Felle i Vadstena

Många spaltbrukare (närmare bestämt en) har bett att få veta vem den där Felle, spaltens korrespondent i Vadstena, som förser spalten med allehanda bidrag som understundom hamnar i spalten, är.

I min strävan att alltid vara spaltbrukarna till lax följer här en liten presentation av Felle; uppgifterna har jag tagit ur en artikel i Östgötatidningen.

Namn: Lennart ”Felle” Fernholm
Ålder: 68 (Spaltens anm: eftersom artikeln i ÖT var införd 2009 torde han i dag vara cirka 72 bast.)
Familj: Sambon Margareta, två utflugna barn, barnbarn och två hundar
Bor: I villa i Herrestad
Jobb: Manager, konsertarrangör m. m
Läser: Har inget emot en gammal Torsten Ehrenmarkare
Motion: Vattengympa

Musiker, manager, konsertarrangör och nöjesprofil – allt och lite därtill kan han, eller har han kunnat, skriva på sitt visitkort. Felle har jobbat med artister som Little Gerhard, Rock-Ragge, Lill-Babs och Merit Hemmingsson, för att bara nämna en bråkdel av dem han matchat fram i rampljuset.

Felle i Vadstena

FOTNOT 1   Jag lärde känna Felle  Fernholm när han arrangerade en revyturné med Sven Melander och mig och några till på åttiotalet. Turnén blev inte precis nån ekonomisk framgång, men det var inte Felles fel.

FOTNOT 2   Här är dagens Felle:

Love The Irish

Paddy was driving down the street in a sweat because he had an important meeting and couldn’t find a parking place.   Looking up to heaven he said, ‘Lord take pity on me.   If you find me a parking place I will go to Mass every Sunday for the rest of me life and give up me Irish Whiskey!’Miraculously, a parking place appeared.Paddy looked up again and said, ‘Never mind, I found one.’

Låååångfreeeedag

Jag hade en gång ett hus. Det låg på Österlen, mellan Skillinge och Borrby, mellan gula rapsfält och blå himmel.
När jag köpte huset var det ett ruckel som saknade alla bekvämligheter. Man förrättade sitt tarv i en svart plastsäck och skötte tandhygienen i kallt vatten över köksvasken.
En påsk när jag nyligen hade fått lagfarten beslöt jag att göra min första övernattning i förvärvet. Påsken var ovanligt tidig det året och på påskaftonens eftermiddag yrde snön runt knutarna och vinden tjöt i rutorna. Jag låg på den enda möbel som stod mig till buds, en gammal trist järnsäng av den typ som fanns på logement i gamla militärkaserner. Sängen gnällde och gnall vid varje min rörelse.
Någon värme att tala om fanns icke i huset. Jag hade efter ett flertal försök – ty någon tändvätska hade jag inte inte tagit med – lyckats etablera en liten vissen brasa i den emaljerade kaminen. Delar av röken låg ännu kvar i rummet och jag såg i andanom tidningsrubriken framför mig:
Känd tv-humorist funnen rökförgiftad i sommarstuga.
Livet var ett kvalificerat elände. Efter några försök att förströ mig med en ystadkatalog från 1987 (inom parentes ett ovanligt dystert år för publikationen ifråga) kom jag på att jag hade tagit med en liten transistor.

BÅÅÅING, gonggongade det i radion, varefter en sorgsen hallåman annonserade:
Radioteatern ger Påsk av August Strindberg. Det var en repris från 1956 och Ingmar Bergman hade iscensatt muntrationen. Efter några vindsus från Radioteaterns ljudeffektavdelning tonade en knarrande röst fram:
Låååångfreeedag… sa Anders Ek ödesmättat.
Varför? tänkte jag, har jag köpt detta eländiga hus? Vad har jag över huvud taget här ute på denna vindpinade skånska slätt att göra? Varför stannade jag inte kvar i min varma ombonade lägenhet i Malmö?

Det blev sorgligare och sorgligare i transistorn.
Påååskaftooon, suckade Ek. Fordringsägarna smög med knarrande kängor utanför hans och hans unga hustrus lägenhet i Lund.
Det bästa vore nog, tänkte jag, om den där notisen blev verklighet. Det skulle den kunna bli om inte huset vore så dragigt.
Pååååskdaaagen, sa Ek.
Jag vet inte om det nånsin blir annandag påsk i Påsk, för en stund senare, när det fortfarande var påskdag i stycket, fick jag nog av Strindberg, reste mig ur järnsängen och körde in till Skillinge hamnkrog där jag åt en alldeles förträfflig spätta och drack en utomordentlig belgisk starkbira.

Nästa dag ringde jag en snickare vid namn Bengt och bad honom bygga om rucklet.

Före

Efter

FOTNOT   Det blir ingen påskdag i Påsk och sålunda ingen annandag. Pjäsen, som hade urpremiär 1901, utspelar sig i Lund hos familjen Heyst mellan  skärtorsdag och påskafton. Fadern i familjen sitter i fängelse för förskingring och sonen, Elis, är därför den som försörjer familjen. Faderns förehavanden har skadat familjen och isolerat dem i staden. Fordringsägare Lundqvist är en av dem som drabbats av faderns kriminella gärningar. Familjen väntar att han närhelst kan komma och mäta ut familjens egendom. Så på påskafton kommer Lindqvist till sist, men visar då, tvärtemot vad familjen har befarat, barmhärtighet. Familjen kan andas ut och livet ler mot dem igen. (Källa: Wikipedia)

Viktigt meddelande från spalten:

GOD  PÅSK !

FOTNOT   Spaltens korrespondent Felle i Vadstena berättar att den norske skådespelaren Rolv Wesenlund hade hört att ägg vore bra för potensen, varför han inköpte ett flak med tolv ägg och satte i sig alla tolv. Han blev dock djupt besviken.
Det var bara ett som funkade, sa han.

Den nye bonden

Vart tog, undrar spalten i dag, James Bond vägen? Den gamle hederlige James Bond, han som bar vit smoking och drog i sig den ena drajan efter den andra, han som såg ut som Sean Connery och Roger Moore och lägrade bondtöser på löpande band, en elegant gentleman med humor och självironi?

Jag laddade ner den senaste bondfilmen, Skyfall,  i min dvd-spelare häromdan och döm om min besvikelse och förargelse när en James  Bond tonar fram som mer ser ut som en mattelärare eller, som krönikören Stig Ahlgren sa, en påstigande i Alvesta. En nolla jämfört med de gamla nollnollsjuorna.

Skyfall (titeln låter för övrigt mest som en beskrivning av en typisk svensk sommardag) är naturligtvis en bättre film än de gamla bondfilmerna, som film alltså, rent cineastiskt alltså, men vem bryr sig om sånt? Jag vill ha den gamle bonden tillbaka!

Harmset tryckte jag ut Skyfall och förpassade den till den eviga slutförvaringen i bokhyllan.

FOTNOT 1   För övrigt har jag  inte nåt emot mattelärare. Inte påstigande i Alvesta heller för den delen.

FOTNOT 2 Alvesta är en järnvägsknut i Småland.

FOTNOT 3   Ahlgren använde uttrycket om författaren Sten Selander. Spalten har inget emot honom heller.

Järnvägsstationen i Alvesta, uppförd 1909 i Jugendstil

 

Som sagt

Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter

FOTNOT   Sov du lilla videung är en dikt av författaren Zacharias Topelius. Den publicerades ursprungligen i barntidningen Trollsländan år 1869. Det var Alice Tegnér som gjorde en trudelutt av den. (Källa: Wikipedia)

Habemus papem

Vi har en påve. Det blev dock inte spalten, 78, som fick jobbet. I stället valde konklaven Jorge Mario Bergoglio, 76.

Rätt tänkt, låt oss ge ungdomen en chans.

Spalten, 34, visiterar Lästringe kyrka i Sörmland.

 

 

Meddelande från Vatikanen

Det förestående påvevalet har tyvärr måst inställas på grund av rådande rökförbud i Vatikanstaten.

 

Ett gott råd

 

 

Gt m m

I dag ser jag i telefonen att det är två plusgrader utanför spalthemmet.
Denna förbannade hetta! som de sa i kolonierna innan de klämde en gin o tonic. Tonicen sades motverka malaria, men det var nog fan ginet som gjorde susen.

Jag tror det var i tidskriften Blandaren jag läste denna mening:
Hade jag haft tonic skulle jag bjuda dig på en gin o tonic, men jag har inget gin.

Annars var det nån annanstans, vad vet jag?

Kvinnor och samariter

I dag är det den internationella kvinnodagen. Övriga dagar om året är det som bekant de internationella mansdagarna.

En kvinnodag behövs säkert, men det vore förstås bättre om den inte behövdes.

Kvinnodagen kommer synnerligen lämpligt för spalten, för just nu invaderas mitt hem av töser. Förutom min ordinarie städerska, som inte heter Rut men som är en, har jag beviljats hemtjänst, vilket innebär att det varje morgon kommer en vänlig tös från kommunen och hjälper mig att börja dagen på rätt sätt.

Egentligen tycker jag bättre om den gamla beteckningen, hemsamarit. Det låter snällare än hemtjänst; en samarit kan dessutom omtalas som en person, vilket tjänst inte kan.
Hej, samariten, kan man exempelvis säga, men Hej tjänsten låter lite konstigt.

Ordet samarit har också en trivsam och lite gammaldags bibelklang, som får mig att minnas Edith Hansson på Linnéskolan och hennes trevliga planscher. Tyvärr har dock någon klåfingrig teologinörd varit framme och ändrat samarit till samarier, vilket tydligen är en mer korrekt beskrivning. Samarierna var en grupp som judarna på Jesu tid inte umgicks med och den liknelse Jesus drar handlar om… ja du kan ju själv läsa vad den gode Lukas skriver i sitt tionde kapitel:

30. Jesus – – – sade: »En man begav sig från Jerusalem ned

      till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans

      kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och

      läto honom ligga där halvdöd.

 31.  Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick

      se honom, gick han förbi.

 32.  Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick

      se honom, gick han förbi.

 33.  Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han

      låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom

 34.  och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och

      förband dem.  Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde

      honom till ett härbärge och skötte honom.

 35.  Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem

      åt värden och sade: ‘Sköt honom och vad du mer kostar på honom

      skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.’  —

 36.  Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens

      nästa, som hade fallit i rövarhänder?»

 37.  Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.»  Då sade

      Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

Plansch

FOTNOT   Jag tycker bättre om den gamla fina imperativformen gack än gå , men då skulle kanske dagens bibelläsare inte förstå.