Archive for the ‘Uncategorized’ Category

h1

Tack och farväl Åke

december 28, 2016

Kära läsare! Åke dog som många av många av er redan vet den 9 november. Jag är hans brorson och fick uppdraget att skriva en sista hälsning från Åkes släktingar och vänner här på bloggen.

Den här bloggen har säkert roat oss läsare lika mycket som den roade Åke. Hela livet fanns det ingenting han älskade lika mycket som att skriva och underhålla oss i tidningar, sångtexter, TV-program, filmer, böcker och lustspel. Men han skrev även uppskattade teaterpjäser.

Det är sorgligt att vi inte får mer, men man får vara tacksam över att han blev så gammal som 82 år och att hans vassa penna kunde fortsätta att skänka oss glädje så länge.

Vi skulle kunna avrunda med ”det går lika bra med selleri”, men det gör vi inte. I stället bjuder vi på en av Åkes favoritdikter av den danske mångkonstnären Piet Hein:

”Den, som kun tar spøg for spøg
og alvor kun alvorligt,
han og hun har faktisk fattet
begge dele dårligt”

Annonser
h1

Utsikt från min hylla (12)

oktober 14, 2015

Som många andra svenskar tog jag mina första steg på brottets bana i sällskap med Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De skrev Historien om ett brott, en svit med spännande och samhällskritiska kriminalromaner om polisen Martin Beck och Gunvald Larsson och de andra i hans team. Romanerna har filmats många gånger, men den ende trovärdige personskildringen finns i Bo Widerbergs Mannen på taket (efter Den vedervärdige mannen från Säffle), där Beck spelas av Carl-Gustaf Lindstedt.
De filmer som mals om och om igen i tv, med Peter Haber som Beck, har inget som helst med Sjöwall-Wahlöös romansvit att göra. Därmed inget ont om Haber, som ju är en utmärkt skådespelare.

Innan Sjöwall och Wahlöö kom in i mitt liv hade jag nosat på så kallade pusseldeckare, av Agatha Christie och Dorothy Sayers och, för att ta en svensk,  Maria Lang , men de fann aldrig nåd inför mina ögon, sannolikt för att jag inte äger den konstruktiva intelligens och fantasi som erfordras för att man ska hänga med i svängarna. Många läsare kunde avslöja mördaren i mitten av boken, jag visste nätt och jämnt vem som var mördad.
Dessutom fann jag det rätt tröttsamt med alla dessa prydliga mord i överklassmiljö.

Historien om ett brott gav en mer realistisk bild av hur polisarbete går till i verkligheten, Senare har brottsprofessorn Leif GW Persson följt S-W i spåren och jag har med stort välbehag följt hans  produktion, framför allt Den döende detektiven.

Så kom då Ed McBaine och hans böcker om Steve Carella och de andra grabbarna i  87:de  distriktet i den fiktiva staden Isola, som var väldigt lik New York. Innan jag företog min stora utrensning i bokhyllan ägde jag alla böckerna i den serien. Jag hade också ett klipp ur Expressen, där min kollega och gode vän Björn Vinberg hade gjort en komplett utredning om McBaines böcker, med karta över Isola. McBain dog 2005, i en ålder av 79 år.

Håkan Nesser var en annan av mina kumpaner i den undre världen. Och, förstås, Henning Mankell.
Ingen av dem har, enligt mitt enkla förmenande, blivit lyckade som filmer och tv-serier. Bäst  som Wallander är, fortfarande enligt min åsikt, Kenneth Branagh i BBC:s serie.

EvanHunter

McBain

h1

Manaaaascher sökes?

augusti 27, 2015

Såg David i min morronsoffa i tv och hörde honom berätta, ehuru klädsamt motvilligt, hur många pengar han beräknade håva in för den nya Millennium-boken.

Senare på dan blev jag kontaktad av en revymakare i det södra Skåne, som ville använda en av mina begagnade
sångtexter i sin revy. Då jag aldrig vet vad jag ska ta betalt för sånt sa jag att han kunde ta texten, det skulle inte kosta honom ett rött.
Man skulle kanske skaffa sig en manaaaascher?

lana-pengarFast å andra sidan skulle jag aldrig ha klarat av Davids jobb.
Dessutom vet jag inte vem jag skulle städsla; Felix Alvo och Stikkan Andersson och Torsten Adenby och de andra smarta grabbarna har ju muckat för länge sen och den där Karlsson i Skara kan jag inte riktigt med.

En får nog vara nöjd med det klirr man har.

FOTNOT   Jag kände Davids farsa, Olof Lagercrantz, som var chefredaktöt på DN. Nåja, kände och kände. När jag jobbade på  Expressen delade jag en gång hiss med honom. Jo minsann.

h1

Tråkiga timmen

juni 7, 2015

I går avhölls nationaldagen på Skansen. Under den knappa timme densamma visades i tv var det inte särskilt svårt att hålla sig för skratt.
Nationaldagar är visserligen allvarliga saker, men en aldrig så liten Gustafsson  eller Kyle kunde di väl ändå ha petat in?
Och var blev lilla Estelle av ?

En tröst för oss i de av översåtarna kallade stugorna var att den inbjudna publiken, inklusive familjen Bernadotte med ingifta nykomlingar, tycktes ha lika tråkigt som vi.

h1

Svedala

juni 2, 2015

På lördag är det inte bara lördag utan även folkmonarkin Sveriges nationaldag, vilket föranleder spalten att ägna vårt vackra fosterland några rader:

Sverige, eller Svedala som det ibland skämtsamt kallas, är ett avlångt land, kanske det avlängsta i hela världen. Endast nationer som Chile och Halland kan tävla med Sverige i detta hänseende. Landet befolkas av barn, barnbarn, huliganer, medelåldringar, äldre och gamla. Äldre kallas personer som är något yngre än gamla; det svenska språket är understundom inte helt okomplicerat.

Inbyggarna i det norra Sverige är kärva, knotiga, kluriga och fåordiga. De livnär sig på skogsbruk, järnhantering, renodling,  storbandsjazz och stugbyar. I söder bor skåningarna. Dessa äro högresta, välbyggda, intelligenta, vackra, företagsamma, humoristiska och kluriga. Ett bra exempel på en skåning är spalten.

Värmlänningarna är litterära, kluriga och stôlliga. När Selma Lagerlöf, känd från litteraturen och tjugokronorssedeln, skulle skriva en bok om en liten pojke som red på en tamgås valde hon att skriva om en skåning. En re-make gjordes på förtitalet av Edvard Persson, även han skåning.
Göteborgaren är gladlynt, klurig och öppen och har ett väl utvecklat sinne för ordvitsar.
Sverige befolkas även av invandrare och romer. Med sitt mörka hår ser dessa helt annorlunda ut än riktiga svenskar, men är minst lika kluriga.

Sveriges historia är dess konungars. Kan man bara regentlängderna kommer resten av sig självt. Konungen är högst i landet. Han får göra precis vad han vill utom att vänslas med damer och rösta.
En av de första konungarna i Sverige var Ingjald Illråde, ty förr i världen fanns det inget Patent- och Registreringsverk som stoppade de fånigaste namnen. En annan tidig kung hette förmodligen Tjalle Tvärvigg.
På grund av kvoteringsbestämmelser var det därefter dags för en tjej på tronen. Den som fick jobbet var Kristina, som dock tackade nej till erbjudandet och i stället reste till Italien där hon inledde ett förhållande med påven.

En mycket känd konung hette Gustaf III. Han pudrade håret och gillade småfranska och småfransyskor. Hans kompis Bellman har i hög grad berikat Sveriges roliga historia. Bellman spelade luta och var ofta på lyran.
Konung Gustav V kallades V-gurra av allmogen och spelade tennis på Rivieran i vita långbyxor och hatt långt upp i åldern. Vår nuvarande kung heter Carl XVI Gustav. Han bor på Ekerö tillsammans med Drottning Holm och kommer i sinom tid att efterträdas av drottning Victoria som i sin tur kommer att efterföljas av drottning Estelle.

Men när den tiden kommer har vi ingen näsa.

FOTNOT 1   Det riktiga Svedala är en tätort i Skåne och centralort i Svedala kommun, Skåne län, belägen 18 kilometer sydost om Malmö. Orten ligger vid Ystadbanan och har en järnvägsstation. Motorvägen E65 passerar Svedala. (Källa: Wikipedia)

FOTNOT 2  Om du tycker dig känna igen vissa delar av ovanst. text beror det på att det är en förkortad repris av tidigare inlägg. Har du nåt emot det kan du,  som man säger, ta dig i brasan. Här är det spalten som bestämmer – därmed pasta!

h1

Vampyren från gågatan

mars 15, 2015

Snart får jag visst kalla mig greve Dracula, jag  gillar nämligen blod. Traktens blondiner kan dock simma lugnt, vi talar icke om mänskoblod utan om djuriskt dito. Till Mårten äter jag gärna svartsoppa, vilket är blod af gåsen. Till vardags äter jag blodkorv, vilket som bekant är blod af grisen.

De flesta herrar i min ålder avskyr blodkorv. Det beror på att de tvingades äta blodkorv när de var barn. Även den lille spalten serverades blodkorv, men till skillnad från mina jämmeråriga tyckte jag om det.

Det gör jag än i dag. Jag intar delikatessen med rårörda lingon och några lätt mjukstekta äpplebitar. Det senare är min egen uppfinning. Det syrliga äpplet gifter sig utmärkt med blodet. Till detta vill jag dricka kall mjölk.

FOTNOT 1 Blodkorv är nyttigt (innehåller järn), men tro mig eller ej, det är inte allt som är nyttigt är äckligt.

FOTNOT 2   Norr om Hässleholm heter det icke blodkorv utan blodpudding.

IMG_1697

h1

Kondis – sista delen

augusti 23, 2014

Jodå, det fanns ett konditori som hette Dowlers. I familjen Dowler fanns två granna döttrar, varav en hette Maj-Lis om jag minns rätt. Flickorna Dowler (och deras föräldrar förstås) bodde sommartid på Vikensvägen i Ljunghusen, bara några pajkast från spalten.
I  det hus där jag växte upp i Malmö fanns när vi flyttade dit ett kondis vid namn Fersens Konditori, men vi tog aldrig våra bakverk därifrån eftersom vi ansåg dem för klyddiga och sötsliskiga. I stället skickade man iväg den snabbfotade spalten till Munks, som var beläget i hörnet Regementsgatan och Verkstadsgatan. Därifrån återvände jag till familjens sköte med en läckerhet som kallades chokladrör och innehöll vispegrädde.
Fersens blev sedermera Gondolen och var det namnet troget tills lokalen blev Atmosfär. en omtyckt gourmetkrog.
På Fersens väg låg även konditori Prinsen, numera kinakrog, och närmare Stadsteatern och Malmö Idrottsplats låg, om jag inte minns fel, ett fik som hette Idrottskaféet.

Det fanns även kondis som tävlade i en annan liga, Palladium och Aveny som hade dans, och så förstås Residens på Adelgatan, som jag i min bok Malmö för inte så länge sen beskrev på följande vis:

”På galonstolar, i hägnet av grekiska gudinnor och svenska hötorgstavlor satt man där under gnistrande kristallkronor med lemonad och wienerbröd och betraktade gyllenläderstapeterna, medan man lyssnade på  porlet från lokalens här och där utplacerade små vattenkonster. Smaklöshet och trivsel går ofta hand i hand.”

Och så här skriver kulturjournalisten och författaren Stefan Ersgård om Marcel Laurent, som ägde och drev Residens, som egentligen var ett schweizeri.

”Laurent kom till Malmö efter andra världskriget och drev ett kontinentalt café med restaurang i 33 år.
Han var schweizisk konsul och en profil i Malmö, inte minst för sin vänliga utstrålning. Givetvis spelade de utsökta bakverken en roll i sammanhanget. Gästerna älskade wienerkrans med arrak och schweiziska croissanter. En kopp kaffe och en bakelse i Monsieur Laurents genuina cafémiljö är ett minne för livet.”

Därmed avslutar jag min kulturhistoriska serie om gamla malmökondis, nu får det banne mig räcka med nostalgi.