Archive for the ‘Utsikt från gågatan’ Category

h1

Utsikt från gågatan (9)

juli 2, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris. Detta är den sista delen i serien.

Mitt liv på Näset (Del 2)

Till Näset tog man tåget från Västra station eller Södervärn. Det var för övrigt ingen som kallade Falsterbonäset för Näset, vad jag minns sa vi mest Ljungen.  Anträdde man resan på Västra station fick man en liten resa genom Malmö på köpet.
Till stationen kom man genom att stiga av treans spåga på Norra Vallgatan och korsa kanalen på något som kallades Hönsabron. På Regementsgatan, i höjd med Husarkasernen, gick bommarna ner och bilisterna väntade tåligt medan tåget värdigt passerade.
Tåget drevs med ånga, ett miljövänligt drivmedel som tyvärr kommit ur bruk. Ångtåget ersattes senare av rälsbussar och ännu senare av vanliga bussar.
Till mina lyckligare minnen från barndomen hör att efter skolavslutningen ta tåget till Ljunghusen. Vagnarna var gammaldags och man kunde stå ute mellan ett par vagnar och betrakta de gula rapsfälten.
Vore jag Marcel Proust skulle jag ha skrivit en lyrisk betraktelse av den fräna koldoften från ångloket och den sötaktiga doften från rapsfälten, men det är jag inte.
Ångdriften saknade icke risker. Under torra somrar kunde en gnista från loket förirra sig ut på fälten och antända skörden, till harm för odalmännen som slet i anden. Än värre var det när den fridlysta ljungheden mellan Ljunghusen och Skanör antändes, då gick folk man ur huse och slog på lågorna med granruskor till den verkan det  nu kunde ha.

Vårt sommarhus låg på Ljungsätersvägen, vägen närmast Falsterbokanalen. Den senare trafikerades då för tiden av riktiga båtar och inte som i dag fjuttiga fritidsfarkoster. Den hade grävts under andra världskriget för att sjöfararna inte skulle riskera att gå på en av de minor som låg och guppade i farvattnen utanför Näset. Från kökssidan på vårt hus kunde man genom furuskogen skymta båtarna som gick genom kanalen.
I grannkåken bodde min bäste kompis Lennart, längre norrut på vägen bodde Bertil och nästan nere vid stranden bodde Majvi, en snygg brunett, som man förstås inte hade en chans på.
Lennarts far var en bullrig typ som drack grogg och spelade badminton med samma varma själ. Efter Ljungen tappade jag kontakten med Lennart, men jag har hört att han senare tilltog i format och att han hamnade i den ekonomiska branschen,  jag har för mig att han  jobbade med utredning av konkurser.
Han följde delvis i sin faders fotspår. Innan han gick ur tiden 1998 var han under fyra år ordförande i Svenska badmintonförbundet.

åke o lennart jönsson

Lennart och spalten

FOTNOT  I sitt verk På spaning efter den tid som flytt beskriver den franske författaren Marcel Proust (1871-1922) på fem sidor de känslor som återuppväcktes i honom när han åt en madeleinekaka, doppad i lindblomste.

h1

Utsikt från gågatan (8)

juni 12, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris.

Mitt liv på Näset

I Höllviken lärde jag mig gå, i Ljunghusen lärde jag mig köra bil. Så kan mitt liv på Näset sammanfattas.
Några somrar på trettiotalet hyrde mina föräldrar stuga vid Anders Olsvägen i Höllviken. Sommaren 1935 tog jag mina första stapplande steg i den solvarma sanden vid Östersjön. När hösten kom och fälten vitnat till skörd var jag väl bevandrad (sic!) i den ädla konsten att gå.
Därefter övergav jag Näset för några år, men på fyrtiotalet köpte far ett tvåvåningshus i Ljunghusen. Några somrar var det röda huset på Ljungsätersvägen min sommarlycka. Den som inte är lycklig i elvaårsåldern blir aldrig lycklig.
Ljunghusen är den delen av Ljungen som ligger hinsides Falsterbokanalen. Den ansågs lite finare än Höllviken och blev finare och finare ju närmare Storvägen man kom. Så är det än i dag.
Tillsammans med mina kamrater badade vi vid vår brygga, simmade i Falsterbokanalen och företog spännande utflykter till Stenudden där vi smög på tyska hembiträden som näckade bland dynerna. Regniga dagar gick vi till lotsbryggan och bad att få följa med lotsbåten ut till något ankommande fartyg. Några flytvästar förekom inte, vare sig vid kanalbaden eller vid lotsturerna. Det är ett under att vi barn från den tiden över huvud taget lever.
I något högre ålder cyklade vi på onsdagar och lördagar till dansbanan Nyckelhålet (så benämnd för att den bestod av en rund och en rektangulär del), där man för en dansbiljett à  tio öre kunde dansa tryckare med Irene och Yvonne till tonerna av Två solröda segel och Tangokavaljeren.
Tryckte man ordentligt kunde det hända att man fick följa någon av damerna hem. De bodde ofta i Kämpinge, en halvtimmas cykelväg bort i småregn och motvind och den enda belöningen var en förströdd kindpuss innan man anträdde cykelturen till Ljunghusen. Vinden hade då vänt, vilket medförde att man hade motvind även på hemfärden.
På den smala Ljungsätersvägen lärde far mig att köra bil. Lektionerna försiggick i  vår gröna Chevrolet m/39. Ljungsätersvägen kryllade av små lekande barn och det är ett under att de lever än i dag. Många gör det förmodligen inte, men det är inte mitt och min fars fel.
1954 började jag ta lektioner på Mårtenssons Bilskola vid Erik Dahlbergsgatan i Malmö och en isig och glashal vintermorgon körde jag upp för inspektören i ett jättelikt dollargrin.

 

 

 

 

h1

Utsikt från gågatan (7)

juni 2, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris

Bellvi

Att skriva ett äreminne över Malmös fashionabla villaförort Bellvi är inte det lättaste. Det är lättare att falla i trans över fattiga arbetarkvarter runt Möllevången eller på Lugnet, med dass på gården och feta råttor i soptunnorna. Men man får ta vad man har. Och nån gång kan väl även vi i den besuttna medelklassen få göra våra röster hörda.

Stadsdelen heter förstås Bellevue, men ingen malmöbo skulle komma på tanken att uttala det på ett sådant konstlat fransk maner. Det blir Bellvi, med betongen på bell. Min fader var fastighetsmäklare och ägnade sig nästan enbart åt att mäkla villor på Bellvi. I slutet av det onda trettiotalet kom far tydligen på bestånd och köpte en tomt vid Vikingaplan, på vilken han byggde en stilig vit villa. Han hade haft ögonen med sig på sina inspektionsrundor och designat det vita huset efter de rön han gjort.
Far och mor kom från enkla hem och det är inte svårt att föreställa sig deras stolthet när de kunde ta den nya villan i besittning.
Av någon anledning, vilken vet jag inte riktigt, sålde far huset några år senare till en tandläkare och vi flyttade till stan, till en lägenhet på Fersens väg. Nu, på mina gamla dar, har jag fått kontakt med en av tandläkardöttrarna och vi mailar nu bellvi-nostalgi till varandra.
Vi har talat om att bilda föreningen Vikingaplans Vänner, som i så fall torde bli en av de minsta i föreningshistorien. Förmodligen blir det inte av, men tanken är ju god.

Jag tillbringade de två första av mina cirka hundranitton (känns det som) skolår på Linnéskolan i Limhamn, där fröken Edith Hansson varje morgon tungt trampade i gång arbetsdagen på sin orgel och bad Gud låta sitt ansikte lysa över oss innan vi satte igång att räkna päron och öpplen och läsa i Vill du läsa? och Sörgården.
Vid otjänlig väderlek tog jag spågan (fyran) från Stjärnplan, men ofta gick jag och mina små kamrater till fots från Bellvi till Limhamn med skolväskan daskande på rumpan, ungefär som Astrid Lindgrens bullerbybarn. I ett tvåvåningshus på Vikingagatan låg en liten pappershandel. Där inne, i den svårbeskrivbara doft som utmärkte forna tiders pappersaffärer,  köpte vi stycken, det som mer nordliga barn kallar bokmärken.
Mitt emot fanns en fruktaffär och på tomten intill höll farbror Eriksson till med sin stora varma häst. Var man snäller fick man klappa djuret och åka på vagnen men var man stygger så fick man gå.

Det  händer sig nu för tiden att jag med min elskoter tar en promenad på Bellvi. Där är lummigt och vackert och säkert mycket trivsamt, men jag kommer inte ifrån känslan av att gå på en gammal kyrkogård. Antagligen är jag bara avundsjuk för att jag aldrig  kom på ett sådant bestånd att jag kunde bosätta mig på Bellvi.

vikingaplan

Vita huset

h1

Utsikt från gågatan (6)

maj 31, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris.

Min storgata

Alla svenskar har sin storgata. Min ligger i Malmö och heter just Storgatan. När jag i dag går på Storgatan, mellan min nuvarande gågata och min barndoms Fersens väg, kan jag på några hundra meter spana in den tid som flytt.

I korsningen Storgatan-Davidshallsgatan låg Maria Törnbloms musikskola, där Inga Törnblom, Marias dotter, gav mig de första inblickarna i tonernas värld. Det var mor som skickade mig till Inga Törnblom, förmodligen i förhoppningen att jag skulle bli en ny Artur Rubinstein, vilket jag inte blev. I motsats till Rubinstein övade jag nämligen inte på mina hemläxor.
Snett mitt emot låg Heinrichs köttaffär, som tillhandahöll Malmös, för att inte säga världens, godaste leverkorv. I hörnet av Storgatan och Davidshallstorg låg frisersalongen Johansson & Björk, dit jag gick för att bläddra i herrtidningen Cocktail samt i viss mån för att få håret klippt.
I Cocktail höll flickorna på sig. Inte ett könshår så långt det lystna pubertetsögat nådde. Man kunde ana en förtjusande navel, i bästa fall en dunkel bröstvårta, resten fick man gissa sig till.
Min ungdoms frisörer var inte som i dag käcka tjejer och killar i tjugotvåårsåldern utan mogna och allvarliga, nästan lite tungsinta, farbröder. Klipp-klipp lät det när Johansson eller Björk klippte hål i luften innan de gav sig på själva håret.
Man fick passa på i slutfasen så att frisören inte tog sig orådet före att göra vågor. Jag hade naturliga vågor och hatade varenda en. Det var illa nog att komma nyklippt till skolan nästa dag; med vågor i håret såg man dessutom ut som en tös, vilket är det värsta öde som kan drabba en trettonårig påg
I dag är det inte uteslutet att man blir klippt av en ung dam; dessutom sitter det fruntimmer i var och varannan stol. Cocktail är borta. Det mest upphetsande man bjuds är Se & Hör och Svensk Damtidning. Ett skamligt intrång i den männens värld som Johansson & Björk tillhandahöll.

Davidshallstorg är lika trist som namnet låter. Det gamla polishuset blickar med sträng myndighetsmin ut över torget. I min ungdom sågs konstaplar i långa rockar och skärmmössa och med sabel vid bältet strömma genom portarna och polispiketen Svarta Maja avlevererade under hysteriskt tutande bovar på Verkstadsgatan. Med tilltagande brottslighet blev huset vid Davidshallstorg dock för trångt och bylingarna flyttade till större och modernare lokaler.
Mitt emot polishuset låg Systembolaget, som var förborgat för oss som ännu inte hade uppnått rätt ålder. Men min kamrat Åke snodde sin fars motbok och köpte ut ett förfärligt sött vin från Sydafrika som hette Witzenberg. Det kostade tre och femtio och var inte värt ett öre mer.
Holger Johanssons Eftr där vi handlade mat är i dag vad man med ett rätt språkvidrigt ord kallar Närköp. Eftr hette Svensson och var en jävel på fruntimmer. Varje gång man kom in i affären assisterades don Svensson av en ny blond kalaspingla.
När ingen hade tid eller lust att gå och handla skickade Svensson upp varorna med en springschas, som gick in genom porten på Storgatan 49, ringde på vår köksdörr och levererade godset. Han fick tjugofem öre i dricks, vartill han tackade, strök av sig mössan och sa Aaaaajö.
På Kockumsgatan, granne med Holger Johanssons Eftr, låg Påhlssons mjölkaffär, dit jag gick med den gula emaljspannen och köpte lösmjölk och fransbröd. Hade man glömt spannen fick man ett mått grädde i en papperspåse.

Sen är Storgatan slut.

h1

Utsikt från gågatan (5)

maj 27, 2013

Spaltens spalter i  Malmö-Tidningen i urval.

Fruntimmer

Jag älskar fruntimmer. Och när jag skriver fruntimmer menar jag inte vilka damer som helst. Ett fruntimmer är enligt min enkla mening en något till åren kommen dam med skinn på näsan och bett i repliken, som regerar i urgamla svenska filmer på eftermiddagarna.
Ett lysande exempel på fruntimmer är Julia Caesar.
En dag när jag jobbade på Expressen fick jag i uppdrag att intervjua Julia Caesar. Hon bodde  i en liten kåk i Bromma om jag inte minns fel. Minns jag fel så bodde hon väl nån annanstans, men en liten kåk bodde hon i, därom är jag säker, ty jag och den distingerade fotografen Olle Wester var där.
– Kom in och ta en stol och prata med, sa Julia Caesar. Hon var full av såna där gamla tradiga skämt. Hon gick på som den värsta handelsresande. Men hon bjöd på gott kaffe och, om jag inte minns fel, goda kakor.
Jag tror det var Julia som, en gång tillfrågad om sina laster, svarade:
– Laster har jag inga. Jag röker inte och dricker inte och fruntimmer är jag själv.
Men jag är inte säker. Det kan lika väl ha varit Tollie Zellman eller Karin Kavli eller nåt annat fruntimmer.

Men högst av alla fruntimmer på bio rankar jag ändå Dagmar Ebbesen som  på stabila ben och i foträta skor vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en kärleksförklaring.
Fruntimmer som Dagmar görs inte längre. Hon delar plats i filmhistorien med Rut Holm, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några. Alla de nämnda är som gjorda att spela Boman i Hjalmar Bergmans Swedenhielms, pangrollen för alla fruntimmer.
Och det var Jullan Kindahl som spelade doktor Isak Borgs hushållerska i Ingmar Bergmans film Smultronstället. Jullan hade Bergman mött och regisserat i många pjäser på Malmö Stadsteater där han var verksam på femtiotalet.

Doktor Borg föreslog att de båda skulle lägga bort titlarna efter alla år de haft tillsammans. Det tyckte inte Jullan att de skulle, ty  hon var en dam som höll på sig och på formerna.

Men det är Dagmar Ebbesen som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes oftast av ett mycket bestämt, mycket redbart och omutligt hedersamt stycke fruntimmer med flera lager av skinn på näsan. Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.
Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med en kopp kaffe.
När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.

Och om nu någon besserwisser känner på sig att just denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera denna krönika, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det. Som Dagmar skulle ha sagt.

h1

Utsikt från gågatan (4)

maj 22, 2013

Spaltens spalter i Malmö-Tidningen i repris för de spaltbrukare som inte är bosatta inom denna tidnings spridningsområde.

Jag kommer ihåg…

… att det fanns en veckotidning som hette 25:an för att den kostade 25 öre
… att Knoll och Tott hette så i Hemmets Journal men Pigge och Gnidde i Hemmets Veckotidning samt att deras fader hette Tjockelin i HV och Kapten Bölja i HJ
… att det kostade 15 öre att ta spårvagnen (spågan, spinkan) och att man skulle tala om för konduktören om man ville ha kvitto eller övergång, den senare biljetten kostade fem öre mer
… att man hade sitt spårvagnskort i ett snöre om halsen
… att spårvagnsföraren på vintern hade halmskor för att inte frysa fötterna av sig där han stod på sin öppna förarplats
… att en stor chokladkaka (ett chokela) kostade 40 öre, vilket var en helt oöverstiglig penningsumma samt att den var fem gånger större än de chokela som i dag saluförs för 40 kronor
… att man därför fick klara sig med en ettöreskola. (Det var efter denna godbit den italienske filmregissören Ettore Scola tog sitt namn, visste du det?)
… att det fanns en affär nedanför oss på Fersens väg som hette Gottis och vars lönsamhet baserade sig på eleverna från Realskolan mitt emot
… att detsamma gällde konditori Gondolen, som i min tidigaste barndom hette Fersens Konditori och som i dag är lyxrestaurangen Atmosfär
… att husvärden i vårt hus var låghalt och uppgavs vara vansinnigt rik och att gårdskarlen var arg, alltid arg
… att mor och andra husmödrar bankade mattor på en mattebom på gården
… att min broder Lars-Eric hade en lättviktare som hette Huskvarna
… att jag en gång snodde en krona ur mors röda börs som låg på köksbordet för att kunna gå på biografen Spegelen och se Helan, Halvan, Hacke och de Gaulle, som alltid kom ut från ett flygplan – den människan måste ha släpat på en ständig jetlag, som han for omkring, jag syftar på de Gaulle, inte Hacke
… att biljetten till Spegelen kostade 55 öre och att man kunde se programmet om och om igen om inte vaktmästaren fick syn på en och körde en på porten
… att man buade när Artie Shaws orkester dök upp för tredje gången
… att det inte fanns fler bilar på gatorna än att min bror och jag kunde sitta i fönstret på Fersens väg och föra protokoll; ett streck för Chevrolet, ett för Chrysler, ett för Buick – det fanns nästan bara amerikanska bilar

Allt detta kommer jag ihåg.
Om jag nu bara kunde komma ihåg var jag la mina glasögon.

s5052orangeside1

h1

Utsikt från gågatan (3)

maj 18, 2013

Detta är tredje delen av spaltens internationellt uppmärksammade serie Utsikt från gågatan, som består av repriser på min spalt i Malmö-Tidningen,

Mellan Gunder Hägg och Lisa Syrén

Körsbärsträdet har vitnat, snart ska dess blommor singla i luften som ett snöfall. Syrenerna ligger i startgroparna, häggen är sen länge bortblommad. Här är den sköna sommaren som jag har väntat på.

Så inledde jag min spalt i Aftonbladet den 3 juni 1982. Förhållandena avsåg ett falurött och för mig totalt överdimensionerat trähus på ön Storholmen i Stockholms innersta skärgård, en villafastighet som jag 1977-1983 var lagfaren ägare till.
Min krönika handlade om den kände skomakaren, som inte ville sitta inne och pligga och halvsula medan häggen och syrenerna stod i fullt flor där utanför. Han textade därför en skylt som han satte upp i fönstret till sin skomakarverkstad innan han låste dörren och begav sig ut i sommaren. Texten löd:

STÄNGT MELLAN HÄGG OCH SYREN

Jag beslöt, skrev jag alltså 1982, att följa den kloke skomakarens exempel. På holmen har jag en hägg och en syren och däremellan en någorlunda skuggig plats. Där, mellan hägg och syren, slog jag mig nu neder i en bekväm solstol och betraktade blomsterprakten omkring mig.

Då ä dä sommer, å dä ä blommer, uti varendaste liten vret, sjöng jag med Axel Engdahl. En vret är en åker eller annan odlingsmark som ligger avsides, det kan också vara en nyodling i skogen. Axel Engdahl (1863-1922) var en svensk skådespelare, revyförfattare och teaterchef.
Efter ett tag somnade jag i min skuggiga stol och begynte snarka så högljutt att ekorrarna förskräckta flydde upp bland tallegrenarna, där de förmodligen stötte sina små ben.

Nu, trettio år senare, har jag ingen plats där det växer hägg och syren, bara en betonggrå balkong ovanför gågatan. Jag är medveten om att man kan förvandla en balkong till ett prunkande blomsterparadis, men jag har inte den erforderliga färgen på mina fingrar. Jag är därför hänvisad till stadens vackra parker om jag vill avnjuta vårens och sommarens blomsterprakt.
Nu för tiden behöver jag för övrigt inte invänta tiden mellan hägg och syren och behöver inte sätta upp någon skylt på min dörr, ty jag är pensionär och håller så att säga stängt året om.

FOTNOT   Gunder Hägg (1918-2004) var en svensk medeldistanslöpare.  Lisa Syrén är programledare för bland annat Ring så spelar vi i radion.

gavel

Storholmen (Foto: författaren)