Ett varningsord

I morgon börjar det nya året.

Allmänheten varnas!

 

Kafka kommer tillbaka

Minnesgoda läsare erinre sig att jag för en dryg månad sen (Kafkaiskt, 20/11) berättade om en smärre kontrovers med Skatteverket. Då handlade det om uppgifter om lägenhetsnummer; det visade sig att det var Skatteverkets uppgift att ta reda på detta och inte min.

Nu har Skatteverket klantat sig igen. I veckan fick jag ett tryckt brev, i vilket jag uppmanades använda rätt bankgironummer för mina inbetalningar till skattekontot. Då jag med säkerhet visste att jag personligen använt rätt nummer insåg jag att det måste vara min bank som använder fel nummer vid sin automatiska skattebetalning.

Kontaktade därför banken, där en vänlig herre lovade undersöka saken. Han återkom en stund senare med beskedet att problemet vore något som Skatteverket hade att lösa. Ringde därför Skatteverket och fick veta att jag hade plats 109 i i telefonkön och hade att vänta cirka 14 minuter…

Då jag icke hade denna oändliga tidsrymd till mitt förfogande ringde jag åter banken, där den vänlige herrn lovade försöka hjälpa mig. Han skickade ett mail till Skatteverket och bad detsamma lösa problemet och bekräfta när detta vore gjort.

Och där står jag i dag. Någon bekräftelse har jag förstås inte fått.

Ännu en gång har alltså Skatteverket gjort fel och lämnat mig, såsom laglydig och skötsam medborgare, att leva i ovisshet om vart mina surt förvärvade slantar tar vägen.

Och Kafka ler i sin grav.

Vår avlånga fläskschnitzel

På annandagen lägger jag upp en fläskschnitzel på skärbrädan för kryddning och panering.
Plötsligt tycker jag mig känna igen köttbiten…

Visst är det vårt avlånga fosterland som ligger där och väntar på skorpmjölet!
Lite bredare över höfterna kanske, men det är väl all julmaten…

Annandagsundring

Trettifem minus i Norrland, tjugo i Stockholm, sju-åtta i Malmö…

Förlåt en yngling, men var det inte global uppvärmning som var problemet?

Spaltens julkalender – sista luckan

JESUSBABYN

Spalten har ett rätt ansträngt förhållande till Jesus eftersom jag icke tror på honom. Det är inte lätt att ha en fungerande relation med någon man icke tror på.

Å andra sidan tror han förmodligen inte på mig heller.

När jag var liten knäppte jag inför varje jul först min pyjamasjacka och därpå mina små knubbiga händer och bad enträget att Jesus skulle se till att jag fick en modelljärnväg, men han lyckades aldrig åstadkomma en sådan, antagligen försökte han inte ens. Då knäppte jag upp mina händer och bestämde mig för att aldrig kontakta Jesus mer.

Var det så han ville ha det så kunde han gott sitta där vid Sin Faders Högra Sida och ha det tråkigt. Jag skulle min själ (sic!) aldrig besvära honom igen.

Icke förty firar jag varje år hans födelsedag med att äta julskinka, vilket ju Jesus aldrig lär ha gjort eftersom han var jude och därmed ansåg svinet vara ett orent djur.

Det anser jag också men det är rätt gott.

Jesus kan för övrigt knappast ha firat jul eftersom denna högtid inte firades inom hans religion.  Men han kunde ju fira sin födelsedag. Hoppas han inte fick någon modelljärnväg, men det tror jag knappt eftersom inte ens vanliga järnvägar var uppfunna på den tiden. Han kanske fick en modellåsna?

Men nu är vi inne på teologiska spetsfundigheter som jag inte ska besvära de ärade läsarna med.

Spalten avslutar därmed årets julkalender och lyser sekulariserad frid över sina besökare .

Spaltens julkalender – lucka 23

JULKLAPPAR

Många julfirare hävdar att det viktigaste med julklappar är att de
1) är vackert inslagna och
2) är försedda med rim.

Spalten kan inte instämma i detta. Rimmen är det aldrig nån som lyssnar till och pappret rivs av i största hast. Rosetter och allsköns pynt far all världens väg utan att nån hinner avnjuta det. Man kan lika väl slå in klappen i tidningspapper, som därefter sorteras bland övriga avisor. Därmed har man gjort en berömvärd miljöinsats.

Själv anser jag att det viktigaste med en julklapp är att den är dyr samt att kvittot finns medpackat i paketet så att jag kan byta klappen mot en motorcykel eller något annat nyttigt.

Att rimma på julklappar är ytterst svårt och bör inte anförtros vanliga medborgare. Uppgift om klapparna bör i stället insändas till Svenska Akademiens tillfällige sekreterare Peter Englund, som därefter har att delegera olika akademiledamöter att förse dem med ett passande rim.

Vår förnämste julklappsrimflätare är den lundensiske författaren och humoristen Falstaff, fakir (1865-1896). Ombedd att rimma på ångtröskverk, som någon ämnade ge sin svåger i julklapp, föreslog fakiren tångfnösksärk, ett plagg vävt av fibrerna i vanlig havstång.

När jag var liten och frågade min mor vad hon önskade sig i julklapp svarade hon oftast: En snäll gosse. En jul slog jag därför in mig själv i vackert papper (att göra rosetten var inte lätt från paketets inre!) och lade mig under granen. Där låg jag sedan ända fram till julaftons kväll då mor slet av pappret och släppte ut mig.

Spalten på julklappsjakt

 

MISSA INTE SISTA LUCKAN I SPALTENS KALENDER!

DEN INFLYTER I MORGON OCH HANDLAR OM EN KÄND BABY

 

 

Spaltens julkalender – lucka 22 a

THE TOMTE

Ska man tro på jultomten? Ja, för all del, lika väl som på något annat, hävdar spalten. Däremot finns det ingen anledning att anta att han skulle säga HO HO HO i Sverige. Det är ett amerikanskt språkbruk som i allt högre grad sprider sig i massmedia och som spalten tar bestämt avstånd ifrån.

En svensk jultomte, om nu en sådan alltså existerar, säger Goddag goddag, finns här några snälla barn? och inget annat.

Med snälla avses i sammanhanget artiga, godhjärtade, tystlåtna, nästan lite undfallande barn. Eftersom sådana barn numera är extremt sällsynta – de utrotades så gott som totalt av Astrid Lindgren i mitten av förra seklet och ersattes med ifrågasättande, upproriska och gravt vuxenfientliga terrorister – torde jultomten med gott samvete kunna behålla sina klappar och efter julhelgerna sälja sina dataspel, fjärrstyrda bilar och de för lille lille bror avsedda två par strumporna på Blocket.

 

Spaltens julkalender – lucka 4711

JULPYNT

Häromdan stod spalten i tre kvart framför en liten illuminerad plastgran på Claes Ohlssons innan jag äntligen bestämde mig för att låta köpet bero. Jag har en eldriven ljusstake, det får min själ räcka, tänkte jag. Det är inte många som har en eldriven stake.

Jag omdisponerade min ekonomi och styrde i stället kosan till Systemet och inhandlade en flaska Lysholms Linie Aquavit, ett brännvin som har fått sin vidunnerlige smak av att han varit ute och seglat på de sju haven och passerat ekvatorn.

Julpynt behöver man för övrigt inte köpa, det går bra att göra pyntet själv. Med några rullar glanspapper i glada färger kan man sålunda fläta små korgar att hänga i granen.

Sådana kunde jag fläta i lågstadiet under ledning av fröken Edith Hansson på Linnéskolan i Limhamn. Huruvida jag skulle kunna utföra konststycket i dag, när fröken Hansson inte längre står mig bi, är dock tveksamt.

Med hjälp av något mossa och något lingonris kan man göra trevliga bordsdekorationer i vilkas mitt man placerar ett levande stearinljus. Mossan plockar man i närmaste skog.

Tänk bara på att släcka ljuset innan du går till vila för natten annars kan det hända att du vaknar och är död.

Tänk också på att vara artig mot naturen. Säg hej till tallarna och mossa på marken. Och skräna inte i naturens helgedom. Tänk på granarna.

Spaltens julkalender – lucka 89

JULESNÖ

Fall, julesnö, och susa djupa mo!

Så diktar diktaren Verner von Heidenstam i dikten Sverige. Det är, enligt spaltens ringa förmenande, en ganska tafflig dikt, men Verner får väl ursäktas: så måste diktare dikta på artonhundratalet, annars fick dom inte vara med och leka med de andra diktarna.

Dikten börjar med Sveeeeerige, som sjungs lika långt som förebilden för skaldens låga är avlångt. Sen radas den ena floskeln efter den andra upp. Dåd, menar diktaren, blev saga. Härar lysts av brand. Så där håller han på.

Den tonsattes av låtskrivaren Vilhelm Stenhammar, men den blev inte mycket bättre för det. Och vad är en mo? En jordart, inhämtar jag på Wikipedia, men kan en jordart susa?

I år, när vi äntligen har fått julesnö i vårt fosterland , har jag inte hört någon utbrista i lovord över densamma. Julesnö är något som varje svensk önskar sig varje år, men som, när den äntligen fallit, bara ställer till en massa bekymmer för banverket och biltrafiken och äldre personer.

Julesnö kan, enligt mitt förmenande, vara trevlig att titta på genom fönstret eller på julkort där domherrar och andra flygfän slåss om smulorna på fågelbordet, i övrigt är julesnö, i likhet med all annan snö, mest av ondo.

Det är förresten inte bara svenskar som hyllar julesnö, även amerikanare gör det. Man erinre sig exempelvis Bing Crosby som sjöng I´m dreaming of a white Christmas med darr på stämman.

Denne Crosby var för övrigt inte känd för att vara en särskilt trevlig herre. Jag tror det var han som en gång kände detta på sig och frågade en bredvidstående person vad andra människor hade som inte han hade.
– Friends, svarade personen.
Eller så var det Benny Goodman, skit samma.

Nu har vi i alla fall julesnö så det både räcker och blir över. Så låt oss för all del gå ut i naturen på julafton och krama snögubbar och åka tefat av hjärtans lust!

Om nu julesnön inte har den dåliga smaken att smälta bort på torsdag, vilket inte skulle förvåna.

FOTNOT   1   NE uppger att mo inte bara är en jordart utan även är beteckningen på en torr slättmark ofta bevuxen med tall, renlav och ljung. Och i tallar kan det förstås susa. Spalten beklagar misstaget. Man ska inte lita för mycket på Wikipedia.

FOTNOT 2   MO kan även stå för militieombudsmannen och den amerikanska delstaten Missouri.

Spaltens julkalender – lucka 45

JULSKINKA

För en köttätande individ som spalten är skinkan juvelen i julbordet. Att få sätta sig till bords med sin skinka framför sig är (bortsett från akrobatiken) en sann njutning för såväl gom som öga.

Till skinkan bör serveras nygräddat vörtbröd, brunkål, samt – viktigt! – hemrörd Colman´s senap.

För vetgiriga läsare kan jag upplysa att denna senap konstruerades redan på tjugitalet av den berömde tenorsaxofonisten Coleman Hawkins (1904-1969) som senare av obekant anledning strök e:et i sitt förnamn.

Framför skinkbrukaren bör stå ett skummande glas starköl samt en rätt väl tilltagen sup, gärna av norsk extraktion.

Lutfisk smakar däremot för jävla äckligt och borde förbjudas av FN.

SPALTENS HEMRÖRDA SENAP

4 pers
Tillagningstid: 47 sekunder

Inköp en förpackning Colman´s senapspulver
Ställ förpackningen på köksbänken
Tag fram en tesked
Lägg cirka två tsk senapspulver i en kaffekopp e dyl
Öppna kallvattenkranen något och håll koppen (e dyl) under kranen
Låt vattnet sakta rinna tills senapsröran får lagom konsistens
Tag fram en påse strösocker
Tillsätt en halv tsk av detta
Servera senapen i ett trevligt kärl, gärna en rustik lerkruka

OBS Senapen kan givetvis även tillredas direkt i kärlet.

TACK FÖR SENAP!