Archive for juni, 2015

h1

Mina vattenhål (4)

juni 28, 2015

Om det är en fördom att tidningsfolk är törstigare än annat folk så befäster jag härmed denna min fördom. Krogarna ligger tätt som smultron på strå i tidningskvarter. Av samma skäl som att gottisbutiker och kondis fylkas runt skolor. Där kunderna finns vill leverantörerna vara.

Klara i Stockholm är inget undantag, snarare ett praktexempel. Spalten kom till Expressen i dessa tryckfärgsdoftande kvarter 1961. Jag hade erbjudits att flytta till centralredaktionen i Stockholm och tänkte stanna där ett par tre år, men  blev tjugoåtta. Tiden går fort när man har roligt.

Expressen låg i samma hus som storebror Dagens Nyheter och i grannkvarteren huserade Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen. Klara hade ett grundmurat rykte som krogkvarter: det var där klarabohemerna höll till och söp upp de ynka kronor de tjänat på att sälja sina dikter till tidningsredaktionerna.
Bland bohemerna gick det min själ muntert till. Nils Ferlin dansade på bordet och Vilhelm Moberg spelade munspel, eller om det möjligen var tvärtom.

Två bemärkta vattenhål i Klara var Tennstopet och W 6, Stopet och Säcken kallade. På Stopet kunde man se                 Expressens chefredaktör Ivar Harrie klämma en sup. Tidningen höll sig den tiden med två chefredaktörer: en  ansvarig utgivare som skulle vara en välutbildad och aktad medborgare, och en buse som skötte den dagliga ruljansen.
Humanisten Harrie gjorde sannerligen skäl för beteckningen välutbildad, han var klassiskt bildad och översatte grekiska dramer.
Busjobbet sköttes av Carl-Adam Nycop, som sedermera blev en synnerligen uppskattad publicist och en lika aktad medborgare som Harrie.

cbk     

Till Stopet och Säcken (den senare krogen drog snarare till sig redaktörerna från DN och Svenskan) styrde understundom spalten sina unga och oerfarna fötter, men det var inte nåt av dessa vattenhål som kom att bli min första riktiga stamkrog i Stockholm.
På Expressens väl inrökta nöjesredaktion hamnade jag rygg mot rygg med Peter Himmelstrand, den blivande schlagermakaren. Han var en nyskild och munter ture som var glad att ha fått en ny och ogift kumpan att dra med ut på krogen. Dock var sprit inte nåt som lockade honom. Som son till en alkoholist och aktade han sig noga för dylika frestelser. Såvitt jag minns drack han mest kaffe.

Vilken krog jag talar om avslöjar jag i nästa avsnitt. Man får spara på krutet.

 

 

 

Annonser
h1

Mina vattenhål (3)

juni 24, 2015

Vi håller oss kvar i Malmö ett tag till och ägnar vår uppmärksamhet åt Tuppen  (egentligen Coq d´Or, Den Gyllene Tuppen) som var ett omtyckt vattenhål i Slottsstaden. Denna stadsdel, som i dag lite föraktfullt kallas Käppastan, beboddes i spaltens  ungdom nästan enbart av unga familjer, som ägnade sig åt att alstra barn.
I dag är Tuppen serviceboende och lyorna i huset anpassade till äldres behov. Men jag tror, dock utan att ha något som helst fog för mitt antagande, att ungdomen håller på att återerövra Slottsstaden, allt efter som de gamla inbyggarna lämnar det jordiska.

Jag och mina ungdomliga lekkamrater, varav åtminstone två ett tag bodde i tuppahuset, kallade krogen kärleksfullt för Tocken, vilket är skånska för Tuppen. Det var matmässigt en rätt medelmåttig kvarterskrog, men den var trivsam och hyste en del intressanta gäster, bland annat författaren Fritiof Nilsson Piraten. Han bodde sommartid i Kivik, men höll vinterly i ett av Ribershusen och smet ofta in på Tuppen för en grogg eller två, eller varför inte tre. En kväll fick jag och min kamrat Åke (alla hette Åke på den tiden) äran att för en stund dela författarens bord. Tyvärr hade den store berättaren förmodligen sändningsuppehåll den kvällen, för någon skröna minns jag inte att det kom ur hans mun.

tupp

På Tuppen spelade några kvällar i veckan den eminente jazzpianisten Staffan Åkerberg, som var förlamad av polio och bars  från taxin till flygeln i gullstol. Han spelade vad vi ville höra och var allmänt vänlig och  trivsam.
En annan bekantskap var den gamle (tyckte vi då, han var väl på sin höjd fyrtio) handelsresanden Lennart Andersson, som hade flera bon mots för sig. Ett av dem löd:
Ska man tacka gud för maten?
Ja, tacka fan för det.

Mötte han en vacker flicka såg han beundrande på henne och sa chevalereskt:
Tack för att du växte upp!

Låter kanske  inte så roligt för dagens humorkonsumenter, men då ska man komma ihåg att detta var före Roliga timmens tid.

Så var det slutmunnits för i dag men vi syns snart igen.

h1

Fröknar

juni 21, 2015

Det torde knappast ha undgått någon att prins Carl Philip nyligt trädde i brudstol med fröken Sofia Hellqvist.
Fröken alltså,det är inte ofta man hör den gamla fina titeln nuförtin. Fröknarna håller på att försvinna. Det är väl snart bara fröken Ur kvar.

När spalten var en liten notis drällde det av fröknar. Min första fröken var Edith Hansson på Linnéskolan i Limhamn. Hon var en liten mopsliknande tant i hög ålder, jag skulle tro omkring 34. Fröken Hansson inledde klassens skolmorgnar med att trampa igång sin gamla suckande orgel så att vi alla kunde sjunga dagens psalm. Efter det att fröken nedkallat sin välsignelse över oss kunde vi så börja rita äpplen och päron i vår övningsbok.

I en annan tidig skola hade jag en fröken som hette Anna. På den tiden var en fröken en fröken och när vi kom till fortplantningen i naturläran hoppade fröken helt sonika över hela det kapitlet, jag tror inte hon vågade sig ut på så djupt vatten. Vi gick från knävecket till midjan utan att den underbara kärleken vidrördes. Det är därför spalten inte har några egna barn.

Men fröken Hellqvist förblev inte fröken så länge. När hon tågat ut från Slottskörkan var hon prinsessa vorden och kunde svassa omkring på stan med krona på hjässan, eller åtminstone Serafimerorden på bröstet.

Det kunde aldrig fröken Edith och fröken Anna.

Inte fröken Ur heller för den delen.

h1

Mina vattenhål (Extra)

juni 20, 2015

Spalten undrade varför han och hans jämnåriga understundom kallade Savoys grill för Oxen.
På den frågan får jag svar från journalisten och ölhäfvaren Peter Kastensson:

Skulle tro att grillen av några kallades för Oxen på grund av det oxhuvud i plåt med nosring som hängde på den lilla glasrutan i dörren till Grillen . När man öppnade dörren vibrerade nosringen och ingen kom in utan att det hördes. Såvida man inte tog tag i ringen när man öppnade dörren…
Redaktör K påminner sig även att det i lokalen fanns en plansch på en oxe och dess godbitar.

Savoy Oxe
En annan ölhäfvare, humoristen Gunnar Bernstrup, erinrar sig att matsedeln hade en logga med ett stiliserat oxhuvud, skapad av konstnären Knut Grane, även han ölhäfvare. Denna logga, som förmodligen även fanns på notan, kan jag trots idogt sökande inte hitta på internet.

Snart nog fortsätter spaltserien Mina vattenhål som om ingenting hade hänt, med ett nytt spännande avsnitt.

h1

Mina vattenhål (2)

juni 18, 2015

Spaltens serie Mina vattenhål fortsätter i dag med sitt andra avsnitt. Dagens hål är Savoys grill, en lokal som jag frekventerade medan jag ännu bodde kvar i Malmö och som jag vid tillfälliga besök i Malmö fortsatte att frekventera även efter det att jag påbörjat min tjugoåttaåriga exil i vår avlånga huvudstad.

Savoys grill var, som namnet antyder, belägen i hotellet med samma namn, men inte där nuvarande grill finns, nämligen i gamla matsalen, den där Piraten och Broman hade stambord. Gamla grillen  låg  till vänster, bakom portierlogen, där Sture Lindqvist höll hov.
Jag och mina jämnåriga kamrater kallade stället för Oxen, varför är mig icke bekant. Kanske hette grillen så från början? Spaltens många smarta kommentatorer kan säkert bringa ljus över saken.

Savoys grill var bland annat känd för sin Pustaschnitzel, en rätt som bestod av en köttbit plus ett antal läckra tillbehör, av vilka jag numera erinrar mig paprikasmör samt en sås, överraskande nog med lingon som bas! Efteråt valde man ofta Husardessert, glass på halmbädd,  som gav tydliga associationer till det hästar brukar ha för sig i stallet.

Till grillen på Savoy gick Bo Widerberg och Thommy Berggren varje kväll efter inspelningarna av Widerbergs mästerverk Kvarteret Korpen, i vilken film Berggren spelade huvudrollen.
Där satt de båda herrarna och smorde kråset, allt medan de ondgjorde sig över den iskalla kapitalism som pågick utanför den varma goa krogen. Då och då avbröts de av att krögaren, Lars Lendrop, kom fram till bordet, bugade och frågade om allt var till belåtenhet, vilket det förstås var.

Lendrop var en mäkta elegant och synnerligt välklädd och välkammad herre, som regerade över ett imperium av krogar i och runt Malmö, av vilka Kockska krogen i de djupa källarvalven vid Stortorget, var en av höjdarna. Där kunde man med behag avnjuta en perfekt råbiff, till vilken man klämde ett spetsglas Nunneblod…

Ack ja, those were the days!

h1

Magnus Bonum

juni 16, 2015

En gång på sjuttitalet fann jag en dag att det hade flödat in en obeskrivligt stor summa pengar, drygt trettiotusen, på mitt checkkonto. Jag tog reda på hur det förhöll sig och det visade sig vara intäkter för min delaktighet i Magnus Härenstams och Brasse Brännströms sketch Piloterna.
Jag hade skrivit en text som M & B använde i en krogshow och som senare fanns att åhöra på en LP. Min text var det inte så mycket kvar av, killarna hade använt den som bas och gjort den mycket roligare än jag kunnat. De hade, för att använda ett ord Martin Ljung en gång lärde mig, förroligat min text.

Men det är  inte poängen i detta inlägg. Herregud, tänkte jag, om man kan tjäna så mycket stålar på att vara en tredjedels författare till ett enda nummer i en revy, hur mycket skulle man då  inte kunna tjäna om man… ja ni förstår. Så jag fortsatte på den  inslagna banan.
Mycket sålunda på grund av den man  som nu har gått ur tiden och rätteligen hyllas samfällt i media, det vill säga Magnus Härenstam. Det kom inte så mycket av min penna till M & B i fortsättningen. Vi träffades över en middag en kväll och det blev mycket garv och en del spånande, men det tog sig liksom aldrig riktigt.

Jag kände inte Magnus så mycket, men det jag kände tyckte jag om. Och för några år sen fick jag äran att, tillsammans med min kumpan Mikael Neunmann, skriva en fars för Fredriksdalsteatern, Viva la Greta, där Magnus hade en stor roll. (Titelrollen spelades förstås av teaterchefen herself, Eva Rydberg.)
Så en del samarbete blev det trots allt, men det kunde ha blivit mycket mer om jag hade skött mina kort bättre på sjuttitalet. Nu är det kört.

viva_la_greta

FOTNOT   Magnum Bonum är en engelsk potatissort. Magnus skulle säkert ha ursäktat mitt lilla puts, jag tror rentav att han använde det själv nån gång.

h1

Mina vattenhål (1)

juni 14, 2015

I dag startar spaltens nya serie Mina vattenhål, som handlar om näringsställen jag frekventerat under mitt livs åttioåriga krogsväng. Egentligen är serien redan påbörjad: i samband med Mors dag tog jag i denna spalt upp de två restauranger i Malmö, som jag oftast besökte med mina föräldrar, Temperance och Teaterrestaurangen.

I dag riktar vi våra ögons ljus mot Pilgården, en betydligt mer anspråkslös restauration, belägen snett mitt emot Konsthallen, snubblande nära en av nedgångarna till tunnelbananen och i anslutning till Johannes kyrka, den helgedom i vars hägn spalten föddes. Pilgården tillhörde, om jag rätt erinrar mig, konsumentföreningen Solidars landamären.
Till denna restaurang gick jag inte med mor, än mindre med far; jag tror inte ens att far nånsin bevärdigade Pilgården med nåt besök. Dit skickades spalten vid de tillfällen då middagsmat av olika skäl icke kunde färdig- och framställas i hemmet.

Pilgården var ett enkelt, men rent och snyggt näringsställe, som serverade ren och snygg husmanskost. Jag  erinrar mig sålunda  deras utmärkta femöring, en rätt tunn biff med lök och stekt ägg. Serveringen skedde vid bord och inte, som fallet var på en annan krogkedja, Mjölkbaren,  över disk.

En gång besökte jag Pilgården tillsammans med min storasyster Ingegerd. Efter en snabb översyn av matsedeln frågade jag servitrisen: Fröken, är à la carten fin i dag?

Jag kände mig synnerligen elegant och världsvan, men Ingegerd rodnade.

BJ+002470

Pilgården (Samtida vykort

KROGNOT     Vattenhål är en skämtsam beteckning på en restaurang, krog eller bar. Ordet syftar på de naturens vattensamlingar, dit de vilda djuren söker sig för att läska sina strupar, med uppenbar risk att bli föda åt ett hungrigt lejon eller en sugen krokodil. Denna fara behöver inte krogbesökaren utsätta sig för, ty de rovdjur som finns på våra nordliga breddgrader är snarast ganska beskedliga barlejon.