En bristvara

Det finns platser på jorden där mat och färskvatten är bristvaror, i Sverige lider vi brist på morgonskor. Frågar man efter ett par morgonskor i skoaffären ser expediten ut som en loafer i ansiktet och  säger att det inte är säsong för det nu. Om jag då genskjuter att det för mig är säsong för morgonskor året runt, svarar expediten allvarligt att så ser inte Detaljhandeln på saken. När hon säger Detaljhandeln låter det som om hon hänvisade till Sveriges grundlag.

Enligt Detaljhandeln skall morgonskor endast inhandlas före jul. Morgonskor är ingenting man har på fötterna, morgonskor är en julklapp och säljs därför endast från slutet av november. Jag hänvisas till att gå i mina trasiga skor tills julen kommer som en befriare. Då kan jag i bästa fall hoppas på att få ett par av tomten.

Icke nöjd med detta besked går jag in på nätet och köper ett par morgonskor. Det går på ett par röda. Och så förfasar sig Detaljhandeln över att nätet håller på att ta över ruljansen och tvingar fysiska affärer att stänga.

FOTNOT    Morgonskor (i lättsammare språkbruk slöfsor) är det skånska ordet för det som folk norr om Hässsleholm kallar tofflor. I Skåne betyder tofflor (tollor) träskor.

Högerslöfsa

Titanerna anfaller

Nu tar spalten plats bland Strindberg och Sofokles och de andra titanerna på parnassen…

(Annons i Sydsvenska Dabladet den 30 mars 2011)

Kreti och Pleti talar om mors lilla Olle

Kreti och Pleti möttes i Slottsparken.

Läste du om den där lille killen som blev anfallen av en björn? inledde Kreti konversationen.
Ja, gentog Pleti.
Hette inte han Olle?
Jo.
Som i den gamla barnvisan av A. Tegnér?
Jo.
Han som i skogen gick med rosor på kinden och solsken i blick?
Ja.
Och mötte en björn?
Ja.
Som han bjöd på blåbär?
Jodå.
Varefter en djup vänskap uppstod mellan Olle och björnen?
Stämmer bra det.
Tills Mor kom och gav till ett skri så att björnen försvann?
Du har helt rätt. Men vart vill du komma?
Nädå, det var ingenting,
Då föreslår jag att vi går in på Slottscaféet och tar ett glas grogg.
Har du sagt det så.

Något om öringar

På torsdag försvinner femtioöringen. Sen har vi inga öringar längre.

När spalten var ung fanns det ett-, två-, fem-, tio-, tjugofem- och femtioöringar. Tioöringen var en liten glittrande peng som i Malmö kallades sillafjäll. Min fader, som var född 1896, sade icke tjugofemöring utan tolvskilling. En enkrona kallade han en riksdaler, ofta med betoning på andra stavelsen, som det skulles i Skåne.

För en ettöring kunde man köpa en ettöreskola. Vet du att den amerikanske filmregissören Ettore Scola tog sitt namn efter ettöreskolan? Det skämtet har jag kört en gång tidigare men jag tyckte jag kunde köra det en gång till.

Victor Borge körde samma skämt i hela sitt liv. Borge kunde komma in och titta på publiken och efter en stund öppnade han munnen och blåste ut rök varvid alla skrattade. Detta gjorde han år efter år och alla visste att han skulle göra det men vi skrattade ändå.
På det blev Borge mångmiljonär och köpte en ö i Karibien.

Han fick en miljon kronor när han uppträdde med sina gamla skämt. Själv får jag vara glad om jag kan få hälften. Det skämtet har jag köpt för femtio öre av Sven Melander.

I mitt hus på Fersens väg i Malmö fanns i huset intill en affär som hette Gottis. Där  bodde sedermera Göran Persson, inte i gottisaffären förstås, utan på andra våningen. I Gottis kunde man köpa ettöreskolor och lakrissremmar med en skär kula i mitten. En Mumsmums kostade 10 öre. Men det var före Perssons tid.

I dag kostar en Mumsmums lika mycket som en moped. Fast förr i tiden tjänade man inte lika mycket pengar. Hade man en årslön på femtio öre kunde man skatta sig lycklig. Kanske inte lycklig precis.

Det allra  dyraste man kunde köpa i gottisväg när jag var liten var ett förtiöreschokelad. Ett sådant chokelad var stort som en radhustomt, men man hade aldrig förti öre och hade man det la man hellre till femton öre och gick på matiné och såg Ken Meynard eller George Formby.

Nu finns det inga öringar längre utom i våra vackra sjöar. Där kan man fånga dem med flugor men då måste man först fånga en fluga, vilket är fruktansvärt svårt. Vill man ha en öring är därför det enklaste att gå och tjacka en på Ica.

I enklare korsord, sådana som spalten föraktfullt fnyser åt, förekommer understundom öring som nyckel. Då är det meningen att man ska skriva in atoll.

Mycket lustigt.

Undring

Varje gång någon världsberömd människa dör påpekas hennes olyckliga  privatliv. Var hon inte alkis eller knarkare så var hon sexmissbrukare eller hade någon annan psykisk störning. Ofta dog hon inte en naturlig död utan gick i älven  eller hängde sig på vinden.

Ändå kämpar vi alla som små illrar för att bli världsberömda eller åtminstone berömda i Sverige eller åtminstone i Lackalänga eller Karesuando.

Hur går det ihop?

Kreti & Pleti minns Bettan

Elizabeth Taylor är död, sa Kreti.
Jaha, sa Pleti.
Är det allt du har att säga?
Det var väl hon med den där kollin?
En av världens förnämsta aktriser är död och du säger Jaha.
Nu är du orättvis, Kreti, sa Pleti. Jag sa ju också att Bettan spelade i filmerna om den där kollin. Lasse tror jag han hette. Han kom alltid bort men sen sprang han hem igen. Ett duktigt litet djur.
Det heter collie och inte kolli. Och hunden i filmerna hette Lassie, inte Lasse. Och Elizabeth hette inte Bettan. Jag tycker du visar en skriande brist på respekt.
Ogej.
Har du inget annat att säga om en människa som nyligen har lämnat jordelivet?
Hon var svår på karlar.
Suck. Det blir bara värre och värre, Pleti. Knappt har en av världens mest älskade skådespelerskor lämnat jordelivet så ger du dig på henne och anklagar henne för att leva i lömskaläge.
Hon var gift åtta gånger.
Det bevisar bara att hon höll moralen högt. Hon hade inte snusk med någon utan att vara gift med någon.
Hon hade snusk med Michael Jackson.
Elizabeth och Michael var goda vänner, inget annat.
Fan tro´t. Men hon var bra i Lång dax färd mot natt, det var hon. Där var hon packad som en bäver på den där eftersitsen och var förjävlig mot Richard Burton och tuggade is.
Det var inte Lång dags färd. Det var Vem är rädd för Virginia Woolf.
Ja ja. Whatever.
Du har ingen respekt för de döda.
Du. I Japan har 25 000 människor dött, däribland många barn. Bettan var 79 år.
Där har du förstås en poäng.
Just det.

Du kommer väl?

Det är klart att du ska gå och se Eva Rydberg, Magnus Härenstam, Ola Forssmed och många andra i den musikfars, VIVA LA GRETA!, som Mikael Neumann och jag har plitat ihop för Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Den har premär den 17 juni och liras hela sommaren fram till slutet av augusti.

Titta här så roligt vi ska ha..

Vill du veta mer kan du kika här:

Premiär 28 juni 2024!

 

Amatörimitatören

Det sorgligaste som har hänt i mitt liv som amatörimitatör var när gubbarna i tv-programmet Fråga Lund efter hand böts ut mot nya gubbar, understundom beroende på att de gamla gubbarna gick till de sällare jaktmarkerna.
Jag skördade furor i umgängeskretsen som en lysande imitatör av Gerhard Bendz,  Jörgen Weibull och Sten von Friesen (den senare av Pekka Langer kallad Stel Förfrusen). Min David Ingvar var inte lika bra, men fick duga. Jan-Öjvind Swahn, måste jag tillstå, fick jag aldrig nån riktig snits på.

Samma sak hände när jag böt arbetsplats från Expressen till Aftonbladet. Jag hade två strålande nummer i den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren och chefredaktören Per Wrigstad. Den senare, även Pelle Mummel benämnd, lyckades jag faktiskt en gång telefonlura en kollega med.

Efter hand som åren har flytt har jag nu ingen att härma.
Det är bittert, men det är förmodligen ett öde som drabbar alla oss i imitationsbranschen.
Bosse Parnevik torde ha liknande problem.

Populär spaltserie fortsätter

Här fortsätter spaltens otroligt populära serie OH YES, I REMEMBER IT WELL.

I remember…

… att det i min barn- och ungdom bara fanns ett radioprogram där man kunde lyssna på lite lättsam musik. Det hette Grammofonmusiken. För övrigt fanns det bara föredrag om Potatisodlingen i Halland och Sten Bergman som berättade om infödingar endast iklädda penisfordral. Fast han var rätt rolig. Flera gånger gick jag till Realskolans aula där Sten talade till ljusbilder. När det skulle bli ny bild stötte han med pekpinnen i golvet.

Det fanns ingen teve på den tiden så det fick bli aulan. Där hörde jag för övrigt även Sten Broman.

Början av Grammofonmusiken kunde man hoppa över för där var det bara en massa tråkig klassisk musik, sen blev det roligare och roligare tills det hela slutade med en klämmig marsch. Efter varje låt fick man veta vilket skivmärke som hade gjort inspelningen.
Skivmärke:  Sonora kunde man till exempel säga. Då var det det. Ett annat skivmärke hette Brunnswick, vilket jag alltid tyckte var ett egendomligt namn på ett skivbolag.

Grammofonmusiken sändes klockan aderton, samtidigt som familjen Cato åt middag i det eleganta hemmet på Fersens väg 4 i Malmö. När någon operasångerska sjöng nån bit av Wagner sade min fader:
Det var ju ett jävla allo!
Jag var böjd att hålla med honom.

En av slagersarna från den tiden var Dance, Ballerina, Dance, en liten trevlig rumba som Nat King Cole har exekverat. Själva slagersen kan du höra om du klickar på länken längst ner, men jag valde Buddy Clark eftersom Nat förvandlade rumban till en foxtrot. Herr Cole får ursäkta men jag tycker att DBD är en rumba.
En annan slagers (helt bortglömd i dag) var Legenden om Tina. Jag var nästan säker på att det var Lars Lönndahl som sjöng in den, men en uppsats på internet av Enn Kokk gav mig vid min hand att det var operasångaren Sven Erik Vikström.

Legenden om Tina den handlar om kärlek,
som föddes en blommande vår.
Dess blommor har vissnat och vår blev till vinter,
men kärleken växte vart år.

Nu får det vara nog med nostalgi för i dag. Man ska inte överdosera.

FOTNOT   Ovannämnde Enn Kokk meddelar vid detta blogginläggs pressläggning att även Lasse Lönndahl exekverade Legenden om Tina. Ytterligare ett belägg för att spalten alltid har rätt!

Ensam jag är

Efter några fredagar med förhållandevis intelligent tv-underhållning börjar i kväll Så ska det låta, en gapig programserie där jag 1) inte vet vilka de medverkande är och 2) inte känner igen låtarna som ska låta. Dessutom vet alla att deltagarna har informerats på förhand om vilka stycken som ska spelas, det är således fråga om ett rent fusk.

Anrättningen presenteras av en inställsamt flinande programledare, tacka ville jag Peter Harrysson, där var reda med honom.

Ovanstående tyck är jag förmodligen ensam om i hela Sverige. Jag tycker inte om ishockey heller (Åsa-Nisse på hal is) och jag hatar melodifestivaleurovisionsschlagertävlingen. Och vi ska bara inte tala om skidskytte – finns det nåt tristare?

Jag får väl gå ut i duschen och sjunga Thore Skogmans gamla sorgliga låt Ensam jag är.

FOTNOT   Läser i bladet att man funderar på att slopa tv-avgiften. Bra idé.