Dagens helgon: Algot (repris)

Säg Algots, det rockar

Den här annonsen för konfektionsföretaget Algots (1907-1977) visar deras försäljningssuccé bilduffeln. Min kamrat Peter hade ett liknande plagg på femtiotalet. Hans var dock betydligt tuffare och kom inte från Algots. Den var utrustad med små träpinnar och repöglor i stället för knappar och knapphål. Den kallades Tredje mannen-rock, vilket beror på att den bars i filmen Den tredje mannen, dock icke av den tredje mannen utan av Trevor Howard som spelar en brittisk major vid namn Calloway. Själv fick jag ingen Tredje mannen-rock utan fick gå omkring i min gamla tråkiga ulster från Casons.

Vad är det som gör att alla människor på bilder från femtiotalet ser så fåniga ut? Folk 1954 var förstås inte fånigare än vad folk var 1967 och 1974 och vad folk är 2010. Antagligen kommer dagens ungdomar att se lika fåniga ut när dom anno 2059 tittar på bilder från 2010.

Till och med jag själv, som inte såg särskilt fånig ut på femtiotalet, ser fånig ut på bilder från femtiotalet. Så här fånig såg jag till exempel aldrig ut på femtiotalet, men så ser jag ut på en bild från femtiotalet:

Algots hade reklamsloganen Säg Algots, det räcker. Sen hade dom en slogan till, som löd: Jag går alltid i Algots byxor. Den kunde inte Kasinorevyn låta bli att göra ett revyskämt om. Så här gick skämtet:
Carl-Gustaf Lindstedt (eller vem det nu var) kommer in på scenen och säger:
– Jag går alltid i Algots byxor.
En stund senare kommer Minimal Åström in utan byxor och säger:
– Det är jag som är Algot.
Eller vem det nu var, Gunnar Knas kanske.

Sådant ansågs mkt roligt förr i världen, det var innan Henrik Schyffert började på tv och talade om för oss vad vi skulle tycka är roligt, nämligen Henrik Schyffert.

Idel lovord för En levande gosse

… bland det mest underhållande jag läst på mycket länge.

Göran Engström i Smålands-Tidningen

(Åke Catos) …hejdlöst roliga och totalt annorlunda memoarer, vilka man läser med ett konstant leende på läpparna. – – – En riktigt varm och rolig bok!

Eeva-Stiina Sundén, Bibliotekstjänst

Mycket återseendets leenden. En stor bit svensk nöjeshistoria dessutom. Plus Malmöiana som roar och intresserar en gammal Malmöstofil. Nyutkomna memoarboken ”En levande gossse” där Åke Cato rör om i minnesgrytan gillar jag mycket.
– – –
Ett gott köp!

Peter Kastensson, f d journalist på Kvällsposten i sin blogg.

… många skratt, många igenkännande leenden, många påminnelser om personer och upplevelser man avnjutit i svensk underhållning. Och många tankar. Skämt och allvar, vemod och nostalgi, men också stolthet och en smula ironi i en fin blandning.

Olof Ekman på Silvergen, nättidning för 50 +

En tilltalande uppläggning, med bilder och ett som alltid i catoska sammanhang fint handlag med orden.

Sigurd Glans, f d redaktionschef på Aftonbladet.

Kan inhandlas i rutan här till höger eller i en vanlig bokhandel.

Småländska lovord

Åke Catos omröring i minnesgrytan är bland det mest underhållande jag läst på mycket länge. Precis som så mycket annat som kommit från hans penna och som vi fått ta del av. Uppmaningen att inköpa boken är därmed inte svår att ge.

Göran Engström i Smålands-Tidningen om En levande gosse, spaltens självbiografi.

(Du köper den i rutan här intill eller från förlaget http://www.sivart.se eller i en vanlig bokhandel.)

Ett svårt mattetal

Åke köpte en ask jordgubbar och en ask hallon. Det sammanlagda priset för bären var femtiofem kronor. Åke lämnade en hundralapp och erbjöd sig tillskjuta en femma för att förenkla affären.

– Nej tack, gentog flickan som sålde bären. Då vet jag inte hur jag ska ge tillbaka.

Hur mycket skulle hon ge tillbaka?

FOTNOT   Jag var alltid urkass på matte i skolan, men här måste jag känna mig slagen.

En klok indian…(till)

FOOTNOTE   Ovanpåstående är ett exempel på hur indianer alltid framställs som oerhört visa personer. Frågan som spalten ställer sig är hur dessa kloka människor kunde låta lura av sig en hel kontinent till en samling korkade européer. Svaret belönas med en enkel resa till Klippiga bergen. Betalningen blir dock den resandes ensak.

Fångad av en stormvind

I går köpte jag en fläkt som var så stor att flickan i Olssons affär inte ens ville kalla den fläkt utan vindmaskin. Den är synnerligen effektiv men låter i gengäld som ett medelstort sportflygplan.

Därmed har jag sänkt temperaturen i mitt arbetsrum med flera grader, vilket förhoppningsvis kommer att resultera i högre kvalitet på mina skrivalster i sommar men förmodligen åsamka mig vissa hörselproblem framåt hösten.

Visste du förresten att vindmaskin heter gulvvifte på norska? Detta är alldeles sant och inte nån sån där guleböj-skröna.

Vad är han ute efter?

Hade jag trott på Gud skulle jag kontaktat honom och frågat vad som är meningen.

Meningen med vad? skulle Gud då ha svarat.
Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Nu har det varit vackert väder sen midsommar.
Det är väl bra?
Jodå, men nu har vi börjat fråga oss vad du är ute efter.
Ute efter? Jag är inte ute efter nåt. Jag ville bara att ni skulle få en fin sommar för en gångs skull.
Lägg av. Tror du vi är bombade? Det fattar vi väl att det handlar om politik.
Jag står över världslig politik.
Det är möjligt, men det gör inte KD. Och det är val den 19 september. Du gör naturligtvis det här för att hjälpa Göran Hägglund in i riksdagen.
Det var det löjligaste jag har hört.
Ja ja. Men bli inte förvånad om du blir kallad till KU-förhör efter valet, Gud.

Men det gör jag alltså inte. Därför har detta samtal inte ägt rum.

Veckans helgon: fruntimret

I dag börjar fruntimmersveckan. Då regnar det som synes varje dag. Detta var ironi.

Jag är inte särskilt förtjust i ordet fruntimmer om det används om flickor i allmänhet. För mig är ett fruntimmer en äldre dam med skinn på näsan och bett i repliken, som regerar i urgamla svenska filmer på eftermiddagarna. Kort sagt, Julia Caesar.

En dag när jag jobbade på Expressen fick jag i uppdrag att åka ut och intervjua Julia Caesar. Hon bodde  i en liten kåk i Bromma om jag inte minns fel. Minns jag fel så bodde hon väl nån annanstans, men en liten kåk bodde hon i, därom är jag säker, ty jag och den distingerade fotografen Olle Wester var där.

– Kom in och ta en stol och prata med, sa Julia Caesar. Hon var full av såna där gamla tradiga skämt. Hon gick på som den värsta handelsresande. Men hon bjöd på gott kaffe och, om jag inte minns fel, goda kakor.

Jag tror det var Julia som, en gång tillfrågad om sina laster, svarade:
– Laster? Det har jag inga. Jag röker inte och dricker inte och fruntimmer är jag själv.
Men jag är inte säker. Det kan lika väl ha varit Tollie Zellman eller Karin Kavli eller nån annan kärring.

Jag har aldrig använt ordet fruntimmer om kvinnor, men jag hade en kompis som hette Olle som gjorde det.
– Nu ska vi se till att få tag på fruntimmer, sa han när vi var ute och reste charter ihop. Olle var å andra sidan minst ett år äldre än jag. När man är så gammal snackar man på det viset.

Här kan du höra ett äkta fruntimmer med skinn både på näsan och rösten:

En dansk

Du ska köre der ude! ryter en dansk fotgängare som håller på att gå rakt på min elektriska rullstol här nere på gågatan. Han pekar ilsket mot gatans mitt.

Under alla de år jag kört min elskoter är det inte en enda svensk som tilltalat mig så ovänligt och ohyfsat, icke heller någon turk eller norrman eller amerikanare eller chilenare eller irakier.

Det skulle dock inte falla mig in att påstå att den danske fotgängaren var en typisk dansk. Jag säger bara att han var dansk.

Snoppproblem

Hade jag gått hädan i förra veckan skulle jag inte ha fått veta att det finns hjälp för oss som i alla år kämpat för att komma till rätta med våra snoppproblem. Som naturligtvis ska stavas just så, av samma skäl som Pekka Langer stavade sitt radioprogram Natttuppen med tre t.

Hjälpen heter jordgubbssnoppare och består av en diskret ljusgrön u-formad plastgrej som snabbt och effektivt befriar gubben från de små bladen och den lilla stjälkbit som eventuellt sticker ut. Att för en normal konsument som spalten med sina korta naglar få tag i dessa gröna delar av gubben har hittills varit en omöjlighet. Jag har tvingats använda kniv och har därmed skurit av  och kastat bort stora delar av den läckra och dyrbara gubben. Tack vare snopparen snoppar jag nu precis vad som ska snoppas och sparar därmed tusentals kronor om året.

Skulle man som konsument hamna i beråd hur man använder snopparen finns det – tro mig eller ej  – en liten tecknad strip på förpackningen, som med all önskvärd tydlighet förklarar skeendet:

Livet blir allt enklare för oss i i-länderna.

FOTNOT   Ni som ämnar er ut på resa kan måhända ha nytta av att veta att redskapet heter strawberry huller på engelska och erdbeerenstieler auf deutsch.