Archive for the ‘Humor o dylikt’ Category

h1

Gott sällskap

december 26, 2015

Spalten, som aldrig varit någon ivrigare tillskyndare av filmen Sällskapsresan, råkade halka in på televiseringen på juldagskvällen och fann då att den, till skillnad från många andra gamla filmer, höll måttet. Jag kunde inte slita mig utan blev kvar i Stig Helmers och Oles sällskap ända till slutet.

Filmen, som jag 1980 upplevde som pinsamt kass, känns i dag snarare lite nostalgisk och smått vemodig. Vi reser inte på det viset längre. Och Lasse Åbergs och Jon Skolmens stilla flört med Kim Anderzon (salig i åminnelse) och Lottie Ejebrandt känns faktiskt rätt förtjusande, även om utgången är till tvåhundratolv procent förutsägbar. Och storyn med de försvunna svarta stålarna är nog så fyndig. Och Berras och Robbans eviga sökande efter Pepes Bodega är min själ riktigt rolig.

Så var det med den saken.

Berra-Olsson

          Invalido

Annonser
h1

Spaltens scoop

oktober 10, 2015

Komedi = tragedi + tid

Så lyder en formel inom humorismen, som innebär att man kan skämta om Pompeij och Titanic, men inte om tsunamin i Thailand och Estonia-katastrofen. Woody Allen har nämnt visdomsordet i flera intervjuer och det utgör en replik  i hans film Små och stora brott – om jag inte minns fel framsagd av Alan Alda.
Jag fick för mig att jag läst formeln i en bok av den legendariske amerikanske ståupparen Lenny Bruce och letade efter citat av denne på internet. Och jodå, jag hade rätt, mr Bruce var den förste som formulerade sig så.

Om jag nu vore redaktör på Variety eller hade en kolumn i  New York Times eller Washington Post skulle jag med detta scoop väcka stort rabalder inom showbusiness genom att beskylla Woody Allen för att vara en simpel tjuv, men eftersom jag bara är en bondlurk i ett litet land vid polcirkeln, avstår jag.

FOTNOT  Lenny Bruce (Leonard Alfred Schneider, 1925-1966), var en amerikansk kontroversiell ståuppkomiker och satiriker under 1950- och 1960-talen. Han är bland annat känd för sin svarta underground-humor och skämt och tankar som alla kunde relatera till men som ingen vågade uttrycka. Han var en av grundarna av ståuppkomiken, och inspirerar fortfarande komiker världen över. (Källa: Wikipedia)

p00806t828g

Lenny var först

h1

Magnus Bonum

juni 16, 2015

En gång på sjuttitalet fann jag en dag att det hade flödat in en obeskrivligt stor summa pengar, drygt trettiotusen, på mitt checkkonto. Jag tog reda på hur det förhöll sig och det visade sig vara intäkter för min delaktighet i Magnus Härenstams och Brasse Brännströms sketch Piloterna.
Jag hade skrivit en text som M & B använde i en krogshow och som senare fanns att åhöra på en LP. Min text var det inte så mycket kvar av, killarna hade använt den som bas och gjort den mycket roligare än jag kunnat. De hade, för att använda ett ord Martin Ljung en gång lärde mig, förroligat min text.

Men det är  inte poängen i detta inlägg. Herregud, tänkte jag, om man kan tjäna så mycket stålar på att vara en tredjedels författare till ett enda nummer i en revy, hur mycket skulle man då  inte kunna tjäna om man… ja ni förstår. Så jag fortsatte på den  inslagna banan.
Mycket sålunda på grund av den man  som nu har gått ur tiden och rätteligen hyllas samfällt i media, det vill säga Magnus Härenstam. Det kom inte så mycket av min penna till M & B i fortsättningen. Vi träffades över en middag en kväll och det blev mycket garv och en del spånande, men det tog sig liksom aldrig riktigt.

Jag kände inte Magnus så mycket, men det jag kände tyckte jag om. Och för några år sen fick jag äran att, tillsammans med min kumpan Mikael Neunmann, skriva en fars för Fredriksdalsteatern, Viva la Greta, där Magnus hade en stor roll. (Titelrollen spelades förstås av teaterchefen herself, Eva Rydberg.)
Så en del samarbete blev det trots allt, men det kunde ha blivit mycket mer om jag hade skött mina kort bättre på sjuttitalet. Nu är det kört.

viva_la_greta

FOTNOT   Magnum Bonum är en engelsk potatissort. Magnus skulle säkert ha ursäktat mitt lilla puts, jag tror rentav att han använde det själv nån gång.

h1

Tråkiga timmen

juni 7, 2015

I går avhölls nationaldagen på Skansen. Under den knappa timme densamma visades i tv var det inte särskilt svårt att hålla sig för skratt.
Nationaldagar är visserligen allvarliga saker, men en aldrig så liten Gustafsson  eller Kyle kunde di väl ändå ha petat in?
Och var blev lilla Estelle av ?

En tröst för oss i de av översåtarna kallade stugorna var att den inbjudna publiken, inklusive familjen Bernadotte med ingifta nykomlingar, tycktes ha lika tråkigt som vi.

h1

Pensionatsliv

mars 11, 2014

Så här i sportlovstider (om det nu är det, jag kan inte hålla reda på alla dessa lov, på mig verkar det som om ungarna var lediga året runt, annat var det i min ungdom, då var vi nätt och jämnt lediga på söndagar, fast då hade man ju söndagsskolan) erinrar jag mig min alltmer avlägsna barndom och dess pensionat.  På den tiden rådde det krig i världen och det gick inte an att resa utanför Sveriges gränser.

Vilket man förmodligen inte hade gjort även om det varit fred. Möjligen kunde man, om man var stadd vid kassa, resa till Paris eller sticka till Berlin och kolla om Hitler verkligen fanns eller om han bara var nånting som Chaplin hittat på. Mallorca visste ingen vad det var, till Thailand, som då inte ens hette Thailand utan Siam, for man bara om man var upptäcktsresande. Och till Sydafrika reste bara folk med satans mycket pengar som ville jaga noshörning.

Så det fick bli pensionat. För oss skåningar var dessa oftast belägna i det norra Skåne eller det södra Småland. Spalten minns många påskar i orter som Vittsjö, Diö och Älmhult. Pensionatslivet var minst sagt lugnt och stillsamt. Det mest upphetsande man kunde företa sig i Diö var att fotvandra till Carl von Linnés födelsehem i Råshult. I Diö upplevde spalten som sjuåring sin första förälskelse. Föremålet för min heta låga var en jämnårig blondin vid namn Lena. Hon försmådde dock spalten och gifte sig sedermera med en greve. Troligen ett bra val.

Bilden nedan är från Diö och föreställer de båda pensionatsvärdinnorna och en gemytlig farbror som betitlades kapten. Huruvida de båda damerna bjöd ensamstående manliga gäster på arsenik är mig obekant, men spetsar bar de ovedersägligen, så kapten gjorde nog klokt i att se upp med vad han drack.

001

Foto:  Eric Cato

Till fördelarna med att bo på pensionat var ett dignande smörgåsbord till lunch och kalvstek eller någon annan gedigen husmanskost till middag. Alla måltider annonserades ljudligt medelst ett distinkt gonggongslag, varvid de hungriga gästerna stormade in med dreglande käftar och angrep bordet från alla håll. Det gällde då att ha långa armar så att man kunde ta för sig. Sådana extremiteter kallades skämtsamt för pensionatsarmar.
Till nackdelarna hörde å andra sidan ett totalt spritförbud. Detta problem löstes dock sålunda att de törstiga helt enkelt fick gå ut i köket och intaga supen ur den flaska de själva tagit med sig. Detta var förstås fruktansvärt förbjudet och man fick akta sig så att inte lagens långa arm satt i matsalen.
Känd är historien om pensionatsvärdinnan, som från dörren till köket meddelade:
– Det är telefon till alla utom till landsfiskalen.

Det mest kända pensionat som finns är det som förekommer i filmen Pensionat Paradiset, som gjordes 1937 och hade Thor Modéen och Julia Caesar i två bärande roller. Det var i denna film som Thor Modéen sjöng och dansade den gripande kupletten Jag är en äkta mexikanare. Filmen blev rejält utskälld när den kom och anses i dag vara sinnebilden för det som kom att kallas pilsnerfilm. Det anordnades till och med ett offentligt möte i Stockholms konserthus, där ledande kulturknuttar (jag undrar om inte självaste Ville Moberg var inblandad) menade att Pensionatet och liknande filmer vore skadliga för folkhälsan och därför borde förbjudas i framtiden.
I dag ingår Paradiset i vad man kallar en ”pilsnerbox”.

Det hela påminner om kulturknutten Harry Scheins utfall några decennier senare, när han anmälde tv för Radionämnden för att de visade Åsa-Nissefilmer. Svenska folket blev rosenrasande och uppmanade Schein att dra åt Sarons tysta dalar. Såväl pensionatet som Nesse på Åsen behöll sin popularitet, medan så kallade seriösa filmer från flyddda tider har fallit i kompakt glömska.

Det är inte lätt att vara kulturknutte.

flaska

h1

Föscht…

januari 11, 2014

Ett tv-program jag inte riktigt förstår mig på är Intresseklubben. En panel, bestående av diverse mer eller mindre roliga  humorister, ska svara på frågor som ställs av programledaren, Johan Wester. Svarar man rätt får man poäng, svarar man fel kan man, om jag förstått saken rätt, ändå få poäng, nämligen om ens svar är kvickt, vilket sannerligen inte alltid är fallet. I panelen sitter Westers ständige ledsagare, Anders Jansson, som fungerar som nåt slags jourhavande dumskalle.

Pratet är poänglöst och poängräkningen så gott som obegriplig. Dessutom har Anders och Johan lagt sig till med en form av dialekt som bara talas i Lund. Den innebär att de säger föscht i sätllet för först och kosch i stället för kors. Inget skynke kan vara rödare för en  skåning/malmöbo, vilket gör att spalten i fotschättningen ämnar välja bort Intresseklubben.

FOTNOT:  Formatet till Intresseklubben är hämtat från det engelska QI – Quite Interesting, som leds av Stephen Fry, en brittisk kulturpersonlighet som, Wester får ursäkta, spelar i en helt annan liga.

h1

Plättar mä sylt

november 27, 2013

Visste du, ärade spaltbrukare, att du kan framföra den brittiska nationalhymnen God Save the Queen med texten Plättar mä sylt ä gött?  Jag gjorde det i går och det räddade min dag.

Det nesliga tilltaget, ty ett sådant är det ju trots allt fråga om, lärde jag mig i Stockholm på åttiotalet av en synnerligen vacker, från Västergötland härstammande, skådespelarinna. Täxten ska framföras på bred väschötsk dialekt, med tjocka äll och med ä:n som uttalas som i räv och säv. Ju mer man buskar till det desto roligare blir det.

Försök själv får du se. Du kommer icke att ångra dig.

imagesCARAG8DH

God Save the Plättar