upp och tröttnat på Chips, vi tyckte inte att Chips var rolig längre. När han på sin ålders höst drabbades av en besvärlig inflammation i sina långa öron förbarmade sig min farbror Thure över honom och såg till att han fick gå till de sällare jaktmarkerna.

Goodbye, mr Chips, som sagt.

Frid över hans våta nos.

 

Chips