Archive for the ‘Rusdrycker och dylikt’ Category

h1

Pensionatsliv

mars 11, 2014

Så här i sportlovstider (om det nu är det, jag kan inte hålla reda på alla dessa lov, på mig verkar det som om ungarna var lediga året runt, annat var det i min ungdom, då var vi nätt och jämnt lediga på söndagar, fast då hade man ju söndagsskolan) erinrar jag mig min alltmer avlägsna barndom och dess pensionat.  På den tiden rådde det krig i världen och det gick inte an att resa utanför Sveriges gränser.

Vilket man förmodligen inte hade gjort även om det varit fred. Möjligen kunde man, om man var stadd vid kassa, resa till Paris eller sticka till Berlin och kolla om Hitler verkligen fanns eller om han bara var nånting som Chaplin hittat på. Mallorca visste ingen vad det var, till Thailand, som då inte ens hette Thailand utan Siam, for man bara om man var upptäcktsresande. Och till Sydafrika reste bara folk med satans mycket pengar som ville jaga noshörning.

Så det fick bli pensionat. För oss skåningar var dessa oftast belägna i det norra Skåne eller det södra Småland. Spalten minns många påskar i orter som Vittsjö, Diö och Älmhult. Pensionatslivet var minst sagt lugnt och stillsamt. Det mest upphetsande man kunde företa sig i Diö var att fotvandra till Carl von Linnés födelsehem i Råshult. I Diö upplevde spalten som sjuåring sin första förälskelse. Föremålet för min heta låga var en jämnårig blondin vid namn Lena. Hon försmådde dock spalten och gifte sig sedermera med en greve. Troligen ett bra val.

Bilden nedan är från Diö och föreställer de båda pensionatsvärdinnorna och en gemytlig farbror som betitlades kapten. Huruvida de båda damerna bjöd ensamstående manliga gäster på arsenik är mig obekant, men spetsar bar de ovedersägligen, så kapten gjorde nog klokt i att se upp med vad han drack.

001

Foto:  Eric Cato

Till fördelarna med att bo på pensionat var ett dignande smörgåsbord till lunch och kalvstek eller någon annan gedigen husmanskost till middag. Alla måltider annonserades ljudligt medelst ett distinkt gonggongslag, varvid de hungriga gästerna stormade in med dreglande käftar och angrep bordet från alla håll. Det gällde då att ha långa armar så att man kunde ta för sig. Sådana extremiteter kallades skämtsamt för pensionatsarmar.
Till nackdelarna hörde å andra sidan ett totalt spritförbud. Detta problem löstes dock sålunda att de törstiga helt enkelt fick gå ut i köket och intaga supen ur den flaska de själva tagit med sig. Detta var förstås fruktansvärt förbjudet och man fick akta sig så att inte lagens långa arm satt i matsalen.
Känd är historien om pensionatsvärdinnan, som från dörren till köket meddelade:
– Det är telefon till alla utom till landsfiskalen.

Det mest kända pensionat som finns är det som förekommer i filmen Pensionat Paradiset, som gjordes 1937 och hade Thor Modéen och Julia Caesar i två bärande roller. Det var i denna film som Thor Modéen sjöng och dansade den gripande kupletten Jag är en äkta mexikanare. Filmen blev rejält utskälld när den kom och anses i dag vara sinnebilden för det som kom att kallas pilsnerfilm. Det anordnades till och med ett offentligt möte i Stockholms konserthus, där ledande kulturknuttar (jag undrar om inte självaste Ville Moberg var inblandad) menade att Pensionatet och liknande filmer vore skadliga för folkhälsan och därför borde förbjudas i framtiden.
I dag ingår Paradiset i vad man kallar en ”pilsnerbox”.

Det hela påminner om kulturknutten Harry Scheins utfall några decennier senare, när han anmälde tv för Radionämnden för att de visade Åsa-Nissefilmer. Svenska folket blev rosenrasande och uppmanade Schein att dra åt Sarons tysta dalar. Såväl pensionatet som Nesse på Åsen behöll sin popularitet, medan så kallade seriösa filmer från flyddda tider har fallit i kompakt glömska.

Det är inte lätt att vara kulturknutte.

flaska

h1

Ett varningsord

juli 23, 2012

Jag hade tänkt ta en virre före maten i kväll, men jag ska kanske vänta några år?

 

 

h1

På skanning efter den tid som flytt

mars 28, 2010

Spalten har slarvat lite med spalten på sista tiden. Jag håller nämligen på att lägga mina två sista händer vid den bok om mitt usla liv som kommer ut i juni. Har fått skanna om ett femtiotal bilder eftersom de hade vad vi i branschen kallar ”för låg upplösning”.

Med detta arbete fullbordat ser jag nu fram emot att änteligen få lägga tillbaka alla gamla dammiga pärmar och album i sin ödeshög i garderoben och gå vidare med nutiden och den framtid jag har kvar.

Så här kommer spaltens bok om sitt usla liv att se ut när den en dag i juni 2010 änteligen är färdig att slitas ur bokhandlarnas nyfikna händer. I boken kommer många häpnadsväckande hemligheter att avtäckas, bland annat hur det gick till när spalten en natt efter en våldsam fyllefest smög in i Sven Melanders sovrum och rakade av honom muntaschen, en episod som skulle komma att väcka förstämning i hela humorbranschen.

h1

Secken skellnad!

januari 19, 2010

Den här typiska göteborgaren fick spalten i dag från Eva Linnea i Enskededalen (i Stockholm!). Den knööör vi in direkt:

Stuvarebasen i Göteborgs hamn skällde ut jobbarna:
– Arbetar gör ni inte, men supa det kan ni!
Då svarar Herrbett:
– Ja, men det är la en himla skellnad !

h1

Dagens helgon: Sven

november 28, 2009

Som litet barn brukade jag varje torsdag klockan 17:30 lyssna på Barnens brevlåda med farbror Sven. I detta program talade den kände radioreportern Sven Jerring med små svenska barn som därefter sjöng en liten visa, typ Ekorrn satt i granen.
Vad jag minns var samtalen nog så stelbenta och sången var oftast erbarmligt falsk, men vi som var barn på fyrtiotalet hade inte så mycket att välja på. Själv hade jag ingen möjlighet att medverka i Barnens brevlåda eftersom programmet sändes från Radiotjänst i Stockholm och jag bodde i Malmö.

I vuxen ålder köpte jag ett hus på ön Storholmen utanför Lidingö. På husets övervåning fanns ett rum där Sven Jerring en gång sades ha bott och som till dennes ära fått namnet Jerring-rummet.
En midsommar hade jag Povel Ramel och hans hustru Susanna som gäster. Vi åt sill och drack snaps tillsammans med mina grannar och deltog därefter med liv och lust i öns midsommarfirande.
Herrskapet Ramel övernattade i Jerring-rummet som naturligtvis därefter fick heta Ramel-rummet. Det heter det kanske än i dag, vad vet jag?

Om du anser att detta är en poänglös historia så får du faktiskt hålla till godo ändå för jag har inga andra att bjuda på denna novemberdag.

Fig. 1

Jerring- resp Ramel-rummets belägenhet: se pil å fig. 1.

h1

Massor av whisky

november 22, 2009

Nu har taxfrikatalogen inför julresan kommit, som vanligt fylld av de mest lockande anbud. Det är bara det att jag inte vill ha mer. Jag har brännvin så det räcker och mer till. Det är knökfullt i mitt barskåp, jag har till och med tvingats avvisa flera buteljer. Värst är det på whiskyhyllan. Där står flera uråldriga skotska ädlingar på väntelistan.

Reser man två-tre gånger om året till Kanarieöarna och Mallorca och köper kröken varje gång så blir det så här. Det rinner över.
Detta skulle inte varit nåt problem i min ungdom för om man på den tiden hade några förskrämda centilitrar kvar i en flaska så spred sig ryktet som en löpeld bland kamraterna och snart stod de på min tröskel och inom kort var buteljen förvandlad till ett sorgligt lik.
Jag kanske överdriver lite,  jag umgicks trots allt inte med Christer Pettersson och hans polare, men vad vore livet för en gammal spalt om han inte finge överdriva lite ibland?

Hur som helst, tiderna förändras. Man är inte tjugofyra år längre och har slutat se på whisky som en färskvara, som måste drickas blixtsnabbt innan den blir otjänlig som människoföda.
Nu på ålderns höst går det inte åt mycket whisky i spalthemmet, praktiskt taget ingen alls. Jag tager mig understundom en fyra akvavit (Linie förstås) före maten, sen är det slutsupet för den dan.
Men eftersom man är den vanemänniska man är så upphör inte tillflödet. Vid varje flygresa gör jag mina sedvanliga inköp, som jag därefter vid hemkomsten med allt större svårigheter knör in i barskåpet.

För några år sen trodde jag att problemet skulle lösa sig av sig självt, ty då utgick ett påbud att den där taxen skulle försvinna. Detta besked fann jag mycket glädjande eftersom jag med åren blivit hjärtligt trött på att släpa tunga plastpåsar jorden runt.
Men flygbolagen var väl inte dummare än att dom löste detta problem. På något sätt som jag ännu inte begripit, lyckades de se till att det fortfarande var lönsamt att köpa taxfritt. Trots att det alltså inte är taxfritt längre.
Så spaltens whiskyförråd bara växer och växer och snart måste jag göra nåt radikalt.
I värsta fall får jag ta fram den gamla svarta telefonboken och försöka få kontakt med mina ungdomskamrater. Och hoppas att dom fortfarande är tjugofyra år.