Tack och farväl Åke

Kära läsare! Åke dog som många av många av er redan vet den 9 november. Jag är hans brorson och fick uppdraget att skriva en sista hälsning från Åkes släktingar och vänner här på bloggen.

Den här bloggen har säkert roat oss läsare lika mycket som den roade Åke. Hela livet fanns det ingenting han älskade lika mycket som att skriva och underhålla oss i tidningar, sångtexter, TV-program, filmer, böcker och lustspel. Men han skrev även uppskattade teaterpjäser.

Det är sorgligt att vi inte får mer, men man får vara tacksam över att han blev så gammal som 82 år och att hans vassa penna kunde fortsätta att skänka oss glädje så länge.

Vi skulle kunna avrunda med ”det går lika bra med selleri”, men det gör vi inte. I stället bjuder vi på en av Åkes favoritdikter av den danske mångkonstnären Piet Hein:

”Den, som kun tar spøg for spøg
og alvor kun alvorligt,
han og hun har faktisk fattet
begge dele dårligt”

På knäna

Den 16 maj totalvurpade spalten med sin elskoter mitt i stan och ådrog sig så svåra skador att jag aldrig trodde att jag nånsin skulle komma på god fot igen. Det enda jag önskade av mitt liv var att bli av med detsamma. Men det är inte lätt att ta livet av sig, det har jag insett nu. Vid två tillfällen satt jag med en plastpåse över huvudet men vågade inte fullfölja illdådet och  knyta till i halsen.

Sådana nattsvarta tankar hös jag i flera veckor, men en dag slog jag näven i  golvet och bestämde mig för att kämpa i stället. På korttidsboendet Öresundsgården gjorde jag allt jag förmådde och tränade gång med ett gåbord och sedermera med rollator. En dag i  juli fick jag gå hem (det heter ju så) och är nu om inte på benen så åtminstone på knäna. inte minst tack vare vänner och släktingar med änglars tålamod.

Funderar på att skriva en bok, Min kamp, men den titeln är ju upptagen, dubbelt upp till och med, så det får kanske bli Sista striden det är i stället.

Så där ja, nu vet ni, högtrade spaltbrukare hur landet ligger.

The bigger they are

I måndags morse råkade spalten ut för en förskräckelig olycka, i det han, ett blindstyre som han är, missade en trettio centimeter hög kantsten och välte med sin elskoter. Jag hamnade under en lastbil, som dock till all lycka inte var i rörelse.
Hjälp! ropade spalten i högan sky. Lastbilschauffören kom till undsättning, men kunde inte mycket göra. Ambulans tillkallades därför och dess skickliga personal lyckades resa fordonet och placera dess brukare i detsamma.

På vårdcentralen, dit jag varit på väg, sydde man ett sår i min hand med sex stygn. Inte förrän på måndagens eftermiddag erfor jag att jag ådragit mig ytterligare skador i fallet, jag kände mig redigt mörbultad och misstänker att ett revbensspjäll har fått stryk.

Att jag var mörbultad är inte att undra på. Spalten väger ett drygt deciton och fordonet minst lika mycket. Det engelska uttrycket The bigger they are, the harder they fall passar bra in på min situation, även om jag tror att man i   originalet inte så mycket avser fläskig övervikt som fastmera en större andlig inre tyngd.

Alltnog, nu är min väldiga lekamen på väg att repa sig efter äventyret. Fordonet undkom med blotta förskräckelsen.

          Fordonet

 

Ensamstående äldre herre

För en ensamstående äldre herre, som inte är intresserad av den eurovisionella pride-parad som officiellt heter ESC och för en man som inte är road av fascistoida tävlingar i ren råstyrka, där Leni Riefenstahl kunde ha varit regissör, och som inte bryr sig ett vitten om idrottsvärldens tävling om bästa dopingmedlet, erbjuder televisionen i dessa dagar praktiskt taget noll och intet.

Detta är trökigt som fan, men det innebär också en fördel: man kan syssla med andra ting på bästa tv-tid. Man kan exempelvis skriva på sitt livsverk, en episk roman i sju delar om en svensk familj från Fosie och dess mäktiga öden under vårt sekel.
Jag började i går med del ett, men det gick trögt. Efter inledningsmeningen Det hade regnat hela dagen kunde spalten inte komma på någon bra fortsättning. Det hade regnat dagen innan också och Det skulle förmodligen regna i morgon med, var inga bra alternativ.

Jag får försöka hitta på nåt annat att sysselsätta mig med tills det är dags för Vem vet mest? och Lasse och hans femteklassare att komma tillbaks i rutan igen.

FOTNÖT     Ensamstående äldre herre är en dikt av Hjalmar Gullberg. Läs den, den är bra. Tror jag, jag har inte läst den.

     Herren som ung

Sommar

I dessa ljufliga dagar kommer jag att tänka på Doktor Glas, som inleds med följande ord:

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Röt–
månadshetta sedan midten af maj. Hela dagen
står ett tjockt töcken af damm alldeles stilla öfver
gatorna och torgen.

Han kunde sitt jobb, den där Hjalmar Söderberg.

        Hjalle

Rumphugget

Studentsången från universitetstrappan på första maj blev en rumphuggen  och något ännaklämd tillställning. En halvtimmas programtid räckte bara till för kören att avvverka en vers av de olika sångerna. Och den vackra Till skogs en liten fågel flög fanns inte alls med i programmet.
Över huvud taget kändes det hela lite halvhjärtat. Det märks att universitetet i Lund inte ligger i Stockholm.

Om man säger så.

        Liten fågel

Smaklöst

När spalten återkom från en kortare vistelse på sjukhuset var han totalt smaklös. Om detta kan man förstås raljera och säga att det har ju spalten alltid varit, men jag är inte emottaglig för skämtan i det här sammanhänget. Att inte ha nån smak i truten är allt annat än roligt. Att få en köttbulle i munnen och inte veta om det verkligen är en köttbulle eller en leverpastejsmörgås är synnerligt tråkigt.
En vän  och kollega vid namn Sven ville bjuda på lunch i veckan, men jag tackade nej. När Sven fick höra vad som var mitt problem föreslog han på sitt skämtsamma vis att han att han kunde berätta hur det vi serverades smakade. Det påminner mig om Malte Lindemans ormtjusare i Kivik, han som inte hade fått tag i några ormar utan fick berätta hur långa di var.

Nu har jag fått en medicin, varav jag ska ta en milliliter fyra gånger om dan. Vätskan sugs upp ur flaskan med hjälp av en  pipett och sprutas direkt in i spaltkäften. Den har hittills inte hjälpt, jag är lika hopplöst smaklös som tillförne, men jag hoppas att millilitrarna ska göra susen snart.

Så här kan vi fan inte ha det.

Om någon undrar

Om någon av de ärade och ärrade spaltbrukarna undrar vart jag tog vägen, kan jag avslöja att jag legat på sjukan ett par dar för behandling av min andnöd. En välskött andtäppa kräver som bekant regelbunden ans och omsorg.

På sjukan är de flesta syrror snällaoch hjälpsamma, men det finns alla sorter, från Florence Nightinggale och Sibiriens ängel (Elsa Brändström) till syster Rached, den lea sjuksyrran i filmen Gökboet.

Syster Florence

Sängdags?

Spalten har under ett långt och strävsamt liv regelbundet lagt undan stålar för sin ålders höst. Det har blivit en rätt bra slant med åren. Men nu när jag tycker att ålderns höst är inne, har jag börjat undra om det verkligen är rätt att ha pengarna på banken. Räntan på kontot är noll procent och det ryktas till och med att bankerna ska börja ta betalt för att få tillgång till mina besparingar.

Dessutom har bankerna stängt sina dörrar för oss vanliga människor och verkar vara mest roade av att sitta och hjälpa joakim von ankor att flytta sina miljarder till vad som kallas skatteparadis, men som rätteligen borde heta tjuvagömmor och rövarkulor.

Nej, det är dags att resa sig i sin fulla längd, slå näven i parkettgolvet och säga ifrån. Kanske borde jag ta ut alla mina stålar från banken – det skulle vara ett nöje bara att se banktjänstefolkets min när han eller hon radar upp den ena sedelbunten efter den andra på  disken!

Från detta avrådes jag dock på det bestämdaste när jag googlar på saken:

Nej (säger någon på nätet, förmodligen en bank), det är aldrig bra att ha stora summor hemma i bostaden även om man tycker att man förvarar dem på ett säkert ställe. Ett skäl till att ha pengarna på banken är att de är säkra där. Dessutom finns det långt ifrån så mycket sedlar så det räcker om det blir rusning till banken och alla vill ha kontanter samtidigt.

Sen är det ju det där med att sedlarna håller på att bytas ut. Vad har man för glädje av att sitta där  och gräva i en hög selmor och linnéor och karl den elftor när det är Astrid och Evert som gäller? Dessutom är det fömodligen rätt knöligt att ligga på sedlar. Så mina surt förvärvade får bli kvar i banken tills vidare.

FOTNOT   När spalten exercerade beväring på I 7 i Ystad tvangs han och hans lumparkompisar att ligga på madrasser som vi fyllt med halm. Det var rätt knöligt, åtminstone i början, innan man luggit in sig. Varje morgon efter bäddningen kom en argsint furir och besiktigade ens paulun. Den skulle vara så hård att man  kunde få en tjugofemöring att studsa en halv meter upp på den. En sådan bäddning skulle jag inte ens klara av på min säng i dag, framför allt för att det inte finns några tjugofemöringar längre.

     Spalten i sänghalmen

 

 

 

Famous last words

En av mina litterärt bevandrade korrar, herr O på den brännvinsdoftande ön Reimersholme, har försett mig med denna anekdot som han i sin tur fått av en av sina litterärt bevandrade vänner:

Akademiledamoten och skalden Johannes Edfeldt besökte djupt bedrövad den finländske skalden Gunnar Björling på dennes dödsbädd. Skaldens sista ord, som Johannes Edfelt på grund av djup rörelse och dålig hörsel bad den döende upprepa, var:
– Du sitter på mina kalsonger.

Björling medan han ännu levde