Seriemördaren

Spalten, uppväxt med Knoll & Tott, King vid gränspolisen, Kronblom, Prins Valiant och Stålmannen, får allt svårare att läsa serier.

Detta beror på att dagens seriemakare inte har förstått att en serie ska bestå av bilder med pratbubblor, inte tvärtom. Dagens rutor är till brädden fyllda med en massa pretentiöst pladder, vilket gör det praktiskt taget omöjligt för en man i min skyhöga ålder att avnjuta anrättningen. Det värsta exemplet är Rocky, som är en hund. Denna serie är, tror jag mig veta, mycket populär, dock icke i spalthemmet.

Förr i världen fanns det en serie om en hund som hette Snobben (Snoopy i original.) Denna serie var rolig och mycket filosofisk och pratbubblorna var nerdragna till ett minimum. Översättningen av Snobben gjordes för övrigt av Olle Petrini, som var redaktionssekreterare på Expressen där jag då arbetade, och som satt bara några meter från mig.

Jag skulle vilja utrota alla moderna serier. Men om jag gör det blir jag väl seriemördare?

TASSNOT 1   Snobben skapades av amerikanen Charles M  Schultz (1922-2000) och hette Peanuts i original. Hunden Snobben var av rasen beagle och var understundom stridsflygare från första världskriget, varvid han bar en elegant sjal, nonchalant draperad över ena axeln.

TASSNOT 2   Ska man vara riktigt noga är varken Snobben eller Rocky serier utan något som jag tror kallas strippar. Men hade jag varit noga kunde jag ju inte kalla mig seriemördare, vilket i själva verket var anledningen till detta inlägg.

Sex ex…

I går stod spalten utanför Caroli city i Malmö och försökte kränga Faktum, som är de hemlösas i Malmö tidning. Det gick väl så där, det vill säga inte särskilt lysande. På två timmar sålde jag sex ex. De flesta andra som deltog i kampanjen sålde tjugo, Ilmar Reepalu ännu fler.

Mina presumtiva kunder var inte alltför trakterade av min vara. Några tackade artigt nej, några sa vänligt att de redan hade köpt, några tittade bara rakt framför sig. Ungefär som jag när jag kommer ut från Hemköp och det står en Faktum-försäljare i min väg.

De flesta som köpte var äldre damer. En sådan köpte trots att hon var synskadad och därför inte kunde läsa. Hon gav mig pengarna och lät mig behålla tidningen.

Morgondagens helgon

SPALTEN ÖNSKAR LÄSARNA EN GOD MOR !

Mors dag som i Sverige inträffar den sista söndagen i maj, introducerades i Philadelphia (Nordamerika) 1908 av Anna Jarvis som på årsdagen av sin mors bortgång ville hedra dennas minne.

Spalten var förmodligen den siste i Sverige som sa mor om sin mor. Alla mina kamrater sa mamma utom en som faktiskt sa Elsa. I dag är det få som vet vad en mor är.

Som en kuriositet kan nämnas att det inte står någonstans i Vill du läsa? av Elsa Beskow att mor är rar ! Däremot uppges såväl far som mormor vara rara. Mor omnämns en gång, då hon verkar plocka morötter från en rosenbuske. (Se bild ovan) Bildtexten lyder: Mor! mor! O, mor! Orm! (Odjuret skymtar längst ner till höger på bilden.)

Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen, är inledningsorden i en dikt av Astrid Gullstrand,  tonsatt av Ellen Heijkorn. Den sjöngs in på grammofonskiva av bl a Lapp-Lisa (Anna-Lisa Öst). Sjöng inte Bertil Boo också in den? Han gillade ju låtar med mor i. Och Sven-Olof Sandberg?

Dean Martin sjöng That´s a more, vilket betyder Det är en mor.

(Det är skämtsamheter av denna typ som gjort spalten så älskad av hela svenska folket.)

Kom och köp !

I dag säljer spalten och Ilmar Reepalu och Amanda Ooms och andra celebriteter tidningen Faktum, till förmån för de hemlösa i Malmö. Jag sitter i min elskoter vid Caroli tillsammans med Mikael Neumann, som står upp.

Kom och köp mellan elva och ett så kanske vi vinner tävlingen om vem som säljer mest !

Kluvet?

I går kom spalten att tänka på Karl-Gerhard, den på sin tid synnerligen populäre revyartisten, som skrev briljanta satiriska kupletter som han själv framförde i frack och hög hatt.

Denne man, tänkte jag, måste ha levt ett rätt kluvet liv. Hans åsikter var klart vänsterradikala och han drev hejdlöst med överklassen, men hans publik bestod till största delen av just denna överklass och av övre medelklassen.

Hur gick det ihop?

Den av K-G:s kupletter som är mest känd är förstås Den ökända hästen från Troja, som gisslade nazisterna och deras epigoner. Den var så elak och pang-på-rödbetan att den blev förbjuden av regeringen eftersom den kom mitt i kriget och antogs kunna skada Sveriges ömtåliga förhållande med Tyskland.

Denna kuplett sjöng Karl-Gerhard, i mjuk hatt och kavajkostym,  inför en publik som vid den tiden till stora delar  var, om inte nazistisk, så åtminstone tyskvänlig.

Hur gick detta ihop?

Tänkte jag.

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar´ns café
där ens granne malträteras
av herr Plysch och fru von B.

(Ur Povel Ramels K-G-parodi från 1976)

Badhuset

Det är nu tretton grader i vattnet på Ribersborgs kallbadhus, vilket innebär att det ännu gör skäl för namnet. Men om solen ska hålla på så här är det snart dags för spalten att ta sin första simtur mellan Turning Torso och Öresundsbron, dock inte hela sträckan.

Nu tror de ärade spaltbrukarna kanske att bilden här ovan föreställer Ribergsborgs kallbadhus, men vid ett närmare betraktande kommer han eller hon snart att märka att så icke är fallet. Badhuset på bilden föreställer Limhamns saltsjöbad, en betydligt blygsammare badinrättning, belägen där småbåtshamnen finns i dag, mitt emot restaurang Stranden.

Till skillnad från Ribban, och, tror jag, de flesta badhus i världen, hade badhuset i Limhamn herravdelningen till höger och damavdelningen till vänster. Gick man in i urinoaren som var belägen i högra längan kunde man pinka i en liten porslinsskål, som hade direkt utlopp i havet. Man kunde således lika gärna förrätta sitt behov direkt i vattnet, vilket också ofta skedde.

Besökarna övervakades av en äldre värdig herre i svart uniform och stilig vit skärmmössa. Sådana badvakter görs icke i dag. På Ribban har de kortbyxor och flera av dem är dessutom töser. När de senare närmar sig gäller det att snabbt betäcka sina intima delar så att de inte får en chock.

I detta svartvita badhus, som i själva verket inte alls var svartvitt utan lika grönt som Ribban, tillbringade spalten en stor del av sin barndoms lyckliga somrar tillsammans med sina små lekkamrater. Där lärde vi oss simma i den inre och grundare delen av bassängen, grisabassängen kallad, tillsammans med bland annat den berömde filmregissören Jan Troell, som dock icke var berömd filmregissör på den tiden utan bara en vanlig pågablära. Hans fader var tandläkare i Limhamn och hans broder hette Stig.

När vi tyckte oss behärska den ädla simkonsten tillräckligt sträckte vi ut våra simturer till vågbrytaren, som var en institution, ett romantiskt ingenmansland, där tonåringar från såväl det vänstra som det högra könet kunde mötas (i baddräkter förstås!) och utbyta nojs och odla små sommarflirter.

Detta sommarnöje var dock inte spalten förunnat, då jag ännu icke upptäckt det vänstra könet och inte hade en aning om vad en flirt var.

Ribban och bron. Foto: Spalten

En dumboms bekännelse

Spalten började se filmen Tinker Taylor Soldier Spy, men jag var tvungen att stänga av dvd:n efter en kvart. Jag begrep nämligen inte ett smack av vad filmen handlade om.

Jag är väl medveten om att jag är en ovanligt korkad person och att mina blygsamma framgångar i yrkeslivet enbart har berott på tur, men är det verkligen inte meningen att alla människor, även vi som inte är så smarta, ska förstå filmer som spelats in för dyra pengar och med otroligt skickliga skådespelare? Jag bara undrar.

I veckan såg jag en svensk film från 1934. Den hette Eva går ombord och var alldeles förskräckligt dålig. Men den hade i alla fall den fördelen att man förstod handlingen.

FOTNOT 1    Tinker Taylor Soldier Spy är regisserad av den begåvade Tomas Alfredson och bygger på en roman av den begåvade författaren John le Carré. Huvudrollen spelas av den begåvade aktören Gary Oldman.  Eva går ombord är regisserad av den notoriskt obegåvade filmregissören Lorens Marmstedt. Att hans obegåvade fru spelar Eva gör inte filmen bättre, snarare tvärtom. Men som sagt, till och med en dumbom som spalten kunde begripa vad filmen handlade om.

FOTNOT 2   Det var förresten roligt att se en purung Åke Söderblom i Eva. Han spelar en steward på kryssningsfartyget Gripsholm. Det är en liten biroll, knappt större än en statistdito. Det skulle inte förvåna mig om det var hans första filmroll.

FOTNOT 3   Jag ska ge Tinker Taylor en chans till, men jag hyser inga större förhoppningar att det ska gå bättre då.

Uppåt

I dag är det Kristi himmelsfärdsdag, den dag då Jesus lämnade det jordiska och tog sig till himmelen. Där var han garanterad en bra plats, sittande vid Gud Faders högra sida.

För spalten och många andra svenska hedningar betyder dagen bara att man är ledig från jobbet. I mitt fall betyder den inte ens det eftersom jag är pensionär och därmed är ledig hela året.

Varje gång Kristi himmelsfärdsdag inträffar kommer jag att tänka på min gamle vän och kollega på Expressen, Peter Himmelstrand, som även han har lämnat jordelivet. Vart han tagit vägen vet jag inte, men jag hoppas där finns John Silver utan filter att tillgå och att han fick en tändare med sig.

Peter dog visserligen av cigaretter, men jag tror inte att sånt skit som lungenfysem och cancer finns i himmelen.

 

Tack så jättemycket

– Tack så jättemycket för att du kom, säger programledarna i tv till sina gäster. Och det är ju trevligt med den sortens hövliga tilltal, men i själva verket är det ett rent och skärt hyckleri. Det är inte tv som ska tacka för att gästen kom utan gästen  för att den fick komma.

Det finns inget bättre sätt att saluföra sin nya bok eller album eller vad det nu är för produkt det handlar om än att vara med i tv. Har man varit med i ett soffprogram är ens lycka mer eller mindre gjord. Bokförlagen och skivbolagen tigger på sina bara knän för att deras författare eller artister ska få komma med.

Fråga mig, mitt bokförlag gjorde allt för att min självbiografi En levande gosse skulle få vara med i Gokväll eller Gomorron eller vad allt programmen heter, men fick nobben.

Så ligger det till, bara så ni vet.

Ågust och Lotta

I dag är det hundra år sen August gick ur tiden, vilket inte torde ha undgått någon av de ärade spaltbrukarna, icke heller att hans namn ska uttalas Ågust och inte August.

(Fast om jag hörde rätt sa både Enqvist och Mankell August i tv-programmet om honom i förra veckan.)

Är det bara jag som börjar bli hjärtligt trött på att ständigt matas med Augusts trekantiga ansikte och hans lilla fjuttiga mustasch?

Jag vet att han var ett snille och hade en eld som var störst i Sverige och var duktig på att skriva teater och dålig på att göra guld, men nu tycker jag det är dags att vi firar en annan August, vår älskade toffelhjälte, som för övrigt varken hette August eller Ågust.

FOTNOT   Efter att jag skrev detta gick jag in och kikade på det där långa programmet om Strindberg,  som jag hade spelat in. Ingen av strindbergexperterna sa Ågust, alla sa August. Jag tror att Ågust bara är ett stockholmskt sätt att uttala August. Därför ämnar jag fortsätta att säga August och så pratar vi inte mer om det.