Coolt

Det är en världslig sak, sa mormor om man råkade tappa sitt mjölkglas i köksgolvet så att det – glaset alltså – gick i kras. Därmed hade hon betydligt minimerat betydelsen av olyckan.
Värre, menade förmodligen gumman, vore det om olyckan inte var världslig utan överjordisk eller rentav andlig. Om man exempelvis missade att be sin aftonbön eller om man bröt mot något av Mose budord, kanske bar falskt vittnesbörd mot sin nästa eller rentav hade begär till hans åsna.

På nyårsdagen pajade spaltens kylskåp och vägrade att bringa kyla åt mina livsmedel. Det var rumstemperatur inuti det. Katastrof hotade, ty det var helg och någon bot fanns ej i utsikt på fyra dygn. All mat och dryck som spalten hade i den nu fisljumma kylen förfors sakta men säkert och fick efter hand förpassas till soptunnan.
Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder och genom att sätta in fruset vatten i  skålar förvandlade jag det före detta kylskåpet till ett gammaldass isskåp, ett sådant som vi hade i sommarstugan i Höllviken.

Detta fungerade som en tillfällig nödlösning, men var långt ifrån tillfredsställande. Till slut fick jag emellertid låna ett litet kylskåp av en av fastighetsbolagets jourgubbar. Det är förvånansvärt att våra förfäder kunde klara sig med så små skåp, och någon liten lampa lös inte upp livsförnödenheterna utan jag måste ha en ficklampa stående på skåpet.
Mycket var bättre förr, men icke kylskåpen!

Allt detta var dock världsliga ting och i morgon, när tretton är över, hoppas jag få ett nytt och stort och fint kylskåp, ett med ljus i. Och kyla.

Coolt!

Isskåp m/ä

Ingen Lisbeth precis

En sak kan jag konstatera när jag nu följer Millennium på tv: jag kan hjälpligt skicka och ta emot mail, följa mitt bankkontos tröga rörelser och jag kan ta mig in på Wikipedia för att kolla när Harry Brandelius dog, men mycket mer är det  inte.

Nån Lisbeth Salander är jag tammefan inte.

Klüdd

En dator är till för att lösa problem som man inte hade haft om man inte hade nån dator.

Denna skarpa aforism har spalten tyvärr inte hittat på själv, den stod som devis i en bok om datorer som jag nyligt bläddrade i i en teknisk butik.

Datorn är ofta orsak till det som i Skåne kallas klydd i tillvaron. Eller ännu hellre klüdd, för det är så det uttalas. En som förorsakar klydd för sin omgivning kallas klydderöv eller klyddemaja, allt efter vederbörandes kön.

Klydd kommer ofta flera på en gång. Häromdan drabbades spalten av två klydd: dels ville mailsidan inte som jag och dels hade toastolen sprungit läck,  vilket medförde en ocean av vatten  på golvet i toan.

Nu voro goda råd dyra, men under dagens lopp fick jag hjälp av min datorexpert och dagen därpå anlände en kompetent rörmokare och mokade så att toan funkade igen. Den vänliga själen hade till och med godheten att torka upp oceanen.

Klydd upphör. Eller klüdd.

 

 

 

En förträfflig uppfinning

Man tänker inte ofta på vilken utomordentlig uppfinning paraplyet är, men det kan man gott göra, särskilt när det som i dag regnar småspik.

Tänk själv, ärade spaltbrukare, en liten hopfällbar mojäng som vid otjänlig väderlek förvandlas till ett mobilt tak!

Vill man skydda sig mot solsken använder man i stället parasoll. Ett dylikt, ehuru i miniatyrformat ledsagar ofta exotiska drinkar söderut. Slarviga översättare (ja till och med Svenska Akademiens ordlista!) kallar därför dessa drinkar paraplydrinkar, vilket ju är rent uppåt väggarna och beror på att det engelska språket har samma ord för båda skyddsanordningarna, nämligen umbrella.

Paraply kommer av det franska parapluie, vilket betyder mot regn. På tyska heter det Regenschirm.

Jag menar, bara så  du vet.

Parasolldrink

FOTNOT   Paraplyer (liksom parasoller) var i bruk redan hos forntidens assyrier, egyptier och kineser, men då förbehållna endast åt furstar och andra högt uppsatta personer. I Europa började paraplyer komma till användning på 1500-talet. (Källa: Wikipedia)

Houston, we have a problem

Natten till i dag förstörde jag min dygnsrytm genom att titta på en film som handlade om den misslyckade uppskjutningen av ett rymdskepp som råkade i olycka och aldrig lyckades landa på månen.

Filmen, Apollo 13, var synnerligen välgjord, men var så rymdteknisk att spalten inte förstod så mycket som ett smack. Dessutom kunde man ju räkna ut med den förlängda ryggmärgen, att Tom Hanks och grabbarna skulle återbördas till jorden i levande skick, annars hade filmen inte spelats in.

Spalten återinträdde inte i Morfars armar förrän framåt småtimmarna och då var det för sent.
En misslyckad natt, om du frågar mig.

Tom Hanks i titelrollen som Apollo

Korrekt

I onsdags snodde en ung svartmuskig man av sydländsk extraktion spaltens smarta mobiltelefon där den intet ont anande hängde och dinglade på elskoterns styre.

Så får man dock icke uttrycka sig, så jag säger bara att min i-phone är väck.

Ett mysterium

Ibland försvinner spaltens smarta mobiltelefon, det gjorde aldrig den gamla, den som satt ordentligt fasttjudrad i väggen.
I dag ringde det i mobilen, men den lille rackarn fanns icke inom synhåll.
När det ringer i telefonen och man inte kan hitta den är man övertygad om att det är något ytterst viktigt någon har att meddela och att ens liv, kanske hela världens väl och ve, hänger på att man kan svara.
Man får då försöka rekonstruera de senaste händelserna, de som inträffade efter det att man vaknat och sin vana trogen hängt telefonen på rollatorn. Efter upphängningen hade jag, såvitt jag kunde erinra mig, inte gjort något särskil. Jag letade och letade, men fann intet. Fanns det ett hål i golvet, genom vilket mobilen fallit. Troligen inte.
Till slut hittade jag telefonen: den hade följt med en påse som jag hängt på en krok i badrummet och hängde sålunda under påsen.

På  displayen kunde jag nu läsa att det var spaltens svägerska som ringt. Hon visade sig, efter uppringning, inte ha något viktigt att meddela.

För övrigt ringer det inte i telefoner längre, det låter i dem. En afton för ett par veckor sedan blev jag alldeles  förvirrad när miitt läte lät i rummet. Jag svarade och svarade men det fanns ingen i andra änden. Det visade sig då att en av personerna i den danska tv-serien Borgen hade samma signal som spalten.

Den lille rackarn

En osmart apparat

Fig 1

Detta är en telefon, som den tedde sig i spaltens barndom. (Se fig 1) Med hjälp av denna kunde man i spaltens barndom varken fotografera, se filmer eller spela musik, ej heller skicka meddelanden eller bilder av sitt barnbarn eller katt eller rösta på schlagersångerskor  eller lämna sin självdeklaration. Man kunde bara tala i den.

En telefon var på den tiden ordentligt fasttjudrad i väggen, i spaltens fall i mors och fars sängkammare. Man kunde inte flytta den till ett annat rum, än mindre bära den med sig ut på stan. Senare uppfanns det så kallade jacket, vilket innebar att man kunde flytta telefonen till ett annat rum, förutsatt att även detta rum hade ett jack. Ville man installera ett nytt jack i sitt hem kom efter några veckor en man i uniform och skärmmössa som det stod Kungl Telegrafverket på och utförde arbetet.

När man ville ha kontakt med någon abonnent slog man abonnentens nummer på en silverne nummerskiva, i folkmun benämnd petmoj, varefter abonnenten svarade med sitt telefonnummer. Man behövde aldrig fråga var abonnenten var eftersom den alltid var hemma om den svarade.

Vissa abonnenter hade så kallat namnanrop. Då lyfte man luren och angav abonnentens, som oftast var ett företag eller en myndighet, namn. I Ljunghusen där vi bodde om somrarna hade vi en telefon som inte hade någon petmoj utan i stället en vev. Om man drog på veven avbröt ortens telefonist sin kaffepaus och man sa åtta-två-ett, varvid telefonisten kopplade en till Åke. När man hade talat färdigt med Åke måste man ringa av, vilket innebar att  man drog ett varv på veven. När telefonisten hörde detta ljud kunde hon dra ut sladden och återgå till kaffet.

Ville man ringa riks, det vill säga till någon abonnent utanför ens närområde, fick man beställa detta samtal av telefonisten. Begärde man då exempelvis två perioder kom telefonisten in efter två perioder och sa två perioder. Till utlandet var det ingen som ringde eftersom det ofta var krig.

Sammanfattningsvis får man nog säga att telefonen på den tiden, till skillnad från dagens, var rätt osmart.

Den hade dock en klar fördel: man behövde inte ladda några batterier.

Si, sladdmannen kommer

Spalten har blivit med ny dator, vilket föranledde mig att ringa min gamle vän Nilsson, som jag gemenligen och lite respektlöst kallar sladdmannen. Denna förträffliga person har tagit som sin uppgift i livet att reda ut de härvor av sladdar som hänger och dinglar bakom datorer och tevear och förpestar livet för så många av oss. Han kan en massa annat också och använder det danska altmuligman för att beskriva sin verksamhet. Alt mulig är danska för allt möjligt.

Och si, sladdmannen kom och inom några minuter hade han rett ut det råttbo av sladdar som ockuperade en stor del av mitt skrivbord och det underliggande golvet. Vi gick även igenom en byrålåda med gamla datorprylar, lapptoppar och annat, som jag ängsligt sparat genom åren i någon sorts befängd tro att jag en gång skulle få användning för dem. Sladdmannen undersökte därefter innehållet i byrålådan och det visade sig att allt gick att kasta. Grejor som bara legat och surat i sin låda lades nu i papperskassar från Hemköp för vidare befordran till närmsta sopsortering.

Det som låg i  kassarna och blänkte svart och grant såg för mig ut att vara värt minst femtiotusen kronor, men är  på sin värt en femtilapp om någon nörd skulle vilja köpa det, vilket är föga troligt. Tekniska grejor kostar inte många spänn att tillverka, det är först när datorkrämarna säljer dem de kostar skjortan.

När sladdmannen lämnade spaltutrymmet var det ordning på råttboet och lådan var tömd.

Sladdmannen gick vidare till nya råttbon och leksakslådor, god bless him.

FOTNOT     Rubriken på dagens inlägg är en travesti på Si, iskarlen kommer, ett drama av den amerikanske Nobelpristagaren Eugene O´Neill. Pjäsens engelska titel är The Iceman Cometh.

AIK och Djurgården

Spalten har gjort en upptäckt: det går vattentäta skott mellan användare av Windows och Mac. Sedan jag började med dator för ungefär ett decennium sen har jag haft god, för att inte säga ovärderlig, hjälp av en ung man, son av en av mina vänner. Nu har han tagit hela sin beskyddande hand ifrån mig eftersom han gått över till Mac och jag sitter kvar på min PC.

Vi lever numera i helt skilda världar. Mac och Windows förhåller sig till varandra  som judar till muslimer eller nordkoreaner till sydkoreaner eller – för att ta en något lättsinnigare liknelse – som AIK till Djurgården. Att be en mackare hjälpa en med Windows är som att be en Djurgårdare göra mål på sig själv. En mackare vill inte ta i Windows ens med en lång tång.

Detta tycker jag är förskräckligt barnsligt.

Men så ligger det faktiskt till.