Archive for november, 2009

h1

Gräsligt fel i spalten!

november 30, 2009

Ett gräsligt fel hade insmugit sig i spalten i lördags, i det det påstods att dagens helgon vore Sven. Ingenting kunde vara felaktigare. Lördagens helgon var Malte och ingen annan.
Orsaken till misstaget är vid detta inläggs pressläggning höljd i dunkel, men troligt är att den mänskliga faktorn haft sitt finger med i spelet. Det kan också röra sig om en uppgörelse i den undre världen.
– På grund av pågående utredning kan jag i nuläget inte kommentera händelsen, säger spalten till spalten.

Han vill heller inte förutskicka huruvida hyllningen till  Sven kommer att återutsändas på lördag då det är Sven som har namnsdag. Det är dock, erfar spalten från spalten närstående källor, knappast troligt att så kommer att ske.
– Men, säger källan till spalten, man kann nicht so genau wissen wo die Katze sollen pissen.

Annonser
h1

Dagens helgon: Sven

november 28, 2009

Som litet barn brukade jag varje torsdag klockan 17:30 lyssna på Barnens brevlåda med farbror Sven. I detta program talade den kände radioreportern Sven Jerring med små svenska barn som därefter sjöng en liten visa, typ Ekorrn satt i granen.
Vad jag minns var samtalen nog så stelbenta och sången var oftast erbarmligt falsk, men vi som var barn på fyrtiotalet hade inte så mycket att välja på. Själv hade jag ingen möjlighet att medverka i Barnens brevlåda eftersom programmet sändes från Radiotjänst i Stockholm och jag bodde i Malmö.

I vuxen ålder köpte jag ett hus på ön Storholmen utanför Lidingö. På husets övervåning fanns ett rum där Sven Jerring en gång sades ha bott och som till dennes ära fått namnet Jerring-rummet.
En midsommar hade jag Povel Ramel och hans hustru Susanna som gäster. Vi åt sill och drack snaps tillsammans med mina grannar och deltog därefter med liv och lust i öns midsommarfirande.
Herrskapet Ramel övernattade i Jerring-rummet som naturligtvis därefter fick heta Ramel-rummet. Det heter det kanske än i dag, vad vet jag?

Om du anser att detta är en poänglös historia så får du faktiskt hålla till godo ändå för jag har inga andra att bjuda på denna novemberdag.

Fig. 1

Jerring- resp Ramel-rummets belägenhet: se pil å fig. 1.

h1

Dagens helgon: Astrid (med flera)

november 27, 2009

I dag är det Astrids dag. Lindgren förstås, who else? Ett svenskt helgon.
För visst har vi helgon även här uppe i det kalla och protestantiska Sverige. Vi tänder inga ljus för dem i katedralerna och vi bär inte deras heliga ben i procession genom våra städer.
De har inte nominerats och utvalts av några högvördiga kardinaler i Vatikanen utan har kanoniserats långt nere i det svenska folkdjupet.
Men helgon är de lik förbannat. Alla älskar vi dem, aldrig att ett ont ord fälls om dem.

Här är några:

SANKTA ASTRID (Lindgren) – berättarglad smålandskärring, älskad av alla, till och med av Prusseluskan; och att min grymme släkting riddar Kato också gillar henne har jag hans ord på.

SANKT TAGE 1 (Danielsson) – elak satiriker, men vem kan bli riktigt förbannad på en karl som ser så snäll ut och som framför sina giftigheter på östgötska?

SANKT TAGE 2 (Erlander) – tråkmånsen som laddade ôm och blev rolig göbbe med hela svenska folket en kulen kväll hos Hyland.

SANKTA ANNA (Lindh) – snygg och duktig politiker, som dog martyrdöden mitt framför våra ögon.

SANKT BERTIL (Bernadotte) – romantisk motorprins som delade en ljuv hemlighet med svenska folket, tills hon äntligen trädde fram och blev hans prinsessa. (Se nedan.)

SANKTA LILIAN (f Craig) – poppis sessa med glimt i ögat, importerad av Sankt Bertil. (Se ovan.)

SANKT ALLAN (Edwall) – skådis med eget djungelvrål: Emiiiiil! Han fattas oss.

SANKT INGVAR (Kamprad) – mångmiljardär som snusade sig (och hylla Billy) in i de svenska vardagsrummen.

SANKTA MONICA (Zetterlund) – älskad jazzböna och fräckkäftad mobergsk sockenhora som dog martyrdöden i lågorna.

SANKTA LILL-BABS (Svensson) –  bussig brud i bussig förpackning.

SANKT MAX (von Sydow) – Karl-Oskar i våra hjärtan. Och Jesus förstås!

Listan kan bli längre, men jag tror jag håller där, åtminstone för i dag.

 

h1

Huset Cato

november 25, 2009

Någonstans i Sverige finns det ett hus som heter Cato. Detta är faktiskt alldeles sant. Huset ligger på Fogdön som är en stor halvö nordväst om Strängnäs.
Jag är naturligtvis mäkta stolt över att mitt namn lever kvar i denna fagra sörmländska bygd. Att det gör det beror på att jag under en tid hyrde huset av bonden på Walla gård.

Cato är ett gammalt falurött trähus, ett sånt som det finns miljoner av i vårt land. Så här såg huset ut när jag hyrde det. Hur det ser ut i dag är mig icke bekant.

Min tid i huset inträffade för många herrans år sedan. Svensson hade nyligen börjat köra på höger sida av vägen, Lennart Hyland höll hörna i tv, Tage Erlander var statsminister och spalten stod ännu att läsa i Expressen och inte i Aftonbladet.

Huset Cato var mycket primitivt. Det fanns elektricitet men det var också den enda bekvämligheten. Vatten fick jag bära, tänderna fick jag borsta över köksvasken och mitt tarv fick jag förrätta i naturens sköte. Fastigheten hade stått tom i många år och tusentals skogsmöss och tiotusentals flugor var övertygade om att det var de som besatt lagfarten.

Så nära naturen som jag levde i detta hus har jag aldrig levat, vare sig förr eller senare. Gräsen växte kämpahögt och de raraste örter trängde så när in i huset. Från fönstret kunde jag på ängen utanför iaktta vilda djur i sin naturliga miljö. Det var som att bo i Hagenbecks djurpark.
En grävling brukade stirra på mig med sina små ilskna ögon när jag trädde ut på morgonen för att låta mitt vatten och en dag stod en mäktig älg och ältade sin vegetariska frukost på mindre än hundra meters håll.

Men det bästa med huset Cato var ändå det lilla dasset, som låg i en dunge en bit från huset. På grund av det avskilda läget kunde man där sitta med dörren öppen mot den sörmländska sommaren och kontemplativt iakttaga naturen.
Myror stretade, maskar ringlade och sniglar segade sig tålmodigt mot sina fjärran mål. Ibland kunde en ärla eller mes ner slå sig ner och förvånat betrakta en med sitt lilla huvud på sned.
Jag kunde med fullt fog stämma in i Gunnar Wennerbergs glunt Här är gudagott att vara:

Humlan surrar,  fjäriln prålar
Lärkan slår i skyn sin drill

Att kalla denna idyll för ett utedass är egentligen en oförskämdhet; en oas skulle passa bättre, en fristad från all världens larm och ävlan, kanske rentav ett litet paradis.
Vad jag vet har detta annex inte något namn. Kanske jag får komma med ett litet skamligt förslag?

Kan det inte få heta Åke?

h1

Massor av whisky

november 22, 2009

Nu har taxfrikatalogen inför julresan kommit, som vanligt fylld av de mest lockande anbud. Det är bara det att jag inte vill ha mer. Jag har brännvin så det räcker och mer till. Det är knökfullt i mitt barskåp, jag har till och med tvingats avvisa flera buteljer. Värst är det på whiskyhyllan. Där står flera uråldriga skotska ädlingar på väntelistan.

Reser man två-tre gånger om året till Kanarieöarna och Mallorca och köper kröken varje gång så blir det så här. Det rinner över.
Detta skulle inte varit nåt problem i min ungdom för om man på den tiden hade några förskrämda centilitrar kvar i en flaska så spred sig ryktet som en löpeld bland kamraterna och snart stod de på min tröskel och inom kort var buteljen förvandlad till ett sorgligt lik.
Jag kanske överdriver lite,  jag umgicks trots allt inte med Christer Pettersson och hans polare, men vad vore livet för en gammal spalt om han inte finge överdriva lite ibland?

Hur som helst, tiderna förändras. Man är inte tjugofyra år längre och har slutat se på whisky som en färskvara, som måste drickas blixtsnabbt innan den blir otjänlig som människoföda.
Nu på ålderns höst går det inte åt mycket whisky i spalthemmet, praktiskt taget ingen alls. Jag tager mig understundom en fyra akvavit (Linie förstås) före maten, sen är det slutsupet för den dan.
Men eftersom man är den vanemänniska man är så upphör inte tillflödet. Vid varje flygresa gör jag mina sedvanliga inköp, som jag därefter vid hemkomsten med allt större svårigheter knör in i barskåpet.

För några år sen trodde jag att problemet skulle lösa sig av sig självt, ty då utgick ett påbud att den där taxen skulle försvinna. Detta besked fann jag mycket glädjande eftersom jag med åren blivit hjärtligt trött på att släpa tunga plastpåsar jorden runt.
Men flygbolagen var väl inte dummare än att dom löste detta problem. På något sätt som jag ännu inte begripit, lyckades de se till att det fortfarande var lönsamt att köpa taxfritt. Trots att det alltså inte är taxfritt längre.
Så spaltens whiskyförråd bara växer och växer och snart måste jag göra nåt radikalt.
I värsta fall får jag ta fram den gamla svarta telefonboken och försöka få kontakt med mina ungdomskamrater. Och hoppas att dom fortfarande är tjugofyra år.

 

h1

Apropå internationella barndagen

november 20, 2009

I dag är det den internationella barndagen. Eftersom spalten inte känner några internationella barn utan bara svenska, har jag beslutat att dagen och Unicef till ära sända en gammal spalt  i repris.

JAG LISA – DU SPALTEN

Spalten känner ett fruntimmer som är tre.  Hon heter Lisa och är en blondin i den närmaste vänkretsen och vi har känt varandra i många herrans år, så många att hon ännu inte hade kommit ut när vi första gången träffades.
Från början var Lisa inte alls förtjust i spalten. Hon tyckte han var ful, skäggig, lång och tjock. Han talade med bullrig röst och sa saker hon inte förstod. Frågan var om han ens var nykter.
Lisa gömde sig därför omsorgsfullt bakom byråer och annat möblemang när spalten kom på besök till föräldrarna. Hade hon haft tillgång till skyddshjälm är jag säker på att hon skulle ha använt den.
Nu har emellertid Lisa börjat på dagis. Där har hon fått råg i ryggen och lärt sig ge svar på tal. Dock är det inte så mycket bevänt med hennes grammatik. Om sanningen ska fram snackar hon som en liten kratta. Eller snarare som Tarzan:
Jag Lisa, du spalten.
Om hon har för avsikt att bege sig ut på en båttur med far säger hon:
Lisa båt pappa.

Vid ett så primitivt språkbruk händer det förstås att det kärvar till sig med tidsbestämningarna. Om spalten undrar om det var roligt att åka båt med pappa förklarar blondinen otåligt att båtturen ännu inte har ägt rum. Det gör hon med orden:
Lisa båt pappa SEN.
Det är inget exakt språk Lisa talar. SEN kan betyda allt från fem minuter till fem år eller när hon tagit studenten eller gått i pension. Sådana problem löses dock enkelt med det sunda bondförnuftets hjälp. Eftersom Lisa bor på en ö vore det ju orimligt att antaga att hon skulle behöva vänta i femton eller sextiotvå år med att åka båt.
En annan egenhet med damer i Lisas ålder är deras ambiton att registrera allt, och när jag skriver allt menar jag ALLT. Rubbet!
Flugan somnat, farmor kissa, pippi lessen, myran bråttom, mamma smutsig, tanten full, huset högt, bilen köra, pappa snorig.
Ingenting går en treårings lilla näsa förbi. Vore jag redaktionschef på en tidning skulle jag anställa en hoper treåringar som reportrar. Vilka iakttagelser man skulle få, vilka nyheter!
Detta var allt om Lisa.
Spalten slut.
Spalten krogen.

FOTNOT
Denna spalt (här i kortad och redigerad form) var införd i Aftonbladet i oktober 1979. Tyvärr har jag inte längre kontakt med Lisa, men räknar jag rätt på mina trubbiga fingrar torde hon vara drygt trettio i dag. Förmodligen sitter hon som controller på något större företag och  uttrycker sig säkert i eleganta meningsbyggnader. Dock är jag övertygad om att hon även i dag skulle  ta skydd om hon mötte spalten, ty denne är i dag ännu  tjockare och fulare än på sjuttiotalet.

RÄTTELSE
När denna spalt skrevs var jag i likhet med alla andra offer för vanföreställningen att Tarzan säger Me Tarzan – You Jane. Nu vet vi att så icke är fallet. Tarzan pekar bara på sin mäktiga bringa och säger Tarzan, varefter han pekar på Jane och säger Jane. Men då skulle jag inte ha kunnat använda den här fyndiga rubriken.

FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Det finns många gamla felaktigheter som envist lever kvar. I filmen Casablanca säger som bekant inte Rick (Humphrey Bogart) Play it again, Sam till pianisten Sam (Dooley Wilson) Han säger You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it!

REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Eftersom Rick inte säger Play it again, Sam borde rätteligen Woody Allens film inte heta så, vilket den gör. Men vem skulle orka fråga: Har du varit och sett Allens You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it! Och vem skulle därvid svara… ja du förstår.

FOTNOT TILL REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
När Bröderna Marx gjorde filmen En natt i Casablanca hotade filmbolaget Warner Brothers, som hade producerat Casablanca, att stämma dem eftersom de ansåg sig ha rätt till stadsnamnet. Efter en  längre tids  hätsk brevväxling meddelade Groucho Marx till slut att han övervägde att stämma Warner Brothers eftersom han ansåg att det var Marx Brothers som ägde rätten till ordet Brothers. Då gav Warners upp.

Vad nu detta har med internationella barndagen att göra.

Nalle och Lisa”, klassisk serie utan pratbubblor, med text under rutorna av Elisabet Greve, hette från början enbart ”Nalle”. Enligt danska källor hette den ursprungligen ”Bamse og Dukke Lise” och var tecknad av Harry Nielsen med skript av EG.

Gick i Allers och kom ut i ett flertal album.

h1

Det är ingen konst att tala med hästar…

november 18, 2009

… det gäller bara att anpassa historierna lite.