Svinklöv & andra badhotell

Det var naturligtvis inte bättre förr, men när man ser den förtjusande (den är verkligen förtjusande!) danska tv-serien Badehotellet är det frestande att påstå att det åtminstone var bättre 1928 när serien utspelar sig och i Danmark, där den utspelar sig.
Tjänsteflickorna på badhotellet tjänade visserligen bara fem kroner i månaden, men tänk vad de fick för dessa kroner! En cykel kostade bara tjugofem öre och en bil tvåhundra kronor. Åt man stort smörgåsbord kostade det 1:25 och då ingick brännvin så mycket man orkade tuta i sig. En knatting punsch till kaffet kostade 35 öre.
Det första världskriget, eller rättare sagt världskriget, för något andra var det ingen som räknade med, var överstökat. Modet var snyggare än nånsin och kjolarna kortare.
Sen kom det räliga trettiotalet som slutade med att det andra kriget, det som ingen trodde skulle bryta ut, bröt ut och sen kom fyrtiotalet då detta krig fortfarande pågick och sen kom femtiotalet med en fånigt lallande Lennart Hyland och Frufridagen i tv och efter sextiotalet kom sjuttiotalet med fula utsvängda brallor och studenter som skränade i högan sky och… ja så där gick det på.

En annan stor fördel ur spaltens synvinkel var att han inte var född 1928 och sålunda var minus sex bast vid tidpunkten.
En härrrrlig ålder!

KLÖVNOT   1982 tillbringade spalten med damsällskap (jo jo) ett veckoslut på något som hette Svinklövs Badehotell vid Vesterhavet på det västraste Jylland. (Svinklöv betyder grisfot, därav den skämtsamma benämningen på fotnoten.) Efter middagen samlades alla gästerna med en kopp kaffe och tillbehör utanför hotellet, vilket i viss mån framgår av nedanstående dunkla fotografi och när solen gick ner i havet var det inte långt ifrån att en spontan applåd utbröt.

 

Foto: Spalten

 

 

Naturfenomen

Många personer ringde spalten och undrade vad det var för nåt konstigt gult som plötsligt kom ner från himlen under gårdagen.
Spalten kan lugna alla oroliga.

Det var bara lite sol.

Låg sol

När spalten i dessa skimrande förvinterdagar färdas i staden i sitt elektriska fordon, ligger solen så lågt att han blir helt bländad; han riskerar därvid att kollidera och ådraga sig och sin omgivning  åtminstone lättare kroppsskador.
Att ha solen i ögonen, är dock bättre än att inte ha någon sol alls, tänkte spalten och vips hade han formulerat en liten vacker aforism, inte särskilt briljant kanske, men den får duga.

För övrigt är det inte solen som ligger lågt, hon ligger där hon alltid legat, det är jordens förhållande till himlafästets drottning det handlar om.

Jag slutar där innan jag snärjer in mig i en massa vetenskapliga spetsfundigheter.

Utsikt från fjölen (2)

I tisdagens spalt, på världstoalettdagen, tog spalten sina läsare med till sitt favoritdass, beläget i det inre av Sörmland.
I dag ska jag berätta om mitt livs absolut sämsta dass, en så kallad mulltoa, som jag installerade efter det att en nippertippa från Hälsovårdsnämnden (tror jag det var) underkänt min vattenklosett på ön Storholmen i Stockholms innersta skärgård.

Nu voro, som det hette i min ungdoms äventyrsböcker, goda råd dyra. Hur skulle jag i fortsättningen förrätta mitt tarv och skicka mina slaggprodukter till slutförvaring? Jag erinrade mig då att det fanns något som hette mulltoa, som vore en liten behändig anordning där ens tarv såsom genom ett trollslag förvandlades till ett aptitligt mull som senare kunde strös på exempelvis jordgubbarna.

Men hur installera anläggningen? Nu voro goda råd åter dyra. Efter att i några dagar ha lagt min panna i djupa veck, beslöt jag att anlita min kollega Sven Melander, som är utexaminerad byggnadsingenjör. I utbyte mot en middag med några supar och en uråldrig konjek, grep sig ingenjör Melander påföljande dag verket an och efter några timmars slit hade han lyckats få ordning på mulleriet.

Snart visade det sig dock att mulltoan inte fungerade. Detta, skall påpekas, berodde på intet sätt på Mullanders, förlåt Melanders, arbete. Mulltoan visade sig vara en katastrofalt usel produkt, som fabrikören förmodligen aldrig själv prövat. Av mitt och mina gästers slaggprodukter uppstod inget som helst aptitligt mull utan bara en hård, äcklig kaka, den där jag fick lyfta ut med mina bara händer och placera i soptunnan.

Ösch!

Mulltoan var sålunda totalt oanvändbar, den var, för att tala klarspråk, rena skiten. Ack att jag i stället hade byggt, eller låtit bygga, kanske med hjälp av ingenjör Melander, ett litet mysigt utedass på tomten, med Hans Majestät Konungen och dess familj häftstiftade på väggarna och utrustat med det vita pulver jag nämnde i förra fjölrapporten och som en bättre vetande kommentator vänligen meddelat gick, och förmodligen går, under namnet karbokalk.

Mitt liv skulle då ha tett sig bekymmersfritt och sannolikt helt lyckligt. Nu tvingades jag i stället att sälja villafastigheten och skaffa en fast bostad med rinnande toalett i Vasastan i Stockholm. Den var belägen i en fastighet där det lilla gossebarnet i familjen ovanför mig hade som sysselsättning att dagarna i ända, upprepade gånger, ställa sig på en stol och hoppa ner på golvet. Möjligen tränade han inför en kommande cirkuskarriär, men han fick mitt lilla hem att skaka i sina grundvalar och beröva mig varje tillstymmelse till sömn.

Till slut gav jag upp och flyttade till Malmö.

FOTNOT   Endera dagen kommer måhända en ny fjölrapport, vi får se. Håll korpgluggarna öppna.

Utsikt från fjölen

I dag firar vi  Internationella Toalettdagen. Dagen har kommit till på initiativ av World Toilet Organization (tänk att det finns en sådan organisation!) för att uppmärksamma den övervägande del av mänskligheten, som lever utan toaletter och rent vatten och som därför råkar ut för dödande sjukdomar.

Att vi har en internationell toalettdag kan man naturligtvis raljera och göra sig lustig över, men för en stor del av jordens befolkning är det så att säga inget att skita i.

(Ooops, där var jag igen!)

För oss i-ländare, som kan släntra in på en blank och fin toalett när det tränger på, kan det  förstås kännas lite spännande att sommartid benyttja ett utedass, där ens slaggprodukter muntert dunsar ner i någon tunna eller så.

Av utedass jag minns bäst intar ett som låg på Fogdö i Sörmland en särställning. Där fanns ingen tunna, man förrättade sitt tarv rätt ner på marken; och när man var färdig strödde man på ett vitt pulver, som gjorde att det inte luktade det minsta illa och att inte en fluga vågade sig närmara än sju meter.

Vad detta pulver bestod av vågar jag inte ens tänka på, det var förmodligen något fruktansvärt miljögift, men det var effektivt, det var det.

Från fjölen hade man, om man lämnade dörrren öppen mot sommardagen, en betagande utsikt över den lilla stig som till dasset bar. Där surrade humlor och bin i grönskan, där twittrade foglarne, där stretade myror med sin åbäkiga last och där drog sniglar fram med sina väldiga hus på ryggen. Där var gudagott att vara, ja det var en fröjd att sitta på detta dass och tänka goda tankar.

Men som sagt, denna min fröjd delas bestämt icke av fattiga människor i fjärran u-länder.

Till slut bjuds de ärade spaltbrukarna på en gammal finsk supvisa, som ska sjungas till melodin Vyssan lull, koka kittelen full, gärna med finsk satsmelodi.

Grannens skithus har fallit omkull
Och vårat står där och lutar
Nu tar vi oss en sup, nu tar vi oss en sup
Och sen får vi se hur det slutar

Underbarn är kort

Den här lilla nioåringen som sjunger Puccinis O Mio Babbino Caro finns nu till beskådande på You Tube och från och med i dag också i spalten. Följ länken och gå in och titta på klippet, som är från en holländsk talangtävling.
Visst är det fantastiskt att en liten tös som knappt är en tvärhand hög kan sjunga på dette viset!

http://www.youtube.com/watch?v=eRmbf83N8wQ&feature=youtu.be

Povel Ramel hade rätt: Underbarn är kort.

Staknytt

I dag har jag efter viss möda fått upp staken, det gick med hjälp av en ung dam från Hemtjänsten.
Såna där snaskiga dubbeltydigheter tycker vi äldre herrar är roligt, hö hö.

Det var dock icke elflugan som lös upp min tillvaro utan en mindre piratmodell som står i arbetsrummet; elflugan tänds först på tisdag då lokalvårdaren Carina kommer.

Staken i köket som är en adventsdito får icke tändas förrän om två veckor då det är den första advent, annars blir gud arg.

Jag är säker på att dessa rapporter från spalthemmet intresserar läsekretsen synnerligt.

FOTNOT 1   Många tror att ljussstaken elflugan heter eldflugan men det gör den inte, den heter elflugan. Det är en liten ordvits från fabrikantens sida, förstår sig. Eldflugor är små självlysande flugor (egentligen skalbaggar) som jag själv observerat på den sydliga ön Korfu omkring 1964 eKr. Eldflugorna raggar genom sitt nattliga blinkande eldflugor av motsatt kön för att förmera antalet eldflugor på jorden. Så vist är naturen ordnad, ja visst är den det.

FOTNOT 2   Samma år, ehuru om sommaren, såg spalten mareld utanför Lilla Kornö i Bohusläns skärgård. Vad detta naturfenomen beror på vet spalten icke, ty även om spalten vet mycket vet han inte allt.

 

Eldfluga i viloläge (ej påtänd)

En bra dag

I dag är spalten, trots ryggskott och ett envist duggregn, vid rätt gott lynne. Det beror på att jag under en shoppingrunda i denna hamnstad såg tre de vackraste butiksexpediter jag sett på länge. Tyvärr kunde de unga damerna inte tala, utan sa bara  OKEJ, ABSOLUT och HA EN BRA DAG. Men det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå bara skulle titta på de unga damerna. Det där andra har jag, i kraft av min skyhöga ålder, slutat med.

Vid hemkomsten visade det sig att jag köpt en elektrisk adventsljusstake för tvåtusen kronor!

Staken

 

 

 

Blott Sverige svenska hallon har

Nu köper man svenska hallon, som smakar mycket mer hallon än de importerade man fick hålla till godo med under försommaren.

Varför det är så vet jag inte. Kanske hade gamle Carl Jonas Love Almqvist rätt:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Skulle tro att det gäller hallon också. Och jordgubbar.

FOTNOT   Alladar?

Ett typiskt svenskt hallon

 

Skakande

Spaltens korrespondent i Ljunghusen, herr Ö, har tillsänt mig nedanstående skakande rapport från naturkatastrofen som drabbade det västra Sverige i början av månaden.