Ett nytt

Folk som är i spaltens höga ålder behöver man inte önska Ett Gott Nytt År.
Det räcker med Ett Nytt År.

Dagens helgon: Björn Fremer

Björn Fremer, den färgstarke krönikören i Kvällsposten, har gått ur tiden. Man höll kanske inte med honom i allt han hävde ur sig, men i en värld av ängsligt politiskt korrekta människor var det en fröjd att läsa hans penna eller lyssna till hans kalmaritiska röst,den senare kryddad och uppblandad med mångahanda anglocismer, eller rättare sagt amerikanismer.

Björn gick fram som en machete i åsiktsdjungeln. Han var konservativ så det räckte och blev över och han koketterade glatt med sin kärlek till USA. Han umgicks naturligt med många hollywoodstjärnor, inte minst Mel Brooks.

Själv har jag känt till Fremer ända sen skolåldern då jag en gång besökte hans jazzklubb Studio 52  i Lund, dit han den kvällen inbjudit Sonya Hedenbratt. På senare år ingick vi båda i Gubblicistklubben, ett halvdussin journalister med de grå tidningarnas charm. Vi åt lunch under värdiga former, talade minnen och förfasade oss över dagens usla nöjesjournalistik och dess lika usla utövare.

När Björn pensionerade sig, ungefär vid sekelskiftet, satte han skrivmaskinen (dator hade han förstås ingen) på hyllan och skrev icke en rad. Men vem vet, kanske vi så småningom får en rapport från hans himmel?

Den här fina bilden på Fremer ur Kvällsposten lånar (snor) jag helt fräckt av fotografen Christer Wahlgren. Det hoppas jag att han inte har nåt emot

Viktigt meddelande!

Jag har haft nåt slags attack i min epost,  varvid en skrälldus brev försvann ut i atmosfären. Det är därför många kanske undrar varför jag inte har svarat. Nu är eposten lagad och allt funkar igen, men de e-brev som försvann svävar fortfarande omkring i rymden. Vart de tar vägen vet jag inte, kanske dyker de, likt flaskpost, upp nånstans flera år senare på någon okänd kontinent, där förmodligen ingen kan läsa dem.

Olof, Johan Olof och spalten

Vid skolavslutningen i Skanörs kyrka i veckan sjöng spaltens släkting, Olof, 9, och hans klasskamrater  sången Vår julskinka har rymt. Såvitt jag kan inse rycker spalten därmed upp minst ett par snäpp som textförfattare. Vem vet, månne hamnar man en dag i psalmboken, vid sidan av Johan Olof Wallin och Lina Sandell och dom andra grabbarna.

Frågan är förstås hur de ska få in något kristet budskap i texten, men de kristne brukar ju vara bra på att fixa sånt.

Skänken är tom

Förr om åren har min skänk från artonhundratrettiofyra, inköpt på auktion på Österlen, varit belamrad med tomtar, granar, änglar m m.  Jag brukade till och med få en julhälsning från en avdankad justitieminister i Lund.
Nu står där bara ett kort från en revykung i Kristianstad och lutar sig mot en hyvel från 1894, plus en julhälsning från en min släkting i Norrköping och hennes make. Tiderna förändras, julkort är synnerligt otrendiga.

Nu är detta inget snyft, jag kan leva utan dessa pliktskyldiga änglar och tomtar. Och skulle abstinensen tränga på ska jag veta att det är flera dar kvar  till julafton. Än finns hoppet kvar.

Jultomte (repris)

Automatiskt

Detta är spaltens automatiska jultomte

VAR GOD JUL!

Enda chansen att slippa såna här fåniga julhälsningar i framtiden är att skjuta spalten. Träffas säkrast förm. 10-12.

Utsikt från mattebommen

Ingen bankar mattor nu för tiden. I min ungdom var mattebankningen ett stående, för att inte säga slående, inslag i vardagen. Jag vet, ty min ungdoms mattebom var belägen alldeles nedanför fönstret i min lilla jungfrukammare och jag böjde tyska verb till det rytmiska banket från mattebommen.
Gehen ging ginge gegangen. Bank bank bank bank.
Men numera är det tyst. Ingen bankar längre, vare sig på min gård eller på andras. Jag kontrollerade saken med min städerska och hon bekräftade att bankandet hade upphört. Detta, uppgav hon, berodde på att husmostrar numera nöjer sig med att dammsuga. Vissa dammsugare. uppgav min sageskvinna vidare,  har vad hon kallade en inbyggd mattpiskare. Hur en sådan är beskaffad begriper jag inte och kommer sannolikt aldrig att begripa.
Jag vill inte påstå att jag saknar ljudet av mattebankning, men det gav ändå en viss stadga i tillvaron. Så länge tanterna bankade mattor på gården – det var bara tanter som bankade –  stod det väl till i världen och man hade intet att frukta. Vår beredskap var god. Komme ryssen eller tysken skulle vi nog fasen banka skiten ur honom.

Det är för övrigt bara i Skåne man bankar mattor, i resten av Sverige piskar man dem. Och mattebommen heter inte så utan kallas piskställning och mattebankare heter mattpiskare.
Rent allmänt skulle jag vilja hävda det inte är nån ordning på städningen längre, den var som så mycket annat bättre förr. Vart tog till exempel golvbonaren vägen? Mor hade en ljusblå golvbonare, med vilken hon regelbundet angrep alla parkettgolv i lägenheten på Fersens väg. Golven sken därefter av bonvax och det doftade härligt nystädat länge efteråt.
I städskåpet fanns också en grön dammsugare av märket Electrolux. Vår lille hund, Chips, såg det gröna monstret som en rival och skällde ilsket på djuret när det visade sig. Far nöjde sig med att lyfta upp benen, det ena efter det andra, när dammsugaren närmade sig.
Eftersom jag tillhörde en familj med ekonomiska resurser hade mor regelbunden hjälp av en städerska, som i tur och ordning hette fru Björk och fru Stark. Vad damerna hette i förnamn är mig obekant för de tilltalades bara med fru Björk och fru Stark. Mor tilltalades av naturliga skäl med fru Cato.
När min moder 1960 hastigt gick ur tiden stod min fader alldeles handfallen, ty han hade aldrig sysslat med hushållsarbete och kunde knappt bädda sin säng. Till köket gick han endast för att hämta en kall bier ur kylen.
Hans räddning blev en hushållerska, som blivit ledig efter att tidigare ha tjänat hos en av hans vänner som nu lägligt nog avlidit. När hon kom i huset tilltalades hon fröken Persson av min fader, som hon förstås tilltalade med herr Cato.
Först flera år senare lade min fader bort titlarna med fröken Persson, varvid hon blev Stina och far Eric.

Det var inte alltid bättre förr.

 

 

 

 

 

 

Julskyltning (3)

I Wessels fönster mot Södergatan kunde man beskåda en mekanisk tomteorkester. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva en orkester med lika fyrkantigt rörelseschema förrän jag såg dagens dansband i tv.

På den tiden låg Wessels i hörnet av  Gustav Adolfs torg och Södergatan, mitt emot Bekå, och inte långt ute i Tjottahajti som i dag. Och B & W, vad är det för ett jävla namn!

Och vart tog Bekå vägen?

Wessels fönster mot Stora Nygatan. Wessels var en omtyckt mötesplats, ty där kunde man skula om det regnade.  

FOTNOT   Detta var sista delen i spaltens serie Julskyltning som bygger på ett kapitel i min bok Malmö för inte så länge sen. Någon ytterligare repris är inte planerad.

 

 

Julskyltning (2)

Olles! Jag säger bara Olles Leksaker, i Tryggs hus på Gustav Adolfs torg. Det har funnits många leksaksaffärer i mitt liv, men det finns ingen som nånsin har överträffat Olles. Olles var en av höjdpunkterna när man gick på julskyltning med far vid handen. Malmö hade två ledande leksaksaffärer, Olles och Zadigs. Den senare låg på Skomakargatan och myllrade av leksaker. Man kunde stå där hur länge som helst och paxa för det och det tills far drog iväg med en och man ropade Pax för allihopa!

Olles var lite mer sparsmakat i sitt urval, med en modelljärnväg som huvudattraktion. Man tryckte hängivet näsan mot Olles fönster och betraktade förhäxad det elektriska tåget som körde runt där inne i sin eviga ovala stambana.

Trots årligt tjat fick jag aldrig något elektriskt tåg i julklapp. Jag fick en ångmaskin, men en ångmaskin går inte upp mot ett elektriskt tåg.  Jag fick hålla till godo med det i Olles skyltfönster.

Julskyltning (1)

Ibland tänker jag på katten Felix. Han var en tecknad katt, som utförde sina konster på Stortorget i Malmö. När jag tänker på Felix får jag nostalgiska  tårar i ögonen. Det fick jag förmodligen redan i min barndom, men då av överansträngning av ögonen,  eftersom djuret befann sig i ett litet fönster tre eller fyra våningar över själva torget och, i likhet med den lilla lärkan grå, var synnerligen svår att observera.

Katten Felix utgjorde en av huvudattraktionerna på skyltsöndagen. Dagens ungdom skulle gäspa käken ur led om den ställdes i snålblåsten på Stortorget och uppmanades att titta på en liten svartvit ruta, långt ovanför Ohlssons Beklädnad. Det var knappt att man såg vad kattskrället hade för sig där uppe.

Skyltsöndagen var en av årets begivenheter i min barndoms Malmö. Jag har på senare tid försökt spana efter de skyltsöndagar jag minns, men glansen är borta, festivitan har flytt. Dagens skyltsöndagar är bleka skuggor av dem som förekom i min ungdom. Det kan förstås delvis bero på att jag blivit hortskämd efter ett yrkesliv i nöjesbranschen, men det är inte bara det:

Skyltsöndagarna var helt enkelt bättre förr, det görs inte sådana skyltsöndagar längre.

(Forts följer i nästa nummer)

FOTNOT   Ovanstående, och kommande, betraktelser är utdrag ur min och fotografen Pierre Mens bok Malmö för inte så länge sen. Så även fotot ovan från den vackert illuminerade Skomakargatan, knäppt av Skånereportage.