Archive for the ‘Mat o sånt’ Category

h1

Smaklöst

maj 1, 2016

När spalten återkom från en kortare vistelse på sjukhuset var han totalt smaklös. Om detta kan man förstås raljera och säga att det har ju spalten alltid varit, men jag är inte emottaglig för skämtan i det här sammanhänget. Att inte ha nån smak i truten är allt annat än roligt. Att få en köttbulle i munnen och inte veta om det verkligen är en köttbulle eller en leverpastejsmörgås är synnerligt tråkigt.
En vän  och kollega vid namn Sven ville bjuda på lunch i veckan, men jag tackade nej. När Sven fick höra vad som var mitt problem föreslog han på sitt skämtsamma vis att han att han kunde berätta hur det vi serverades smakade. Det påminner mig om Malte Lindemans ormtjusare i Kivik, han som inte hade fått tag i några ormar utan fick berätta hur långa di var.

Nu har jag fått en medicin, varav jag ska ta en milliliter fyra gånger om dan. Vätskan sugs upp ur flaskan med hjälp av en  pipett och sprutas direkt in i spaltkäften. Den har hittills inte hjälpt, jag är lika hopplöst smaklös som tillförne, men jag hoppas att millilitrarna ska göra susen snart.

Så här kan vi fan inte ha det.

Annonser
h1

Klibbet

april 5, 2016

Att koka ris så det blir så där klibbet som man får det på kinakrogar och som gör att det kan ätas med pinnar, är inte helt lätt. Det är snarare föribannat svårt.
I alla tider under mitt långa gastrologiska liv har jag använt mig av snabbris,  vilket jag nu av mitt faktotum, den allvisa och envisa Carina aus Trelleborg, har fått veta är fel. Spalten inhandlade därför på densammas inrådan något som heter jasminris och som ska tillredas i tjugo evighetslånga minuter.
Det blev bättre, men inte helt bra. Då tillrådde Carina mig att efter avslutad kokning lägga en bit hushållspapper mellan kastrull och lock i så där en fem minuter.
Då blev det bra. Klibbet och bra.

Men det har alltså tagit spalten åttioett, snart åttiotvå, år och ett fruntimmer från Trelleborg att komma fram till detta !

288671.500x0

Och var i hela Asien har jag lagt mina ätpinnar?

FOTNOT 1   I Trelleborg, som spalten i sin barndom understundom besökte hade man i min barndom och i stadsparken en säl som hette Isak. Han var rätt nöjsam att beskåda där han sam i sin svarta kostym, men då han utgjorde  stadens enda nöjesliv tröttnade vi snart på djuret.

FOTNOT 2   Anledningen till spaltfamiljens besök i Trelleborg var att farbror Thure ett tag var stins i denna brusande hamnstad. Sedermera blev han stins i Tomelilla. Hans fru hette för övrigt faster Stina.

 

h1

Husmanskonst (tillägg)

november 4, 2015

En av spaltens korrespondenter, Göran Andersson i Zürich, påminner mig om en annan tillskyndare av svensk husmanskonst: Torsten Ehrenmark.
GA har alldeles rätt, jag glömde alldeles bort att nämna denne kåsör, för övrigt en av Sveriges roligaste, som ofta hyllade den vardagliga kokkonsten i sina spalter.
Han har  till och med skapat en odödlig aforism:

All glädje utan rotmos är konstlad glädje.

Så var detta mitt fatala misstag vederbörligen rättat till.

h1

Husmanskonst

november 3, 2015

Spalten hyllar svensk husmanskost, ja så till den vilda grad att jag kallar den husmanskonst. Det är en gastronomisk entusiasm jag delar med många svenskar, men i dag vill jag särskilt omnämna två, varav en  har funnits i det verkliga livet men den andre bara är en påhittad seriefigur.
Den förste är Tore Wretman, mannen som stod för husmanskonstens renässans i vårt land. Det var han som först i landet såg till att fina krogar tillhandahöll kåldolmar, lammgryta, köttbullar med gräddsås och lingon, bruna bönor, ärtsoppa och annan vardagsmat.
Den påhittade hette – eller heter, för påhittade personer lever som bekant i evighet – Gyllenbom. Han  hade amerikansk förlaga och gick  som serie i Hemmets Journal.

Han utkom även med ett årligt album…

gyllenbom1945

Gyllenbom är en bracka i hög hatt och med stor cigarr; han ser ut som en kapitalist i en gammal kommunistisk propagandaskrift. Men i själva verket är uppkomlingen lika folklig som han var innan han kom upp sig. Gyllenbom vill helst hänga med polarna och är en hängiven anhängare av husmanskonst; om jag inte minns fel är hans livrätt får i kål.
Hans hustru (till höger på albumets omslag) heter Rosamunda. Det yngre fruntimret till vänster är dottern, som jag har för mig heter Eulalia, men jag är inte helt säker. Rosamunda förfasar sig över makens tarvliga smak, hon vill inte kännas vid sin enkla bakgrund utan gör allt hon kan för att spela fin dam.
Serien påminner därmed i hög grad om den engelska tv-serien Skenet bedrar, där huvudpersonen, Hyacinth, vill klättra på den sociala stegen, vilket hennes man, Richard, är helt främmande för.
Hyacinth och Richard är tv-ålderns motsvarighet till Rosamunda och Gyllenbom.

Detta kom jag att tänka på när jag häromdan drabbades av ett häftigt sug efter rotmos.
– Jag skulle vilja ha lite motros, sa jag med en skämtsam glimt i ögat till expediten i mitt snabbköp.
– Du menar förmodligen rotmos, rättade hon mig.
När man har uppnått spaltens höga ålder tillåts man nämligen inte skämta. Säger man motros i stället för rotmos är man inte rolig utan är bara en gammal gaggig gubbe, som inte kan hålla reda på konsonanter och vokaler.

Jag inhandlade min rotmos och valde en maffig fläskkorv att förtära därtill. Till anrättningen valde jag en sötstark senap och som måltidsdryck tog jag mig ett stort glas iskall mellanmjölk. Det hela blev utomordentligt lyckat.
Jag är övertygad om att direktör Gyllenbom nickar nådigt i sin seriehimmel och att Tore Wretman är beredd att instämma.

Men får i kål vågar jag mig inte på. Inte ännu.

ROTNOT 1   På det skånska idiomet heter rotmos rabbemos. Det vet inte minst spalten, som har skrivit texten till Åke Catos skånska madavisa, som börjar sålunda: Rabbemos och spegefläsk / panntofflagröd med knudor.

ROTNOT 2   Jag måste, med skammens rodnad blossande på mina kinder, tillstå att jag inte tillagar min rotmos själv, utan köper den färdig. Det finns gränser för mina färdigheter i köket. Dessutom smakar köpemoset alldeles utmärkt.

ROTNOT 3   För övrigt anser denne Cato att titeln Skenet bedrar är en smått genial titel. Den skapades, om jag inte tar fel, av min gamle vän, den eminente inköparen på SvT Göran Sellgren. Det var samme Göran som döpte Faulty Tower till Pang i bygget. Det görs inte sådana inköpare längre.

h1

Surt, sa spalten.

augusti 21, 2015

I dessa de yttersta dagar sjunger många surströmmingens lov. Spalten kan inte annat än avundas de  lyckliga människor som har tillgång till denna distingerade njutning. Själv jag flera gånger försökt mig på delikatessen, men skändligen misslyckats. I serien Mina vattenhål har jag i ett inlägg talat om ett av dessa försök. Jag tillåter mig reprisera:

Krögar Wretmans domäner sträckte sig långt utanför Operans sfär. – – – Lite längre ut låg Stallmästargården, där Yngve Gamlin en gång försökte lära spalten att gilla surströmming. Det gick inte så bra, trots lärarens jämtska ursprung. Däremot gick flera supar av märket Norrlands ner i min strupe, vilket gör att jag egentligen inte minns så mycket av hur lektionen gick till. Jag undrar om inte en annan norrlänning, Martin Ljung, var med. Men, som sagt, minnena är lite suddiga.

För mig är det, som Sten Broman har uttryckt saken, som att sitta på dass och äta ansjovis.

Jag får ägna mig åt andra gastronomiska övningar. Surströmming får jag vara själv.

h1

Mina vattenhål (8)

juli 14, 2015

Bland andra vattenhål i Mälardrottningen kan nämnas Cattelin, Den Gyldene Freden och Diana i Gamla stan. På Cattelin åt jag kalvhjärna med Povel Ramel en gång. Kalvhjärna är gott, men den ska vara så färsk att den fortfarande tänker, sa Povel.
Källaren Diana drevs av Nils-Emil Ahlin och, har jag för mig, Åke Söderqvist, det legendariska tv-skägget. Rätta mig inte om jag har rätt.

Men av alla vattenhål i mitt liv har jag sparat det bästa till sist: Oscariska matsalenHamburger Börs. Det var en liten elegant salong, som krögaren, Ragnar von Arnold, gjort till ett favoritställe för folk i nöjes-, teater-, tidnings- och därmed besläktade branscher.
I Oscariskan satt kändisarna som flugor på en sockerbit. Där kunde de ordinarie plastkortsgästerna på Börsen  avnjuta anblicken av dem. En enkel men smått genial affärsidé!

Till Börsen drog mig min kollega Peter Himmelstrand och jag fick sitta vid hans förfarna fötter och lyssna  till hans konversationer med nöjesfolket. Senare vågade jag mig dit själv och det torde vara där jag skapade mina första kontakter.
Men det var förstås inte bara för kontakternas skull jag gick dit, utan för det vänliga bemötandet, den goda maten och så förstås de gynnsamma priserna. Eller vad säjs om en Pytt à la Bellman för tretton spänn… ?!CCF02072015_2FOTNOT 1   Gamla Börsen revs 1970 och ur dess ruiner uppstod Nya Hamburger Börs. Ragnar von Arnold hade då gått ur tiden och ett försök av hans son Christer att återuppliva traditionen med Oscariska blev aldrig nån riktig succé.

FOTNOT   2    Det här var det sista avsnittet av spaltens kulturhistoriska serie Mina vattenhål. Om jag inte kommer på fler hål framöver, man vet inte…

h1

Mors (2)

maj 30, 2015

Då och då, och gärna på Mors dag, lättade far på plånboken och bjöd familjen på restaurang. Oftast blev det Temperance på Engelbrektsgatan eller Teaterrestaurangen, belägen i anslutning till nuvarande Malmö opera, som frekventerades.

Den familj som kom ifråga var spalten plus mor och far. Min syster var redan lyckligen bortgift  med en kamrer i Tyringe och min bror studerade till läkare och hade inte tid eller lust att gå på lokal. Så det var vi tre.
Ibland inledde vi måltiden med SOS,  vilket i det här fallet inte innebar något nödrop utan var en förkortning för Smör, Ost och Sill. Understundom ersattes SOS med Tre assietter, vilket var en något enklare variant.
Far tog en sup till sillen och mor tog en likör till kaffet. När kalaset skulle betalas tillkallade far ganymeden genom att klirra med sin ordensring i glaset (gjorde man något dylikt i dag blev man förmodligen körd på porten!) och sa när han nagelfarit notan: Är det med rättegångskostnader och allt? Alltid sade han detta. Det var ett skämt.

Far gav kyparen eller servitrisen en rätt riklig dusör, vilket föranledde den förre att bocka och den senare att niga. Att göra det senare är en konst som numera är utdöd, vilket jag tycker är synd eftersom det ser så rart ut när flickor niger.
Den sista som neg för spalten var en ung dam vid namn Alice Bah. Hon blev sedermera kulturminister, vilket bevisar att artighet lönar sig.

Ja så gick det till på den gamla goda tiden.