Archive for juli, 2015

h1

GW

juli 30, 2015

Han gräver sin egen grav med kniv och gaffel, sa Leif G W Persson i min morgonsoffa idag på tal om en person i hans nya bok som lever ett ohälsosamt liv.

Rolig fan, den där GW.

etta

FOTNOT   Bombmakaren och hans kvinna, heter boken, den får man bestämt läsa.

Annonser
h1

Mina vattenhål (Komplement 2)

juli 28, 2015

Att nämna Hamburger Börs och Oscariska matsalen utan att berätta om Börsens legendariska showscen skulle förstås vara ett klart tjänstefel. På Börsen har de flesta av våra kära artister skördat sina lagrar, understundom börjat sina banor. Låt mig bara nämna Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Östen Warnerbring, Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt, Owe Thörnqvist…
Listan kan göras mycket mycket längre, nästan hur lång som helst.

Innan ridån gick upp för showen ställdes stolar fram så att kändisarna från Oscariskan kunde gå in och få en parkettplats. Övriga gäster kunde se föreställningen från sina bord. Där kunde de också se kändisarna på parkettplatserna.

Innan den vackra matsalen Oscariskan skapades var utrymmet stall. Det var (förstås) konung Oscar II som hade fått ge namn åt lokalen. Han, liksom många bernadotter genom tiderna, var en riktig festprisse. På hans och Carl XV:s tid var det dock inte lika förbjudet att slå runt som det är för dagens majestät, som måste löpa gatlopp i massmedia bara han så mycket tänker på granna töser…

CCI16072015_5

Änglarna i taket var de enda av sitt slag i lokalen

Alltnog, så här såg taket ut i Oscariska matsalen:

h1

Nära ting

juli 25, 2015

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag minde inte texten så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter Små nära ting och är skriven av  norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

.

h1

Mösslyft kontra beskjutning

juli 21, 2015

I går kom jag att tänka på hur jag en dag på femtitalet mötte min klassföreståndare på Realskolan, fru Damström, på Regementsgatan, mellan Munks konditori i hörnet av Verkstadsgatan och Malmö Sparbank i korsningen med Fersens väg. Jag strök därvid av skolmössan och blottade mitt unga huvud. Fru Damström, eller om hon var fröken, nickade nådigt tillbaka.
Varför jag har ett så glasklart minne av detta möte vet jag icke, för det var inget märkvärdigt med det, det var tvärtom kutym att lyfta på mössan för äldre personer, enkannerligen lärare och dylikt. Att inte göra det skulle kunna resultera i en anmärkning i den stora bruna klassboken. Finge man för många sådana kunde man få nedsänkt sedebetyg och i slutändan bli relegerad.

Så var etiketten på den tiden: vuxna karlar lyfte på hatten och skolpojkar på mössan. Om detta var bra eller dåligt vet jag inte riktigt, men såvitt jag minns kastade man på den tiden inte handgranater på varandra eller sköt ihjäl varandra på  öppen gata.

Det gjorde man bara på bio.

image

Typisk skolmössa

FOTNOT    Adjunkt Damström  var ett statuariskt fruntimmer, som vi hade i historia. Jag undrar om vi inte kallade henne för  Damstrumpan. Det skulle inte förvåna mig ett smack.

h1

Mina vattenhål (Komplement)

juli 16, 2015

Jag höll på att glömma KB, ett vattenhål jag flitigt besökte under andra hälften av min exil i Stockholm. Förkortningen står för Konstnärsbaren, men den senare beteckningen nyttjas bara om festvåningen en trappa upp. Där firade jag för övrigt min femtioårsdag i sällskap med vänner och väninnor i nådens år 1984.
Lill Lindfors var minsann där och Povel Ramel tittade in och sjöng en egen hyllningssång, På Åke Catos tid. Den hade han exekverat även på min fyrtioårsdag och jag förstod sedermera att baronen använde sången till alla firande, det var bara att ändra jubilarens namn.

konstnaersbaren-dining-room-view-fa75f

En av stammisarna på KB var Peter Dahl, konstnären som illustrerat Bellmans epistlar. Detta är det enda existerande foto från KB där Dahl inte är med. Om han inte ligger under ett bord förstås, men det tror jag väl inte.

KB drevs av Åke Håkansson, i kompanjonskap med stjärnkocken Örjan Klein. Jag hade äran att vara personlig vän med Åke och hans fru Inger. Åke drev även gourmetkrogen Maxim´s på Drottninggatan. Åke hade stolta anor i krogbranschen: hans farmor drev dansrestaurangen Björknäspaviljongen i Nacka och  pappa Sven hade bland flera andra ställen danshaket Maxim´s, som alltså under Åkes  gastronomiska händer förvandlades till en finsmakarkrog med samma namn som  den guldkrog i Paris, dit greve Danilo i Glada änkan hade kuckelimaffens för sig med sujetterna. Ack ja.
Varje år hade Maxim´s en hejdundrande kräftskiva. Dan efter vacklade vi närmaste, bland vilka icke saknades Sven Melander, iväg till lunch på källaren Diana, där Nils-Emil Ahlin mötte oss i garderoben med en dignande bricka Fernet Branca.

Ack ja, igen…

h1

Mina vattenhål (8)

juli 14, 2015

Bland andra vattenhål i Mälardrottningen kan nämnas Cattelin, Den Gyldene Freden och Diana i Gamla stan. På Cattelin åt jag kalvhjärna med Povel Ramel en gång. Kalvhjärna är gott, men den ska vara så färsk att den fortfarande tänker, sa Povel.
Källaren Diana drevs av Nils-Emil Ahlin och, har jag för mig, Åke Söderqvist, det legendariska tv-skägget. Rätta mig inte om jag har rätt.

Men av alla vattenhål i mitt liv har jag sparat det bästa till sist: Oscariska matsalenHamburger Börs. Det var en liten elegant salong, som krögaren, Ragnar von Arnold, gjort till ett favoritställe för folk i nöjes-, teater-, tidnings- och därmed besläktade branscher.
I Oscariskan satt kändisarna som flugor på en sockerbit. Där kunde de ordinarie plastkortsgästerna på Börsen  avnjuta anblicken av dem. En enkel men smått genial affärsidé!

Till Börsen drog mig min kollega Peter Himmelstrand och jag fick sitta vid hans förfarna fötter och lyssna  till hans konversationer med nöjesfolket. Senare vågade jag mig dit själv och det torde vara där jag skapade mina första kontakter.
Men det var förstås inte bara för kontakternas skull jag gick dit, utan för det vänliga bemötandet, den goda maten och så förstås de gynnsamma priserna. Eller vad säjs om en Pytt à la Bellman för tretton spänn… ?!CCF02072015_2FOTNOT 1   Gamla Börsen revs 1970 och ur dess ruiner uppstod Nya Hamburger Börs. Ragnar von Arnold hade då gått ur tiden och ett försök av hans son Christer att återuppliva traditionen med Oscariska blev aldrig nån riktig succé.

FOTNOT   2    Det här var det sista avsnittet av spaltens kulturhistoriska serie Mina vattenhål. Om jag inte kommer på fler hål framöver, man vet inte…

h1

Mina vattenhål (7)

juli 6, 2015

Krögar Wretmans domäner sträckte sig långt utanför Operans sfär. Mitt i stan låg Riche, som gett det svenska namnet åt brödtypen baguette. Jag har i Frankrike blivit vittne till en svensk brödköpare som med hög ansiktsfärg och med allt märgfullare stämma hävdat att han ville ha PÄNG RISCH. Den franske bagaren förstod inte vad han menade.

indexFör  övrigt ansluter jag mig till Stellan Sundahls åsikt att man bör förhålla sig tveksam inför ett folk som envisas med att bära hem frukostbrödet i armhålan.

Lite längre ut låg Stallmästargården, där Yngve Gamlin en gång försökte lära spalten att gilla surströmming. Det gick inte så bra, trots lärarens jämtska ursprung.
Däremot gick flera supar av märket Norrlands ner i min strupe, vilket gör att jag egentligen inte minns så mycket av hur lektionen gick till.

Jag undrar om inte en annan norrlänning, Martin Ljung, var med. Men, som sagt, minnena är lite suddiga.