Archive for september, 2012

h1

Nypremiär!

september 30, 2012

På fredag är det nypremiär på spaltens enaktare Sova på marmorgolv med Kenneth Milldoff, Hans-Peter Edh och Li Brådhe i de tre rollerna. Den gick  i våras på Malmö stadsteaters scen Intiman. Stycket omfattades av stor kärlek av teaterpubliken och sörjdes av många som inte kommit iväg på föreställningen innan den gick en alltför tidig nedläggning till mötes.

Nu tas den upp på nytt, denna gång på Hipp, som kan erbjuda en betydligt rymligare salong.

Så här kommenterar journalisten Peter Kastensson, f d Kvällsposten, nypremiären:

Skynda dit! Det är en fantastiskt fin och mänsklig föreställning med en stor dos humor!

Och så här grant skrev Theresa Benér i Svenska Dagbladet efter premiären på Intiman, under rubriken Oväntad vänskap i sjukhussängen:

En av de många positiva sakerna med att ligga på sjukhus eller frekventera exempelvis badhus är att man där kan få kontakt med väldigt intressanta människor som man aldrig annars skulle umgås med. Advokat Svedin har nog inte riktigt anat detta, när han bett sin gamle studentkompis, numera överläkaren, om enkelrum när han blir inlagd med lungcancer på SUS i Malmö.
Upplagt för drama blir det sålunda när denne snustorre jurist, som Hans-Peter Edh ger en lagom blekmager uppsyn, blir hoptussad med uteliggaren Sigge. Kenneth Milldoff rullas in med precis så där jobbigt, nästan kräkningsaktigt slemfyllda hostattacker så att man vämjes en aning med Svedin, som just skulle somna till näktergalens sång.
Och Sigge skräder inte orden om sig själv. Fyllbult och lodis kallar han sig, i brist på tryckt visitkort. Ibland tar han till en eufemism (han kan faktiskt själv detta ord) och presenterar sig som småföretagare i återvinningsbranschen. På sin breda, hjärtliga malmöitiska förklarar Sigge att han inte läser tidningar – han sover på dem. Och att det sämsta jävla skit  som finns att sova på, det är marmorgolv. Därav pjäsens titel.
Det säger sig självt att de två herrarna under nattens lopp blir  riktigt goda vänner, och under tiden skildrar Åke Cato advokatens klassresa uppåt från ett varvsarbetarhem, medan den andre åkt ner i alkisträsket efter skilsmässa, jobb- och bostadsproblem.
Något som förenar dem är kärleken till Hjalmar Gullberg, vars berömda dikt Till en näktergal i Malmö reciteras. På ett pedagogiskt men dramatiskt inte helt självflytande sätt talar patienterna om Gullberg och hans liv, samt hans väg mot självmord när sjukdomen blev för plågsam.
Sedan utspelas en drömspelsscen där Svedin blir Gullberg och Sigge omvandlas till hans läkare, professor Berggren. Li Brådhe, som dittills varit den moderligt förstående sjuksköterskan Dora, blir till Gullbergs trolovade, Greta Thott. Det känns som att Åke Cato har velat skicka en liten hälsning till Gullberg och påminna om hans Malmöförankring – gott så.
Skådespelaren Clas Göran Söllgård regidebuterar med ett ömsint handlag, som ger publiken möjligheter till att känna sympati i de småputtriga dialogerna. Han får bra spelyta i Karin Ragnarssons eleganta sjukhusrum, där en bågformad fondvägg varvar fönster med gula och röda färgfält, tydligt inspirerad av den nya, cirkelformade akutkliniken i Malmö.

h1

Tystnad

september 29, 2012

Spalten har inte spaltat på en vecka. Detta beror inte på att spalten har gått genom pärleporten eller drabbats av soten utan bara på att spalten inte haft nåt att spalta om. Spaltämnena har med andra ord trutit. Det har varit torka i spalthjärnan.

Man återkommer när nya ämnen pockar på och vill ut.

h1

Om ömma tår och oömma

september 22, 2012

Jag förstår mig inte på det där med religion. Har muslimer ömmare tår än andra religionsutövare?

Jag menar, varför går inte de kristne ut och bränner flaggor och sticker ambassader i brand när Monty Pythons film Life of Brian visas? Snacka om hädelse!

Men som sagt, vad begriper jag, arma spalt?

h1

Findus och jag

september 21, 2012

I likhet med katten Findus älskar jag gränslöst pannkakstårta. Dock skiljer sig mitt recept en aning från det finduska. Jag använder sålunda inte vispgrädde mellan pannkakslagrena utan – och detta kommer förmodligen som en chock för de flesta – crème fraiche!

Anledningen till detta är att jag vid ett tillfälle, då min kropp och själ ropade efter pannkakstårta, inte hade någon vispgrädde hemma. Jag tog då vad jag hava kunde, nämligen crème fraiche. Detta visade sig vara en veritabel lyckträff, cf bildar tillsammans med rårörda lingon, en synnerligen subtil smaksensation, som med flera hästlängder slår vispgräddens mesighet.

I övrigt har jag inte så stora likheter med katten Findus. Jag gillar hans husse, gubben Pettson, men delar på intet sätt hans faiblesse för råttor och möss. Jag kan även tänka mig att leva utan att lapa grädde från ett fat på golvet. Och vi ska bara inte tala om kattmat, som jag med största visshet skulle ha avskytt om jag erbjöds sådan.

Fy katten!

 

 

h1

Lilla Eva

september 16, 2012

I torsdags bevistade jag genrepet på musikalen Evita på Malmö Opera.

Ett genrep är som en premiär fast utan blommor efteråt. Man behöver inte bära smoking utan kan besöka teatern i sina vanliga gångkläder. Efteråt pimplar man inte champagne utan går hem och tar sig en ostmacka och en pilsner.

Föreställningen var lysande, magisk, och blev med rätta mycket väl mottagen i pressen. Och Charlotte Perrelli var, som väntat, strålande!

Evita handlar om flickan från enkla förhållanden som blir presidenthustru och sedermera en älskad, nej avgudad, kvinna i Argentina. Evita, lilla Eva, dog i cancer i en ålder av 33 år och förvandlades därmed till ett helgon.

Ska man vara krass är det ju en rätt förfärlig historia man får ta del av. Den handlar om en tjej som tar sig fram sängvägen och till slut lyckas lägga en blivande fascistisk militärdiktator för sin fötter och hjälpa honom i hans karriär.
Juan Peron blev sedermera, om jag har läst rätt i min historiebok, älskad av arbetarklassen, men det blev ju även Hitler och Mussolini.

Inte särskilt uppbyggligt, men man förstår att Andrew Lloyd Webber, med sitt sinne för svulstigheter, lockades av den romantiska storyn. Och det blev ju bra.

FOTNOT   För att få ordning på historieskrivningen har jag fått hjälp av min före detta kollega från Aftonbladet, utrikeskorrespondenten Björn Kumm. Jag hoppas jag har fattat honom rätt.

h1

Stor i truten

september 13, 2012

Kan ingen täppa igen truten på den där danske filmregissören Lars von Trier?  Varje gång han öppnar den hoppar grodorna ut.  Nyligen blev han portad på filmfestivalen i Cannes för att ha uttryckt sympatier för Adolf Hitler, i går var han med i tv-serien Bergmans video och gjorde ett synnerligen idiotiskt utfall mot Ingmar Bergman, som han beskyllde för att på gamla dar sittar och onanera på Fårö.

Som om detta skulle vara något att beskylla någon för år 2012..I tidernas begynnelse ansågs det syndigt  och förkastligt att onanera, men det tycker väl ingen i dag?

Utom möjligen i Danmark, där man alltid har legat några steg efter den övriga världen.

För övrigt heter han Lars Trier, det där von:et har han lagt till själv.

 

h1

Ryktet om min död

september 12, 2012

I går talade jag med min förläggare i Stockholm, som berättade att han träffat en dam som sade sig vara säker på att spalten var död.

Detta är dock icke fallet. Ryktet om min död är, som min kollega Mark Twain sa, betydligt överdrivet.

Anledningen till det förargliga ryktet torde vara att man i Stockholm icke förutsätts existera om man inte bor i Stockholm. Enligt stockholmare uppgår antalet invånare i folkmonarkin Sverige därmed inte till nio miljoner utan  868 141 personer.

Hur som helst får jag härmed meddela att jag fortfarande is still alive and kicking in Malmö.

Åtminstone var jag det vid tidpunkten för detta inläggs nedtecknande.

Men för all del, man vet ju aldrig, tiden går fort när man har roligt.