Spalten har drabbats av en övre luftvägsinfektion, vilket har medfört att jag blivit helt smaklös. Några lustiga kommentarer i det avseendet undanber jag mig vänligt men bestämt.
Min brist på smak har en god sak med sig: jag behöver nu inte handla hummer för 800 kronor kilot till nyårsafton. Jag kan lika gärna äta havregrynsgröt.
För övrigt manas nationen till lugn och besinning. När Malmsjö har orerat färdigt på Skansen är allt fortfarande som vanligt.
Många spaltbrukare har efterlyst en fortsättning på min rapport om årets julklapp, ett par eleganta tigermönstrade ankelsockor av märket Happy Socks. Tyvärr har jag dåliga nyheter: fotbeklädnaderna gick inte att ladda ner och installera på spaltkroppen eftersom de inte var kompatibla med spaltens format.
Jag antar att det är så det ska låta nu för tiden, men i själva verket menar jag bara att strumporna var för små.
Vore jag en smidigare karl skulle jag kunnat dra på mig dem med ett visst våld, men med mitt handikapp, där jag måste använda en strumppåtagare av plast går det icke.
Sockorna är nu sparade i mappen byrålådan, som innehåller sockor jag aldrig använder.
Att sälja dem på Blocket tror jag inte mycket på.
Mellandagarna är en betydligt coolare tidsepok än den hektiska julen och den hysteriska nyårshelgen, då såväl spalten som andra jyckar förskräckt hukar under bord och stolar för att slippa höra smällarna.
På nyårsafton skall man hava roligt, vilket som bekant inte är särskilt roligt.
I mellandagarna behöver man inte göra nåt särskilt, man bara tar det lugnt, dricker mellanöl och äter karamellor.
Och innan vi vet ordet av är det påsk, har du tänkt på det, ärade spaltbrukare?
I julklapp fick spalten ett par tigermönstrade strumpor av utsökt kvalitet. Jag är mycket nöjd med denna klapp, strumpor kommer alltid till användning och tigerränderna ger mig ett ungdomligt utseende.
Spalten är nu redo att möta det nya året med högburet huvud och prydliga anklar.
Spalten har blivit med ny dator, vilket föranledde mig att ringa min gamle vän Nilsson, som jag gemenligen och lite respektlöst kallar sladdmannen. Denna förträffliga person har tagit som sin uppgift i livet att reda ut de härvor av sladdar som hänger och dinglar bakom datorer och tevear och förpestar livet för så många av oss. Han kan en massa annat också och använder det danska altmuligman för att beskriva sin verksamhet. Alt mulig är danska för allt möjligt.
Och si, sladdmannen kom och inom några minuter hade han rett ut det råttbo av sladdar som ockuperade en stor del av mitt skrivbord och det underliggande golvet. Vi gick även igenom en byrålåda med gamla datorprylar, lapptoppar och annat, som jag ängsligt sparat genom åren i någon sorts befängd tro att jag en gång skulle få användning för dem. Sladdmannen undersökte därefter innehållet i byrålådan och det visade sig att allt gick att kasta. Grejor som bara legat och surat i sin låda lades nu i papperskassar från Hemköp för vidare befordran till närmsta sopsortering.
Det som låg i kassarna och blänkte svart och grant såg för mig ut att vara värt minst femtiotusen kronor, men är på sin värt en femtilapp om någon nörd skulle vilja köpa det, vilket är föga troligt. Tekniska grejor kostar inte många spänn att tillverka, det är först när datorkrämarna säljer dem de kostar skjortan.
När sladdmannen lämnade spaltutrymmet var det ordning på råttboet och lådan var tömd.
Sladdmannen gick vidare till nya råttbon och leksakslådor, god bless him.
FOTNOT Rubriken på dagens inlägg är en travesti på Si, iskarlen kommer, ett drama av den amerikanske Nobelpristagaren Eugene O´Neill. Pjäsens engelska titel är The Iceman Cometh.
Midsommar 1972 (Foto: Spalten)
Varje dag hör man folk i teve säga att barnen är det bästa vi har.
Det är möjligt. Men det är väl rätt bra med vuxna också? Om man vill byta förgasare på bilen till exempel, eller ta en nubbe. Eller skriva under Kyoto-avtalet.
Vuxen (F grushandlaren Göte Borg)
Spalten kände en gång en säl som hette Isak. Han bodde i Trelleborg och utgjorde det enda nöjeslivet i denna synnerligt trista och långsträckta stad. som jag understundom besökte tillsammans med min fader och min moder och mina båda syskon eftersom farbror Thure var stationsinspektor där. Hans hustru hette för övrigt Stina och deras dotter hette Elsie.
Isak höll till i stadsparken, var svart och blank, bar morrhår och syntes oftast nöjd där han på sälars vis sam runt i sin damm.
Något ytterligare att tillägga i denna fråga har jag icke.
Spalten har gjort en upptäckt: det går vattentäta skott mellan användare av Windows och Mac. Sedan jag började med dator för ungefär ett decennium sen har jag haft god, för att inte säga ovärderlig, hjälp av en ung man, son av en av mina vänner. Nu har han tagit hela sin beskyddande hand ifrån mig eftersom han gått över till Mac och jag sitter kvar på min PC.
Vi lever numera i helt skilda världar. Mac och Windows förhåller sig till varandra som judar till muslimer eller nordkoreaner till sydkoreaner eller – för att ta en något lättsinnigare liknelse – som AIK till Djurgården. Att be en mackare hjälpa en med Windows är som att be en Djurgårdare göra mål på sig själv. En mackare vill inte ta i Windows ens med en lång tång.
Detta tycker jag är förskräckligt barnsligt.
Men så ligger det faktiskt till.
Så inleder jag min stora roman, för vilken jag en dag kommer att belönas med Nobelpriset från the hands of His Majesty at the Konserthuset. Jag är rätt nöjd så här långt, men hur ska jag fortsätta? Jag har cirka 379 sidor kvar att fylla.
Upptaget.
Fan också… Hemingway.
Too much Ågust.
I stora matsalen hade man dukat upp det stora julbordet. Sju sorters sill, ansjovis i magnumburk, sardeller i kvartskista, kallt stekt fläsk och fågelbon. Följde så ålen, rökt, halstrad eller kokt i gelé. Och därefter fogades fat till fat, assiett till assiett som bitar i en inläggning, där ljusgröna garnityrblad, äggröra, gurkor och vita gurkor, rödbetor, sillsallat, röda ostar och ostar i stanniol bildade det granna inslaget i den mera färgtama massan av kallskuret, grisfötter, sylta på kalv och sylta på svinhuvud, korvar, köttbullar och hackbiffar med lök.
Ja jag vet, Piraten. Det verkar som om jag inte kunde hitta på nåt själv.
Jag får bestämt återkomma.
You are currently browsing the Åke Cato blogg blog archives for december, 2012.
Åke Cato blogg 