Archive for januari, 2009

h1

Lumparminne

januari 31, 2009

Vår beredskap är god, sa han. Det lär inte ha varit sant då och snart blir det ännu mindre sant. Vår beredskap är usel. Själv var spalten en usel soldat. Efter att ha gjort tre månaders rekryt som kulsprutesoldat  på I 7 i Ystad klassade jag ner mig och satt sen i ett år på kansliet därstädes och löste korsord. Några fler lumparminnen ämnar jag inte förtälja. En svensk tiger.

(Fast med tanke på det finansiella läget heter det väl snart EN SVENSK TIGGER?)

h1

Brefväxling

januari 30, 2009

Sedan en kort tid tillbaka brevväxlar jag med två äldre damer, båda i spaltens ålder. Damerna skiljer sig dock från spalten i så mån att de är rysligt omoderna.
Ingen av dem är naturligtvis vad man säger uppkopplad, vilket gör att vi inte kan kommunicera på annat sätt än via gammaldags ångpost.
Det här besvärade mig till en början, men efter hand har jag börjat upptäcka att detta antika sätt att umgås har en viss charm.

Det är många små sysslor som ska utföras. Det ska skrivas, det ska printas ut (att skriva för hand är det bara inte tal om, jag är inte ens längre säker på hur man gör), adresser ska skrivas, breven ska vägas på brevvåg, det ska tas reda på hur mycket portot är  till Bretagne respektive Vasastan i Stockholm, frimärken ska anförskaffas och anbringas på kuverten som därefter ska förslutas medelst en liten fiffig och förklistrad flik.
Därefter ska en liten utflykt företas till en av stadens gula brevlådor. Där hamnar slutligen med en dov duns mina tankar i lådans botten och redan efter ett par timmar är de på väg ut i vida världen.

Men det roligaste, det mest exotiska, är tiden! Ett email är ett ögonblicks verk, knappt har du klickat på skicka så ligger det i mottagarens server. Ett brev på posten har en lång resa framför sig och när det äntligen är framme har  flera dagar förflutit, åtminstone en. Och sen dröjer det lika länge innan damens svarsbrev dimper ner i min brevlåda; jag hade så när skrivit breflåda.
Detta skapar en spänning och förväntan, som – måste jag motvilligt erkänna – inte emailandet kan erbjuda.

3skilling

h1

Majoren klipper rosor

januari 29, 2009

(Husminne 3)

En dag klippte jag rosorna som jag planterat vid västra gaveln. Det var precis den roll jag hade haft i åtanke när jag köpte lilla huset på prärien. I halmhatt och med en korg på armen skulle jag gå omkring i min trädgård, omgiven av surrande humlor och prålande fjärilar, och klippa rosor.
Då och då skulle jag gå in i huset och skriva på min årliga detektivroman eller avfatta min spalt FRÅN NATURENS HORISONT till den lokala avisan.

Så blev det inte. Så blir det nämligen inte när man har hus på landet. Man går inte omkring i halmhatt och klipper rosor, man ägnar sig åt betydligt brutalare sysslor. Man ligger exempelvis på allla fyra med rumpan i vädret under syrenerna och sliter bort ogräs, man balanserar på en skranglig stege med den livsfarliga elektriska häcksaxen i högsta hugg.
Eller man kör med svetten stänkande om kroppen ett rytande monstrum till gräsklippare över sina ägor. Kort sagt: man sliter och släpar.

Man är ingen pensionerad engelsk major, som efter slaget vid El Alamein samt en därpå följande diplomatisk befattning i kolonierna dragit sig tillbaka till landsbygden för att ansa sina rosor, man är snarare en senig (nåja) Karl Oskar som bryter land i sitt anletes svett till dess man inte tyar längre och som om aftonen totalt utmattad somnar till Rapport.
Det är så det är.

Men en sommardag klippte jag faktiskt rosor. Det här, tänkte jag, är livet. Det är så här det ska vara. Att ansa rosor är ett lätt och behagligt arbete, som passar mig betydligt bättre än att slita och släpa i mitt anletes svett.
När solen färgade aftonhimlen röd fann jag dock att jag drabbats av ett förskräckligt ryggskott, något som jag aldrig drabbades av när jag ägnade mig åt mitt sedvanliga slit och släp.

Sens moral: man inte ska inbilla sig att man är nån annan än den man är.

För böfvelen, jag har ju inte ens slagits vid El Alamein.

ros1

Min ros, du är som en älskling. (Foto: Spalten)

h1

Nä hör det snöar!

januari 27, 2009

Jag  hade en gång ett hus på Österlen, mellan gula rapsfält och blå himmel. I tio år ägde jag detta hus, som i spalten kallades lilla huset på prärien.

(Husminne 2)

En morgon när jag kliver ut genom dörren till lilla huset på prärien hör jag ett svagt susande ljud. Jag försöker spetsa öronen för att höra bättre men det går inte. Det är bara schäfrar och och lejon som kan spetsa öronen.
Efter en stund inser jag vad det är jag hör. Det snöar. Jag hör snön falla!

Upplevelsen gör mig högtidligt stämd. Tårarna stiger upp i ögonen och hjärtat bultar.

I storstäder, där jag är van att bo, hör man inte snön falla. Där hör man knappt om det ösregnar, möjligen om det åskar. Men på landet hör man alltså när det snöar, ä´ke det gudomligt?

På natten vaknar jag vid att månens ljus tränger in i mitt sovrum och skiner mig i ögonen. Jag stiger upp och går ut i trädgården. Då hör jag ett svagt brus.
Herregud, tänker jag, säg inte att man hör månsken också!

Men det är bara Östersjön som brusar.

FOTNOT: Senare läser jag i en bok av historikern Peter Englund att även han hört snön falla. Jag mailar honom och han svarar att vi delar upplevelsen med den berömda författaren och översättaren Britt G Hallqvist. Så vi är tre. Eller två, för fru Hallqvist finns ju icke hos oss längre.

h1

Hej på mej

januari 25, 2009

Något som vi enastående ofta ägnar oss åt är autokommunikation. Vi pratar för oss själva. Med stigande ålder har jag iakttagit allt tydligare tendenser i den riktningen.

Gomorron lilla jag, har jag sovit gott?
Tack, alldeles utmärkt. Och jag själv?
Jag var uppe vid fyratiden och drack lite vatten.
Jag hörde det, hör jag jag. Vill jag att jag serverar mig frukost på sängen?

Nä nä, gör mig inget besvär, jag äter i köket.

Som jag vill.
Hej då, nu sticker jag.
Hej på mej.

Oftast håller jag sams med mig men visst händer det att det kommer till små skärmytslingar. Som till exempel om jag kommer hem sent. Då står jag i dörren, svart som ett åskmoln.

Jaha, och var har jag varit?
Men snälla jag, jag sa ju att jag skulle gå på krogen med Nilsson.

Jag luktar sprit! Jag har smakat. Det är typiskt mig. Jag går ut och slår runt med kompisarna medan jag får gå här hemma och sköta min marktjänst… Jaha, och sen blev det förstås diskotek och muntra fruar!

Nä, hör jag jag…
Jag bryr mig inte om vad jag säger. Jag vill skiljas.

Så illa har det dock aldrig gått. Innerst inne vet jag ju att jag älskar mig.

h1

Spalten avslöjar livets mening!

januari 24, 2009

Understundom händer det sig att spalten funderar över livets mening. Fram till något kommer jag dock icke. Det synes mig som om vi bara trampar på och på i livets väldiga velodrom.Till vad nytta?

Men häromdan tror jag att jag kom fram till vad livets mening möjligen kan vara: att sortera. Jag syftar då inte på sopsortering (även det givetvis en hedervärd syssla) utan sortering i största allmänhet, det vill säga att flytta en del av sina ägodelar (till exempel papper) från en hög till en annan samt att därefter taga en del av denna hög och av denna del skapa en ny hög.
Den dag jag står vid pärleporten kan jag säga till Sankte Per:
Jag har icke levt ett fläckfritt liv. Jag har druckit brännevin och bedansat damer, jag har gjort rasistiska uttalanden och rutit åt affärsbiträden. Jag har över huvud taget burit mig rätt taskigt åt. Men du Pelle, kom inte och säg att jag inte har ordning på mina högar!

Men, hör jag nu någon läsare fråga sig, om sortering är meningen med livet, vad är då meningen med att sortera? När ens jordiska fötter en dag inte länge betrampar livets oändliga vinylgolv, vad är det då för mening med alla högarna?I frågor av denna dignitet får jag dock hänvisa de högtärade läsarna till närmaste bibliotek eller jourhavande hjärnskrynklare.
Spalten kan väl för fan inte veta allt!

2069050_130232

Livets mening.

h1

Lena Endre och jag

januari 23, 2009

Jag hade en gång ett hus. Det låg på Österlen, mellan Skillinge och Borrby, mellan gula rapsfält och blå himmel.
Jag köpte det 1989 och sålde det 1999.

I tio år ägde jag vad jag kallade
det lilla huset på prärien.


Husminne (1)

En dag då jag sitter på bänken vid husgaveln och lyss till koltrastens kvintilerande stannar en ung man sin bil och frågar om det är här Lena Endre bor.

Nej, svarar jag, hon bor inte här.

Hon skulle bo här, säger den unge mannen.

Det gör hon inte, säger jag.

Konstigt, säger då den unge mannen och liksom kikar bakom min rygg.

Unge man, säger jag. Jag är säker på att Lena Endre inte bor här. Hade hon bott här skulle jag ha märkt det.

Den unge mannen ger sig dock icke.

Hon skulle ha köpt ett hus med en gammal mjölkkanna utanför, envisas han. Och det står en gammal mjölkkanna utanför det här huset.

Det äger sin riktighet, upplyser jag. Men det står också en gammal mjölkkanna utanför ett hus tvåhundra meter söderut.

Då sätter sig den unge mannen i sin bil och kör iväg.

Det händer mig ofta att folk envisas på det där viset. Ibland ringer det i telefonen och någon ber att få tala med exempelvis Astrid.

Tyvärr, svarar jag, du måste ha kommit fel, det finns ingen Astrid här.

Vad är detta för nummer? frågar då den uppringande. När jag uppger mitt nummer blir det tyst i andra ändan.

Men det stämmer, säger den andra ändan slutligen. Numret stämmer. Astrid skulle finnas på det här numret.

Här är det frestande att bli ironisk och säga att såvitt jag vet finns inte Astrid här men om du har tid att vänta ska jag gå och se efter. För säkerhets skull. Astrid kanske ligger i någon garderob och skräpar, jag har en garderob jag inte har varit inne i på länge, hon kanske ligger där. Eller på vinden.

I stället säger jag bara att det inte finns någon Astrid här och att den uppringande måste ha kommit fel. Det var konstigt, säger den uppringande.

Och visst är det konstigt. Det hade naturligtvis varit enklare om Astrid hade bott hos mig.

Eller Lena Endre. Ja varför inte Lena Endre.