Lite taskigt

I morgon är det första advent. Ordet kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst.
Att fira advent är egentligen lite taskigt mot oss ateister, som ju inte har någon herre att se fram emot. Icke förty har jag för surt beskattade pengar inhandlat en röd, elektrisk adventsstake som jag avser att tända i morgon bittida och som fram till tjugondag Knut skall lysa upp mitt dystra ungkarlskök.

I min stake (tänk att det alltid är lika roligt med denna sorts tvetydighet!) hänger det en tomte, förfärdigad av garn av en väninna i Hässelby, som jag för den delen inte heller tror på, tomten alltså.

FOTNOT 1   En gång i tidernas begynnelse – läs: 1978 – skrev spalten tillsammans med en annan herre en julkalender för tv. Björn Skifs spelade huvudrollen som Julius Julskötare och själva kalendern var ritad av den berömde politiske tecknaren EWK. Flera av tidens stora skådespelare, bl a Per Oscarsson, Birgitta Andersson och spalten, medverkade. Trots spaltens gripande rolltolkning blev kalendern ingen hit och gick aldrig till hävderna. Kritikerna ansåg att vi var för högbrynta för att barn skulle begripa. Förmodligen hade de rätt.

FOTNOT 1,5   Sedan dess, följande en oskriven lag, som säger att man bara tilldelas julkalendern en gång i livet
(ungefär som mässlingen) har spalten hållit fingrarna borta från allt vad julkalendrar heter.

FOTNOT 2       Kalendern ifråga finns att köpa på dvd. Det vet jag bestämt, ty det gjorde jag för tio minuter sedan.

FOTNOT 2,5    Allting finns att köpa på dvd, allt utom konserverad gröt.

FOTNOT 3       Föregående fotnot anspelar på Ulf Peder Olrogs visa med samma namn, i vilken påstås att allting går att sälja med mördande reklam, sålunda även konverserad gröt.

FOTNOT 4     Den ljusstake jag ämnar tända upp den första advent är egentligen ingen adventstake. En adventstake består av fyra ljus, av vilka man tänder ett för varje söndag i advent. Min stake bör benämnas trappstake. Det sa dom på teve, men om man googlar på trappstake får man bara upp trappstege. Så fan vet vad man ska tro.

Trappstege?

Plättar mä sylt

Visste du, ärade spaltbrukare, att du kan framföra den brittiska nationalhymnen God Save the Queen med texten Plättar mä sylt ä gött?  Jag gjorde det i går och det räddade min dag.

Det nesliga tilltaget, ty ett sådant är det ju trots allt fråga om, lärde jag mig i Stockholm på åttiotalet av en synnerligen vacker, från Västergötland härstammande, skådespelarinna. Täxten ska framföras på bred väschötsk dialekt, med tjocka äll och med ä:n som uttalas som i räv och säv. Ju mer man buskar till det desto roligare blir det.

Försök själv får du se. Du kommer icke att ångra dig.

God Save the Plättar

Låg sol

När spalten i dessa skimrande förvinterdagar färdas i staden i sitt elektriska fordon, ligger solen så lågt att han blir helt bländad; han riskerar därvid att kollidera och ådraga sig och sin omgivning  åtminstone lättare kroppsskador.
Att ha solen i ögonen, är dock bättre än att inte ha någon sol alls, tänkte spalten och vips hade han formulerat en liten vacker aforism, inte särskilt briljant kanske, men den får duga.

För övrigt är det inte solen som ligger lågt, hon ligger där hon alltid legat, det är jordens förhållande till himlafästets drottning det handlar om.

Jag slutar där innan jag snärjer in mig i en massa vetenskapliga spetsfundigheter.

Utsikt från fjölen (2)

I tisdagens spalt, på världstoalettdagen, tog spalten sina läsare med till sitt favoritdass, beläget i det inre av Sörmland.
I dag ska jag berätta om mitt livs absolut sämsta dass, en så kallad mulltoa, som jag installerade efter det att en nippertippa från Hälsovårdsnämnden (tror jag det var) underkänt min vattenklosett på ön Storholmen i Stockholms innersta skärgård.

Nu voro, som det hette i min ungdoms äventyrsböcker, goda råd dyra. Hur skulle jag i fortsättningen förrätta mitt tarv och skicka mina slaggprodukter till slutförvaring? Jag erinrade mig då att det fanns något som hette mulltoa, som vore en liten behändig anordning där ens tarv såsom genom ett trollslag förvandlades till ett aptitligt mull som senare kunde strös på exempelvis jordgubbarna.

Men hur installera anläggningen? Nu voro goda råd åter dyra. Efter att i några dagar ha lagt min panna i djupa veck, beslöt jag att anlita min kollega Sven Melander, som är utexaminerad byggnadsingenjör. I utbyte mot en middag med några supar och en uråldrig konjek, grep sig ingenjör Melander påföljande dag verket an och efter några timmars slit hade han lyckats få ordning på mulleriet.

Snart visade det sig dock att mulltoan inte fungerade. Detta, skall påpekas, berodde på intet sätt på Mullanders, förlåt Melanders, arbete. Mulltoan visade sig vara en katastrofalt usel produkt, som fabrikören förmodligen aldrig själv prövat. Av mitt och mina gästers slaggprodukter uppstod inget som helst aptitligt mull utan bara en hård, äcklig kaka, den där jag fick lyfta ut med mina bara händer och placera i soptunnan.

Ösch!

Mulltoan var sålunda totalt oanvändbar, den var, för att tala klarspråk, rena skiten. Ack att jag i stället hade byggt, eller låtit bygga, kanske med hjälp av ingenjör Melander, ett litet mysigt utedass på tomten, med Hans Majestät Konungen och dess familj häftstiftade på väggarna och utrustat med det vita pulver jag nämnde i förra fjölrapporten och som en bättre vetande kommentator vänligen meddelat gick, och förmodligen går, under namnet karbokalk.

Mitt liv skulle då ha tett sig bekymmersfritt och sannolikt helt lyckligt. Nu tvingades jag i stället att sälja villafastigheten och skaffa en fast bostad med rinnande toalett i Vasastan i Stockholm. Den var belägen i en fastighet där det lilla gossebarnet i familjen ovanför mig hade som sysselsättning att dagarna i ända, upprepade gånger, ställa sig på en stol och hoppa ner på golvet. Möjligen tränade han inför en kommande cirkuskarriär, men han fick mitt lilla hem att skaka i sina grundvalar och beröva mig varje tillstymmelse till sömn.

Till slut gav jag upp och flyttade till Malmö.

FOTNOT   Endera dagen kommer måhända en ny fjölrapport, vi får se. Håll korpgluggarna öppna.

Utsikt från fjölen

I dag firar vi  Internationella Toalettdagen. Dagen har kommit till på initiativ av World Toilet Organization (tänk att det finns en sådan organisation!) för att uppmärksamma den övervägande del av mänskligheten, som lever utan toaletter och rent vatten och som därför råkar ut för dödande sjukdomar.

Att vi har en internationell toalettdag kan man naturligtvis raljera och göra sig lustig över, men för en stor del av jordens befolkning är det så att säga inget att skita i.

(Ooops, där var jag igen!)

För oss i-ländare, som kan släntra in på en blank och fin toalett när det tränger på, kan det  förstås kännas lite spännande att sommartid benyttja ett utedass, där ens slaggprodukter muntert dunsar ner i någon tunna eller så.

Av utedass jag minns bäst intar ett som låg på Fogdö i Sörmland en särställning. Där fanns ingen tunna, man förrättade sitt tarv rätt ner på marken; och när man var färdig strödde man på ett vitt pulver, som gjorde att det inte luktade det minsta illa och att inte en fluga vågade sig närmara än sju meter.

Vad detta pulver bestod av vågar jag inte ens tänka på, det var förmodligen något fruktansvärt miljögift, men det var effektivt, det var det.

Från fjölen hade man, om man lämnade dörrren öppen mot sommardagen, en betagande utsikt över den lilla stig som till dasset bar. Där surrade humlor och bin i grönskan, där twittrade foglarne, där stretade myror med sin åbäkiga last och där drog sniglar fram med sina väldiga hus på ryggen. Där var gudagott att vara, ja det var en fröjd att sitta på detta dass och tänka goda tankar.

Men som sagt, denna min fröjd delas bestämt icke av fattiga människor i fjärran u-länder.

Till slut bjuds de ärade spaltbrukarna på en gammal finsk supvisa, som ska sjungas till melodin Vyssan lull, koka kittelen full, gärna med finsk satsmelodi.

Grannens skithus har fallit omkull
Och vårat står där och lutar
Nu tar vi oss en sup, nu tar vi oss en sup
Och sen får vi se hur det slutar

Ett visst hopp

Efter naturkatastrofen i Filippinerna har hela världen ställt upp och skänkt hejdlöst med pengar. I veckan hörde jag att det har samlats in en miljard. Om det var kronor eller dollar minns jag inte.

(Jag har försökt googla men går som vanligt vilse i internet-djungeln. Kanske kan nån av spaltens skickliga kommentatorer hjälpa mig?)

Till och med spalten har lättat på plånboken. Och USA, som sägs stå på konkursens brant och knappt har råd till Dry Martini för dagen, har skickat ett hangarfartyg med hundratals helikoptrar.

Spalten är en skeptisk fan, men tänk om det trots allt finns ett visst hopp om mänskligheten!

Underbarn är kort

Den här lilla nioåringen som sjunger Puccinis O Mio Babbino Caro finns nu till beskådande på You Tube och från och med i dag också i spalten. Följ länken och gå in och titta på klippet, som är från en holländsk talangtävling.
Visst är det fantastiskt att en liten tös som knappt är en tvärhand hög kan sjunga på dette viset!

http://www.youtube.com/watch?v=eRmbf83N8wQ&feature=youtu.be

Povel Ramel hade rätt: Underbarn är kort.

Ur spår?

Spalten är inte den som dagligen går omkring och fruktar att liemannen ska klappa på min port, men jag måste erkänna att den här sortens notiser ger mig lite ont i magen:

På måndagen bekräftade Sveriges olympiska kommitté att en intresseanmälan för vinter-OS i Stockholm och Åre 2022 kommer att lämnas in.

Herreje, tänker jag, när den dagen randas är jag 88 år och har förmodligen brutit livets Vasalopp för länge sen.

Fast man vet aldrig, i går fyllde en gammal bekant 90 år och han lät i telefon som en konfirmand.

Sockermacka

Spalten har, ovanpå alla andra sjukdomar, fått diabetes, vilket innebär att jag får vara försiktig med marmeladen på morronmackan. Detta påminner mig om att jag i min barndom understundom serverades mackor med socker som pålägg. Låter inte särskilt gott, jag tänker inte ens pröva.

Sjukdomar är för övrigt det enda man får i spaltens skyhöga ålder.

 

Pappas dag

I dag är det Fars dag, något som spalten inte ämna kommentera eftersom densamme inte har några barn och följaktligen inte är far. Far är det för övrigt nästan ingen som säger i dag, alla säger pappa. Spalten var den siste som sa far och mor. En dotter i fars och mors vänkrets sa fajan och mojan; min lekkamrat Knut-Åke sa rätt och slätt Elsa och Nils.

Att bli far är lätt hänt, det är dubbelt så svårt att bli farfar. Det hörs ju på själva ordet.