Archive for mars, 2009

h1

Tyska och tyskor för nybörjare

mars 31, 2009

Reseminne 3

En gång när jag var  ovanligt ung, arton år tror jag visst att jag var, for jag till Hamburg med en kompis. Vi bodde i Malmö så det var inte så långt.
I den tyska hamnstaden hade vi för avsikt att besöka nöjesgatan Reeperbahn och förhoppningsvis beblanda oss med de horor som, hade vi hört, satt i skyltfönster och bjöd ut sina tjänster.

På järnvägsstationen i Lübeck funderade jag av någon anledning på huruvida tåget skulle stanna på vägen till Hamburg. Varför jag funderade på detta har jag glömt, men jag vände mig till en person på perrongen och frågade på min sämsta skoltyska:
Entschuldigung. Steht der Zug auf dem Weg?
Nej, svarade han, tåget står här på järnvägsstationen.

I Tyskland uppvaktade vi var sin hora. Min var lätt överviktig och attraherade mig inte särskilt. Faktum var att hennes dragningskraft inte var tillräckligt stor för att försätta mig i stånd (sic!) att lägra henne. Jag fick lämna hennes boudoire med oförrättat ärende.
När vi kom ut på Reeperbahn sa min kamrat att han haft en fantastisk herdestund med sin hora, även om han troligen inte uttryckte sig med just dessa ord.
Jag med, sa jag.

Efter detta unisona blåljugande gick vi på ett förfärligt ställe som hette Zillertal där vi drack öl, åt surkål och sjöng med i gamla tyska dryckesvisor.


 

h1

Bra fråga

mars 29, 2009

Följande telegram har inkommit från spaltens politiske korrespondent, herr Ö:

LO-chefens medverkan till att stora bonusar har betalts ut har nu granskats av en obunden konsultfirma, som kunnat fastställa skuldfrågan. Hon ringde själv upp chefen för konsultfirman och ställde frågan:

Wan ja?

h1

Visst vet jag

mars 29, 2009

Ibland har det sina risker att vara så snabb i fingrarna på tangentbordet som spalten är. I går skrev jag så här:

Hur långt man än ska resa, om man så ska resa jorden runt, så börjar äventyret på Vasagatan. Det är därifrån bussarna till Arlanda utgår. Så var det i alla fall när jag bodde i Stockholm, hur det är i dag vet jag ej.

Dumheter, visst vet jag det. Bussarna utgår numera från en SAS-terminal på andra sidan om Centralen. Jag har själv flera gånger både avrest från och ankommit till denna terminal.
Sen är det en annan sak vad man tycker om SAS-terminalen. Den är förstås bekvämare både för busschaufförerna och passagerarna. Men det var roligare förr. På Vasagatan.

h1

Äventyret börjar på Vasagatan

mars 28, 2009

Reseminnen 2

En morgon i november1980 stod jag på Vasagatan i Stockholm och huttrade.
Jag var på väg jorden runt. Och med resor är det nu en gång så att de alla börjar på Vasagatan, åtminstone om man bor i Stockholm, vilket jag gjorde den tiden. Hur långt man än ska resa, om man så ska resa jorden runt, så börjar äventyret på Vasagatan. Det är därifrån bussarna till Arlanda utgår. Så var det i alla fall när jag bodde i Stockholm, hur det är i dag vet jag ej.

Några dagar tidigare hade Aftonbladets mäktige redaktionschef Sigurd Glans kallat in mig på sitt rum, ställt mig framför en jättelik världskarta och sagt:
Du går bara här hemma och drar, spalten. Ut och res och få lite vyer!

Det var nu inte helt sant, sommaren dessförinnan hade jag faktiskt varit på Kolmårdens djurpark. Men man ska inte säga emot chefer, order är order.

Vart vill du resa? frågade Glans.

Jorden runt, sa jag., ty om man en gång i livet får en chans att bli bjuden på långresa gäller det att ta i ordentligt. Och längre än jorden runt kan man inte resa. Dessutom hade jag aldrig varit där.

Så där satt jag nu på den farkost som skulle ta mig den första etappen på resan. Bussen startade, vi gled majestätiskt förbi Centralen, passerade korsningen av Kungsgatan, fingo Vasateatern om babord och siktade snart den gamla LO-borgen föröver.
Så girade vi in på Torsgatan, undvek med några hundra meter att kollidera med veckotidningsskrapan, gled in på S:t Eriksgatan, fick grönt ljus vid Norrtull och sköt snart god fart norrut på Uppsalavägen.
Min långa resa hem hade börjat. För det är ju så det är: reser man jorden runt så är själva avresan lika med hemresan.


h1

Felknäppt i Barcelona

mars 26, 2009

Spalten har alltid varit road av att resa. Livet, brukar jag säga, är kanske inte alltid en dans på rosor, men nog är det ofta en dans på resor. Om lustigheten ursäktas.
I dag inleder jag en ny serie, som jag valt att kalla RESEMINNEN, eftersom det just är det det är.

Reseminnen 1

Det ni ser på fotografiet här nedan är en ung man som har knäppt till en sup. Så sa man förr. Varför man sa så har jag inte en aning om, icke heller om man fortfarande säger så. Troligen inte.

barcelona-591Fotografiet föreställer en tjugofyraårig spalt och togs år 1959 av en kanonfotograf i Barcelona. Jag tror att jag  lät avfotografera mig för att ha en bild att skicka till min ömma moder som satt i Malmö och ängslade sig över sin vinddrivne son.
Naturligtvis blev mor ännu mer orolig när hon fick se fotografiet. Så går det, tänkte hon antagligen, när inte mor är tillstädes. Då blir det felknäppt.
På femtiotalet hade jag förläst mig på Ernest Hemingway och svärmade för hans Spanien. 1959 reste jag till Barcelona för att gå i mäster Ernsts fotspår. Men ack, det var inte en äventyrare och bohem som kom till Barcelona. Det var en bortskämd goddagspilt från ett välmående medelklasshem i Malmö. Hemingways fotspår var jag inte i närheten av.
En vecka senare kom en vän och hans flickvän nerresande. Han var blivande konstnär och eftersom jag trodde mig vara blivande författare förvandlades vi i våra ögon till en konstnär och en författare. Våra försök var lovvärda men knappast helhjärtade. Vi gick omkring med romanen Och solen har sin gång i handen och trodde att vi var Hemingway och hans vildsinta gäng, vilket vi sannerligen inte var.
En  söndagseftermiddag gick vi på tjurfäktning. Vi försökte uppföra oss som ett par riktiga aficionados, men i själva verket hatade vi det äckliga djurplågeriet. Jag tror till och med att jag kräktes lite; det kan å andra sidan ha berott på den väldiga cigarr jag tyckte att jag skulle röka där jag satt på arenans skuggsida och lekte Hemingway.
Efter några dagar var pengarna slut som vi fått av mor och far och reste tillbaks till Sverige och vårt välmående medelklassliv.

Fick du mitt fotografi? frågade jag mor.
Ja, svarade mor. Men du hade ju knäppt kavajen fel.

h1

På stranden 1942

mars 25, 2009

Nedanstående spalt, en av spaltens första , hittade jag i en grön Arbetsbok i en pappkartong häromdan. Den är förmodligen skriven 1942, när jag gick i andra klass på Linnéskolan i Limhamn och får betraktas som ett beställningsverk av fröken Edith Hansson, som var just frö-ken.

Rent stilistiskt är den lilla essän kanske inte mycket att hänga i julgranen, men den berättar rappt och rakt på sak vad som hände på Sibbarps strand. Mycket intressant är det fräcka bytet av pronomen: vi badade och sen när jag hade gjort det…
Man lägge också märke till interpunktionen, eller rättare sagt bristen på densamma. En enda mening! Spalten tycks redan då ha stått under stark influens av av Ernest Hemingway.

uppsats21

h1

Lumparminnen

mars 23, 2009

63 procent av svenska folket vill ha den allmänna värnplikten tillbaka. Följande stycke är ett utdrag av mina memoarer, som ännu ej nått tryckpressarna:

Jag gjorde lumpen som befälselev i skyttekompani, kulsprutepluton, vid I 7, Kungl Södra Skånska Infanteriregementet i Ystad.

Infanterister är de där soldaterna som tågar fram i strid vid sidan om pansarfordonen, man brukar kalla dem kanonmat. Att vara infanterist är ett av de tyngsta jobben inom försvarsmakten (möjligen förutom ÖB) och kulsprutan är det tyngsta av alla vapen inom infanteriet.

Hur jag hamnade där vet jag inte, fysiskt undermålig som jag var. En korkad felbedömning vid inmönstringen förmodligen, i så fall inte arméns första, ej heller dess sista.

Vår plutonchef var en löjtnant W. Han förde ett mycket hårt regemente och hade gett sig fanken på att göra oss till elitsoldater. Jag har senare sett typen på bio flera gånger – den där snaggade amerikanske marinofficeren som samlar de nyinryckta och talar om för dem att de är ena jävla pissråttor – men att han jävlarimej satan ta mej ska göra marinsoldater av dem!

Sådan var löjtnant W, jag tror han drömde om att bli en svensk general Patton.

Som soldat var jag ingen succé. En dag när vi övade handgranatkastning såg en sergeant vemodigt på mig och sa:

– Cato kastar ju för fan inte längre än en normal karl pissar.

Han hade rätt. Jag var en usel krigsman; en militär karriär låg utom räckhåll för 4315 Cato.

Jag började fundera på hur jag skulle kunna ta mig ur det här. Jag erinrade mig några konstiga sjukdomssymptom jag haft i den tidigare ungdomen, ett par oförklarliga svimningsanfall med mera. Skulle dessa kunna användas?

Jag beställde fram mina gamla journaler från Malmö Allmänna Sjukhus och stack dem under näsan på regementsläkaren. Och si, det tog skruv! Några veckor senare kallades jag till Granskningsnämnden, där självaste regementschefen satt ordförande.

Nämnden frågade mig hur jag kände mig och jag svarade att jag kände mig trött. Det var kanske inte världens smartaste svar, men det gick in. Granskningsnämnden vågade inte låta mig fortsätta. Jag klassades ner till grupp 4, vilket är det närmaste döden en svensk soldat kan komma i fredstid.

Titeln malaj förekommer inte längre inom det militära, utom möjligen i 91 Karlsson och Knasen. Det heter numera att man är förlagd i kasernkompani. Expeditionsbiträde blev min titel.

Men det var malaj jag var.

Resten av värnpliktstiden tillbringade jag tillsammans med några rara damer på I 7:s personalkontor. Där satt jag i ett år och sorterade personkort i en stor låda, en totalt meningslös sysselsättning.

Men jag hade en väl tilltagen fritid och när jag ryckte ut hade jag hunnit läsa in en korrespondenskurs i fastighetsmäkleri.

Dessutom hade jag blivit korsordsbiten för livet.

FOTNOT: Lumparminnen är, vid sidan av diabilder på folk som åker vattenskidor, det tråkigaste som finns. Detta är därför det enda jag ämnar berätta. Jag lovar!