Archive for maj, 2013

h1

Utsikt från gågatan (6)

maj 31, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris.

Min storgata

Alla svenskar har sin storgata. Min ligger i Malmö och heter just Storgatan. När jag i dag går på Storgatan, mellan min nuvarande gågata och min barndoms Fersens väg, kan jag på några hundra meter spana in den tid som flytt.

I korsningen Storgatan-Davidshallsgatan låg Maria Törnbloms musikskola, där Inga Törnblom, Marias dotter, gav mig de första inblickarna i tonernas värld. Det var mor som skickade mig till Inga Törnblom, förmodligen i förhoppningen att jag skulle bli en ny Artur Rubinstein, vilket jag inte blev. I motsats till Rubinstein övade jag nämligen inte på mina hemläxor.
Snett mitt emot låg Heinrichs köttaffär, som tillhandahöll Malmös, för att inte säga världens, godaste leverkorv. I hörnet av Storgatan och Davidshallstorg låg frisersalongen Johansson & Björk, dit jag gick för att bläddra i herrtidningen Cocktail samt i viss mån för att få håret klippt.
I Cocktail höll flickorna på sig. Inte ett könshår så långt det lystna pubertetsögat nådde. Man kunde ana en förtjusande navel, i bästa fall en dunkel bröstvårta, resten fick man gissa sig till.
Min ungdoms frisörer var inte som i dag käcka tjejer och killar i tjugotvåårsåldern utan mogna och allvarliga, nästan lite tungsinta, farbröder. Klipp-klipp lät det när Johansson eller Björk klippte hål i luften innan de gav sig på själva håret.
Man fick passa på i slutfasen så att frisören inte tog sig orådet före att göra vågor. Jag hade naturliga vågor och hatade varenda en. Det var illa nog att komma nyklippt till skolan nästa dag; med vågor i håret såg man dessutom ut som en tös, vilket är det värsta öde som kan drabba en trettonårig påg
I dag är det inte uteslutet att man blir klippt av en ung dam; dessutom sitter det fruntimmer i var och varannan stol. Cocktail är borta. Det mest upphetsande man bjuds är Se & Hör och Svensk Damtidning. Ett skamligt intrång i den männens värld som Johansson & Björk tillhandahöll.

Davidshallstorg är lika trist som namnet låter. Det gamla polishuset blickar med sträng myndighetsmin ut över torget. I min ungdom sågs konstaplar i långa rockar och skärmmössa och med sabel vid bältet strömma genom portarna och polispiketen Svarta Maja avlevererade under hysteriskt tutande bovar på Verkstadsgatan. Med tilltagande brottslighet blev huset vid Davidshallstorg dock för trångt och bylingarna flyttade till större och modernare lokaler.
Mitt emot polishuset låg Systembolaget, som var förborgat för oss som ännu inte hade uppnått rätt ålder. Men min kamrat Åke snodde sin fars motbok och köpte ut ett förfärligt sött vin från Sydafrika som hette Witzenberg. Det kostade tre och femtio och var inte värt ett öre mer.
Holger Johanssons Eftr där vi handlade mat är i dag vad man med ett rätt språkvidrigt ord kallar Närköp. Eftr hette Svensson och var en jävel på fruntimmer. Varje gång man kom in i affären assisterades don Svensson av en ny blond kalaspingla.
När ingen hade tid eller lust att gå och handla skickade Svensson upp varorna med en springschas, som gick in genom porten på Storgatan 49, ringde på vår köksdörr och levererade godset. Han fick tjugofem öre i dricks, vartill han tackade, strök av sig mössan och sa Aaaaajö.
På Kockumsgatan, granne med Holger Johanssons Eftr, låg Påhlssons mjölkaffär, dit jag gick med den gula emaljspannen och köpte lösmjölk och fransbröd. Hade man glömt spannen fick man ett mått grädde i en papperspåse.

Sen är Storgatan slut.

Annonser
h1

Meddelande om namnbyte

maj 28, 2013

Det ska bli lättare att byta namn, hör jag på radion.

Spalten heter därför från och med i dag

WILLIAM SHAKESPEARE

.

images

h1

Utsikt från gågatan (5)

maj 27, 2013

Spaltens spalter i  Malmö-Tidningen i urval.

Fruntimmer

Jag älskar fruntimmer. Och när jag skriver fruntimmer menar jag inte vilka damer som helst. Ett fruntimmer är enligt min enkla mening en något till åren kommen dam med skinn på näsan och bett i repliken, som regerar i urgamla svenska filmer på eftermiddagarna.
Ett lysande exempel på fruntimmer är Julia Caesar.
En dag när jag jobbade på Expressen fick jag i uppdrag att intervjua Julia Caesar. Hon bodde  i en liten kåk i Bromma om jag inte minns fel. Minns jag fel så bodde hon väl nån annanstans, men en liten kåk bodde hon i, därom är jag säker, ty jag och den distingerade fotografen Olle Wester var där.
– Kom in och ta en stol och prata med, sa Julia Caesar. Hon var full av såna där gamla tradiga skämt. Hon gick på som den värsta handelsresande. Men hon bjöd på gott kaffe och, om jag inte minns fel, goda kakor.
Jag tror det var Julia som, en gång tillfrågad om sina laster, svarade:
– Laster har jag inga. Jag röker inte och dricker inte och fruntimmer är jag själv.
Men jag är inte säker. Det kan lika väl ha varit Tollie Zellman eller Karin Kavli eller nåt annat fruntimmer.

Men högst av alla fruntimmer på bio rankar jag ändå Dagmar Ebbesen som  på stabila ben och i foträta skor vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en kärleksförklaring.
Fruntimmer som Dagmar görs inte längre. Hon delar plats i filmhistorien med Rut Holm, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några. Alla de nämnda är som gjorda att spela Boman i Hjalmar Bergmans Swedenhielms, pangrollen för alla fruntimmer.
Och det var Jullan Kindahl som spelade doktor Isak Borgs hushållerska i Ingmar Bergmans film Smultronstället. Jullan hade Bergman mött och regisserat i många pjäser på Malmö Stadsteater där han var verksam på femtiotalet.

Doktor Borg föreslog att de båda skulle lägga bort titlarna efter alla år de haft tillsammans. Det tyckte inte Jullan att de skulle, ty  hon var en dam som höll på sig och på formerna.

Men det är Dagmar Ebbesen som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes oftast av ett mycket bestämt, mycket redbart och omutligt hedersamt stycke fruntimmer med flera lager av skinn på näsan. Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.
Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med en kopp kaffe.
När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.

Och om nu någon besserwisser känner på sig att just denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera denna krönika, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det. Som Dagmar skulle ha sagt.

h1

Mer hästhumor

maj 26, 2013

Ett företag med syfte att ta tillvara slaktmogna travhästar har bildats…

TRAV & KALOPS

h1

Tillägg till gårdagens spalt

maj 24, 2013

Med anledning av gårdagens Meddelande om Sluggerfestivalen erinrar sig Stig Nahlbom att vi en gång i våra Meddelanden (Expressen) noterade att det kommit ut en bok om golvade boxare,

Svensk Nedslagsbok

Det är mycket man hoppas skall varda förlåtet när man en gång står inför Sankte Per.

skratt

 

h1

Tiden går

maj 23, 2013

Ibland blir man påmind om tidens oundvikliga gång. I ett frågeprogram härom dan sjöng revykungen Karl-Gerhard sin berömda sång Åsså kommer det en gosse.

Vem var det som sjöng? frågade programledaren.
Lasse Dahlqvist, svarade frågesportaren.

Ack ja.

Å andra sidan vet jag inte ett dyft om hiphoppare och när det kommer till filmisar slutar mina kunskaper vid Cary Grant och  Doris Day.
Så det jämnar väl ut sig, kan tänka. Men liksom ändå.

 

AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT:
Svenska Boxningsförbundet meddelar att de nu är i full gång med förberedelserna för nästa års stora evenemang – Sluggerfestivalen.

h1

Utsikt från gågatan (4)

maj 22, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris för de spaltbrukare som inte är bosatta inom denna tidnings spridningsområde.

Jag kommer ihåg…

… att det fanns en veckotidning som hette 25:an för att den kostade 25 öre
… att Knoll och Tott hette så i Hemmets Journal men Pigge och Gnidde i Hemmets Veckotidning samt att deras fader hette Tjockelin i HV och Kapten Bölja i HJ
… att det kostade 15 öre att ta spårvagnen (spågan, spinkan) och att man skulle tala om för konduktören om man ville ha kvitto eller övergång, den senare biljetten kostade fem öre mer
… att man hade sitt spårvagnskort i ett snöre om halsen
… att spårvagnsföraren på vintern hade halmskor för att inte frysa fötterna av sig där han stod på sin öppna förarplats
… att en stor chokladkaka (ett chokela) kostade 40 öre, vilket var en helt oöverstiglig penningsumma samt att den var fem gånger större än de chokela som i dag saluförs för 40 kronor
… att man därför fick klara sig med en ettöreskola. (Det var efter denna godbit den italienske filmregissören Ettore Scola tog sitt namn, visste du det?)
… att det fanns en affär nedanför oss på Fersens väg som hette Gottis och vars lönsamhet baserade sig på eleverna från Realskolan mitt emot
… att detsamma gällde konditori Gondolen, som i min tidigaste barndom hette Fersens Konditori och som i dag är lyxrestaurangen Atmosfär
… att husvärden i vårt hus var låghalt och uppgavs vara vansinnigt rik och att gårdskarlen var arg, alltid arg
… att mor och andra husmödrar bankade mattor på en mattebom på gården
… att min broder Lars-Eric hade en lättviktare som hette Huskvarna
… att jag en gång snodde en krona ur mors röda börs som låg på köksbordet för att kunna gå på biografen Spegelen och se Helan, Halvan, Hacke och de Gaulle, som alltid kom ut från ett flygplan – den människan måste ha släpat på en ständig jetlag, som han for omkring, jag syftar på de Gaulle, inte Hacke
… att biljetten till Spegelen kostade 55 öre och att man kunde se programmet om och om igen om inte vaktmästaren fick syn på en och körde en på porten
… att man buade när Artie Shaws orkester dök upp för tredje gången
… att det inte fanns fler bilar på gatorna än att min bror och jag kunde sitta i fönstret på Fersens väg och föra protokoll; ett streck för Chevrolet, ett för Chrysler, ett för Buick – det fanns nästan bara amerikanska bilar

Allt detta kommer jag ihåg.
Om jag nu bara kunde komma ihåg var jag la mina glasögon.

s5052orangeside1