63 procent av svenska folket vill ha den allmänna värnplikten tillbaka. Följande stycke är ett utdrag av mina memoarer, som ännu ej nått tryckpressarna:
Jag gjorde lumpen som befälselev i skyttekompani, kulsprutepluton, vid I 7, Kungl Södra Skånska Infanteriregementet i Ystad.
Infanterister är de där soldaterna som tågar fram i strid vid sidan om pansarfordonen, man brukar kalla dem kanonmat. Att vara infanterist är ett av de tyngsta jobben inom försvarsmakten (möjligen förutom ÖB) och kulsprutan är det tyngsta av alla vapen inom infanteriet.
Hur jag hamnade där vet jag inte, fysiskt undermålig som jag var. En korkad felbedömning vid inmönstringen förmodligen, i så fall inte arméns första, ej heller dess sista.
Vår plutonchef var en löjtnant W. Han förde ett mycket hårt regemente och hade gett sig fanken på att göra oss till elitsoldater. Jag har senare sett typen på bio flera gånger – den där snaggade amerikanske marinofficeren som samlar de nyinryckta och talar om för dem att de är ena jävla pissråttor – men att han jävlarimej satan ta mej ska göra marinsoldater av dem!
Sådan var löjtnant W, jag tror han drömde om att bli en svensk general Patton.
Som soldat var jag ingen succé. En dag när vi övade handgranatkastning såg en sergeant vemodigt på mig och sa:
– Cato kastar ju för fan inte längre än en normal karl pissar.
Han hade rätt. Jag var en usel krigsman; en militär karriär låg utom räckhåll för 4315 Cato.
Jag började fundera på hur jag skulle kunna ta mig ur det här. Jag erinrade mig några konstiga sjukdomssymptom jag haft i den tidigare ungdomen, ett par oförklarliga svimningsanfall med mera. Skulle dessa kunna användas?
Jag beställde fram mina gamla journaler från Malmö Allmänna Sjukhus och stack dem under näsan på regementsläkaren. Och si, det tog skruv! Några veckor senare kallades jag till Granskningsnämnden, där självaste regementschefen satt ordförande.
Nämnden frågade mig hur jag kände mig och jag svarade att jag kände mig trött. Det var kanske inte världens smartaste svar, men det gick in. Granskningsnämnden vågade inte låta mig fortsätta. Jag klassades ner till grupp 4, vilket är det närmaste döden en svensk soldat kan komma i fredstid.
Titeln malaj förekommer inte längre inom det militära, utom möjligen i 91 Karlsson och Knasen. Det heter numera att man är förlagd i kasernkompani. Expeditionsbiträde blev min titel.
Men det var malaj jag var.
Resten av värnpliktstiden tillbringade jag tillsammans med några rara damer på I 7:s personalkontor. Där satt jag i ett år och sorterade personkort i en stor låda, en totalt meningslös sysselsättning.
Men jag hade en väl tilltagen fritid och när jag ryckte ut hade jag hunnit läsa in en korrespondenskurs i fastighetsmäkleri.
Dessutom hade jag blivit korsordsbiten för livet.
FOTNOT: Lumparminnen är, vid sidan av diabilder på folk som åker vattenskidor, det tråkigaste som finns. Detta är därför det enda jag ämnar berätta. Jag lovar!