Archive for oktober, 2012

h1

Ett mörkt äpple

oktober 31, 2012

Fick den här bilden av min brorson på Manhattan. Det ser mörkt ut för USA.

Foto: Anders Cato

h1

Småtjuvarna

oktober 28, 2012

Jag undrar vad det är för ena konstiga människor som stjäl små fåniga grejor, såsom exempelvis spolknopparna på wc-stolarna, de där knopparna som finns på äldre wc-stolar och som man skulle dra uppåt vid spolning.

På moderna wc-stolar är dessa knoppar ersatta med ett litet smart reglage där man ska trycka på ena sidan när man har gjort det lilla och på den andra när man har gjort det stora. Detta reglage går inte att skruva loss, men det finns ju många äldre wc-stolar i bruk.

Nu senast har någon norpat en skruv som ska hålla handtaget på hissgrinden i mitt hus på plats. Vem gör sig besväret att ta med sig en skruvmejsel till hissen för att ta bort denna skruv? Och vad kan vederbörande ha för nytta av den? Och man kan ju fråga sig ju vad någon kan ha för nytta av en bortskruvad wc-knopp?

Jag kan förstå om folk stjäl koppar och andra mineraler som de kan tjäna pengar på (även om jag givetvis inte kan acceptera det) men jag förstår mig inte på småtjuvar som bara nallar på rent jävelskap. De borde ådömas dryga böter eller helst kännbara fängelsestraff.

Men innan de kryper in ska de åläggas att resa runt och återställa alla mojänger som de har skruvat bort.

h1

Mina lärare (5)

oktober 27, 2012

                         SLUTORD

I dag avslutar spalten serien om sina lärare. Jag skulle naturligtvis ha kunnat fortsätta rabbla magistrar och adjunkter, men jag kan inte komma på något ytterligare att förtälja om dem.

Jag kan inte säga att mina lärare har gjort nåt djupare intryck på mig, annat än möjligen Edith Hansson som lärde mig läsa och skriva samt några svensklärare, som insåg att jag var duktig på att skriva uppsatser.

Å andra sidan gjorde jag nog inte några djupare intryck på mina lärare, ty jag var en enastående usel elev, som underlät att göra mina läxor och som satt och drömde mig bort på lektionerna.

Trots mina tillkortakommanden i alla de skolor jag bevistat, tycker jag ändå att jag har lyckats hyfsat i livet. Därvidlag delar jag Sir Winston Churchills öde. Han var, har jag förstått, inte heller nån mönsterelev, men lyckades klå Hitler med ett-noll.

På gamla dar, har jag blivit alltmer bildningstörstande, men nu är det ju så dags för nu är lärarna borta.

Tack och lov för Google.

FOTNOT   Sir Winston var inte särskilt blygsam av sig. När han fick veta att han skulle få Nobelpriset i litteratur blev han föga imponerad utan sa bara: Jaha, i vilket ämne?

h1

Mina lärare (4)

oktober 25, 2012

                         EDITH HANSSON

Tungt trampade fröken Edith Hansson sin suckande orgel och vi förstaklickare sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus att han skulle vända sitt ansikte till oss, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde vi knäppa upp våra händer och börja dagens id.

Edith Hansson var en liten rundnätt dam, som jag har mycket att tacka för. Det var hon som lärde mig läsa och skriva och att inte blanda ihop äpplen och päron i den grundläggande matematiken.

Bilden härunder är från 1941 och platsen är Linnéskolan i Limhamn där jag tillbringade mina första små år. Spalten sitter längst fram till vänster och delar bänk med Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket.
Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig.
Så där har det fortsatt hela livet.

En dag ringde Edith Hansson min moder och meddelade att hon tyckt sig märka att lille Åke levde i sin egen värld. Mor tog ingen notis om saken, men jag tror att fröken hade rätt. Mer och mer har jag kommit till insikt att jag faktiskt levde i min egen värld.
Det vore dock felaktigt att därav dra slutsatsen att jag var ett olyckligt barn. Jag tyckte om min egen värld. I denna kunde jag exempelvis redan i förskoleåldern framföra tung motorcykel i avsevärda hastigheter. I den andra världen kunde jag nätt och jämt cykla.

h1

Mina lärare (3)

oktober 23, 2012

                                   SEGER

Den enda roliga lärare jag haft var Bo Segerstedt. Han lärde mig inte så mycket om historia och ekonomisk geografi, som var hans ämnen, men han lärde mig att man kunde tjäna på att säga roliga saker, vilket jag har haft en viss nytta av i mitt liv.

Efter att ha misslyckats i alla andra skolor sattes spalten i Malmö Handelsgymnsium, i något som kanske skulle heta business class i dag. Där lyckades jag 1954 med nöd och näppe ta handelsgymnasieexamen, eller handelsstudenten som det allmänt kallades. Jag erövrade därvid en vit mössa, dock med en liten förarglig nål på  kullen.

Seger hade sin bakgrund i det akademiska Lund, där han var en välkänd spexare i den inre kretsen runt Hasse Alfredson på femtiotalet. I spexet Djingis Kahn fällde han den berömda repliken Samarkand – Asiens Eslöv! och han var en av mongolerna som sjöng den numera klassiska sången på melodin Gärdebylåten:

Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord
Med blod ska vi stäppen färga, nu änteligen lär jag
kunna dra nån nytta av min hermodskurs i mord

Segerstedt hade också en mindre roll som ”grevens betjänt” i Alfredsons film Äppelkriget. Greven spelades av Tomas Alfredson.

Humanisten och lundensaren Seger förbannade sitt öde att behöva arbeta i Malmö och dessutom undervisa i en skola som utbildade handelsmän, en sort som han föraktade av hela sitt hjärta. Som många andra i spexarkretsarna blev han med tiden alkoholiserad och var understundom bakis när han satte sig i katedern. Då kunde han med rödsprängda ögon blicka ut i klassrumet och sucka:

Säg nåt roligt…

Ibland lyckades jag därvid pressa fram en eller annan ordlek och fick av det skälet Ba (väl godkänd) i hans ämnen.

Senare, långt senare, hörde jag att Bo Segerstedt tagit sitt eget liv genom att hoppa ut genom fönstret i sin bostad i Lund. Om detta är med sanningen överensstämmande vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig.

Någon lycklig människa var nog inte Seger, men han var den enda lärare jag haft som fått mig att dra på munnen. Och det är, som man säger, vackert så.

Seger

FOTNOT   Googlar man på Bo Segerstedt hamnar man på en it-konsult vid Umeå universitet med detta namn. Men tack vare detta spaltinlägg finns även den riktige Seger med. Och det var väl det minsta jag kunde göra för honom.

h1

Mina lärare (2)

oktober 21, 2012

                                MOLOK

Jag hade Molok i kristendom på Realskolan i Malmö. Om kristendomen är en fridens religion, något som väl är tveksamt, var adjunkt Rosengren, gemenligen kallad Molok, en synnerligen olämplig lärare i detta ämne, ty han var en minst sagt argsint och ofördragsam herre, med oregelbundet återkommande raseriutbrott.

I bibeln förekommer Molok som en gammal gud som offrade barn, jag tror till och med att han understundom åt upp dem. Adjunkten Molok åt visserligen inte barn, men med sitt sura och vresiga sätt skrämde han sånär livet av oss små elever på Realskolan.

Att han fått öknamnet är knappast ägnat att förvåna.

FOTNOT   Molok är även en sorts ödla, vilket alla vi som löser korsord har fått lära oss. Ödlan Molok är en beskedlig typ som aldrig skulle ägna sig åt att äta barn, han föredrar myror. Men han ser förskräcklig ut, det gör han.

h1

Mina lärare (1)

oktober 20, 2012

Spalten inleder i dag en serie essäer om de luttrade skollärare som trots mitt envisa motstånd gjorde mig till den bildade äldre herre jag i dag är.
De hade det sannerligen inte lätt, dessa damer och herrar, ty jag var en usel elev som hellre gick på bio och umgicks med mina kamrater än läste mina läxor.

GRISEN

var lärare i tyska på Realskolan i Malmö, den skola som nu heter S:t Petri läroverk. Vi hade tyska som förstaspråk eftersom Skolöverstyrelsen var övertygad om att Hitler skulle vinna kriget. När han inte gjorde detta och Churchill seglade upp som favorit lät SÖ engelskan bli förstaspråk.

SÖ var ett oppurtunistiskt ämbetsverk,  som villigt vände sin kappa efter de vindar som blåste i världen.

Grisen var en, redan för den tiden, gammalmodig herre som bar fadermördare, en sorts styv och hög krage som jag varken förr eller senare har sett någon bära. Om halsen bar han dessutom en s k selbstbinder, en slips med gummiband.

Grisen hette egentligen Issén och jag tror att initialerna i hans förnamn, G R, renderade honom öknamnet Grisen. Detta kan dock vara en efterkonstruktion och ett önsketänkande.

Det första jag lärde mig på tyska var substantivet Wein.

Guter Wein, gutes Weines, gutem Weine, guten Wein.

Tack vare denna insikt kunde jag beställa in en bier när jag några år senare var i Hamburg.

Av Grisen lärde jag mig den skämtsamma barnramsan:

Hans, mein Sohn, was macht du da?
Vater, ich studiere.
Hans, mein Sohn, das kannst du nicht!
Vater, ich probiere.

Frid över Grisen och hans fadermördare.

Grisens pågar