Mors (2)

Då och då, och gärna på Mors dag, lättade far på plånboken och bjöd familjen på restaurang. Oftast blev det Temperance på Engelbrektsgatan eller Teaterrestaurangen, belägen i anslutning till nuvarande Malmö opera, som frekventerades.

Den familj som kom ifråga var spalten plus mor och far. Min syster var redan lyckligen bortgift  med en kamrer i Tyringe och min bror studerade till läkare och hade inte tid eller lust att gå på lokal. Så det var vi tre.
Ibland inledde vi måltiden med SOS,  vilket i det här fallet inte innebar något nödrop utan var en förkortning för Smör, Ost och Sill. Understundom ersattes SOS med Tre assietter, vilket var en något enklare variant.
Far tog en sup till sillen och mor tog en likör till kaffet. När kalaset skulle betalas tillkallade far ganymeden genom att klirra med sin ordensring i glaset (gjorde man något dylikt i dag blev man förmodligen körd på porten!) och sa när han nagelfarit notan: Är det med rättegångskostnader och allt? Alltid sade han detta. Det var ett skämt.

Far gav kyparen eller servitrisen en rätt riklig dusör, vilket föranledde den förre att bocka och den senare att niga. Att göra det senare är en konst som numera är utdöd, vilket jag tycker är synd eftersom det ser så rart ut när flickor niger.
Den sista som neg för spalten var en ung dam vid namn Alice Bah. Hon blev sedermera kulturminister, vilket bevisar att artighet lönar sig.

Ja så gick det till på den gamla goda tiden.

Mors

På söndag inträffar Mors dag, en dag som jag anser borde heta Mammas dag eftersom jag inte känner någon utom spalten som kallar sin morsa mor.  Alla säger mamma nu för tiden. När spalten var liten fanns det fortfarande folk som sa mor, bland annat sålunda jag. Alla andra sa mamma, utom min lekkamrat Knut-Åke, som sa Elsa.
Knut-Åke växte upp och blev sedermera lärare i engelska. Han hade då tagit bort knutet och hette bara Åke, vilket ju faktiskt inte är så bara: det finns många berömda personer som hetat Åke, så till exempel Söderblom, Söderqvist, Holmberg (han med Ture Sventon) och journalisten Whilney, många andra att förtiga.
Min moder gick genom pärleporten i den ringa åldern av sextio bast; spaltens ålder var om möjligt ännu ringare, enbart tjugofem och ett halvt. Mor var den första döda människa jag sett. Hon låg på Malmö Allmänna sjukhus efter en stadig hjärnblödning och det som slog mig var hur vit en död människa  var.

På Mors dag gav jag understundom mor en dålig teckning med texten Till mor på Mors dag.  När jag blev lite äldre gav jag henne mest bekymmer. Jag snäste åt henne, gick ej ut med Chips, vår cockerspaniel, och gjorde dåligt mina läxor.

Nu får jag sitta här på Mors dag och ålderns höst och skämmas.

Den rätta knycken

Spalten har svårt att skilja äggulorna från -vitorna; inte så att jag inte ser skillnad på dem – jag vet att gulorna är gula och vitorna vita – men det handlar om avskiljning av gulan om man exempelvis ska baka sig en sockerkaka eller göra sig en toddy till påsken. Det går åt minst tre ägg för att jag ska åstadkomma en avskild gula (och vita) och det säger ju sig själv att det inte är ekonomiskt försvarbart.
Jag tror jag saknar den rätta knycken när jag slår ägget mot kärlets kant. Ibland slår jag för hårt och då rinner en gulvit röra ner i kärlet eller så slår jag för lätt och måste använda handkraft för att öppna ägget. Därvid uppstår samma röra.

Jag har funderat på att anmäla mig till en ägguleavskiljningskurs, men jag har svårt att tänka mig att Medborgarskolan eller ABF driver sådana. Det får bli en  hel matlagningskurs och så får jag helt enkelt skolka från alla lektioner som inte innehåller äggteknik, vilket i själva verket är så gott som alla.

Ja livet är ett elände.

Tillägg 1:25 (Tillägg)

Understundom kan jag inte låta bli att höja på ett aldrig så litet ögonbryn när jag läser matrecept. När det gäller kyckling, ett djur som sysselsatt mig en hel del på senare tid, tillhålls man att vara synnerligt noga med hygienen under tillagningen. Man uppmanas att omsorgsfullt tvätta händerna och diska verktygen.

Vad man därefter gör är att man stoppar denna uppenbara hälsorisk, denna bacillbomb, i munnen och tuggar och sväljer den.

Hm, sa greven.

Tillägg 1:25

Tillägg 1:25 stod det under rubriken kyckling på matsedeln när den lille spalten fick gå på resterang med mor och far.
Jag vet inte varför just kyllingen var belagd med straffavgift, men förmodligen ansåg man att djuret var att hänföra till kategorin lyxkäk. 125 spänn skulle det för övrigt nog ha stått i dag.

Jag kom att tänka på detta lilla kuriosum när jag nu på min ålders skröpliga höst håller på att lära mig den ädla konsten att anrätta  kyckling, vilket sannerligen inte är alldeles enkelt. I kyldisken finns olika delar av fågeln att tillgå: lår, vingar, ben, filet, klubba, bröst osv. Man skulle kunna bygga sig en egen liten kylling, men då delarna kommer  från avrättade djur, kan man förstås inte få resultatet att exempelvis pipa och se allmänt dunigt och gulligt ut.

Jag har rent empiriskt kommit fram till att man inte bör använda filet. Andra må tycka annorlunda i det avseendet, men det är min bestämda åsikt att fågeln ska ha både skinn och ben för att smaka mumsigt.
Jag kryddar delarna med salt och peppar och steker fram en läckert brun yta i  hög värme. Därpå vältrar jag över det stekta i en form, kryddar med allsköns örter – gärna såna där färska som bor i små plastkrukor – och ställer formen i en till 225 grader upphetsad ugn,  där den får stå i en kvart. Sen är pippin klar att inmundiga.

För varje någorlunda rutinerad husmoder och husfader är detta en självklarhet, men för spalten tog det veckor av exprimenter och möda att komma fram till detta förfarande. Helt lätt var det  inte.

Jag förstår fuller väl det där tillägget på 1:25. Eller om det rentav var 1:50?