Archive for september, 2015

h1

Utsikt från min hylla (8)

september 28, 2015

Det sägs att Birgitta Hammar, som översatte PG Wodehouse, var så skicklig att hennes översättningar är roligare än originalet. Om detta är sant eller ej kan jag inte avgöra eftersom jag aldrig har läst PG på originalspråket, men jag tror gärna på påståendet.

PG (Sir Pelham Grenville) Wodehouse var en brittisk (mycket brittisk!) författare som under sitt långa liv, från 1881 till 1975, skrev otaliga berättelser om överklasslivet i slott och herresäten på den engelska landsbygden. Elva av dessa handlar om den unge lättingen Bertie Wooster och hans briljante betjänt Jeeves.

 

PGWodehouse

Sir Pelham Grenville

Wodehouse´s berättelser om Wooster och Jeeves är helt osannolika, men ändå – eller kanske just därför – synnerligen underhållande. De går alla ut på att den lätt korkade Wooster trasslar till det för  sig och omgivningen, men får hjälp av sin genialiske betjänt Jeeves.
I själva verket är inte Jeeves så genialisk, snarare normalbegåvad, och Wooster är inte så korkad, snarare en person som de flesta av oss kan identifiera oss med. Där nånstans tror jag hemligheten med dessa böckers otroliga popularitet ligger.

I Wodehouse´s övriga produktion finns de som utspelar sig på Blanding´s Castle, där den charmige och lätt vimsige lord Emsworth håller till och sysslar med sin grisavel. Och så mr Mulliner förstås.

PG gjorde bort sig under kriget – han lurades av naziregimen i Berlin att tala i den tyska radion, vilket gjorde britterna rasande – och tvingades bo flera år i USA. Men efter hand svalnade vreden och Wodehouse kunde återvända till sitt hemland. Där blev han till och med adlad

En annan engelsk humorist var Jerome K Jerome (1859-1927). Han skrev flera böcker, varav en, Tre män i en båt , har gått till litteraturhistorien. Den berättar om tre vänner som gör en båtfärd på Themsen.  I den finns många roliga poänger, bland annat denna:
Jag gillar arbete: det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det i timmar.
Jag har försökt läsa Jeromes andra böcker, men de lämnade mig tämligen oberörd. Jag tror att mr Jerome var en av de där författarna som en gång i sitt liv drabbas av nåd ifrån himlen, en gång men inte mer. Men för all del, det är ju vackert så.

 

 

 

Annonser
h1

Utsikt från min hylla (7)

september 25, 2015

Någonstans i de yngre tonåren drabbas människan av humor. Fram till dess består hennes skämtlynne enbart av kiss och bajs och vuxna som drattar på ändan.

(Till fördelarna med att ha egen spalt är att man kan få ett påstående som detta att framstå som ett axiom, en vetenskaplig sanning. Om någon opponerar sig, i form av exempelvis en kommentar, är det bara att ignorera protesten och låtsas som om det regnar, vilket det sannolikt också gör, eftersom det alltid regnar i Sverige.)

Cello var min första humorist. Jag fick hans kåserisamlingar varje julafton: Lätta tankar som lättat ankar, Småle och smila en smula och andra smått geniala titlar som den skicklige ordlekaren Olle Carle på Stockholms-Tidningen hittade på.

article.php

Senare i livet fick jag äran att lära känna Olle Carle på ett lite mer personligt plan. Då hade han flyttat sitt kås till Expressen och en gång i veckan kom han till nöjesredaktionen, där jag slet ont, och levererade. Han var alltid lika vänlig mot sin unge kollega.
Jag gillade Olle och hade roligt åt hans kås, han var faktiskt inte bara ordlekare  – som om det inte skulle räcka! – utan serverade också en dråplig situationskomik, som tilltalade mitt spirande sinner för humor. Föga anade jag då att jag en dag själv skulle försörja mig som kåsör, först i Expressen, sen i Aftonbladet, därefter i andra publikationer. Knappast Olle heller, för den delen.

I Cellos spår tågade nu den i min generation omåttligt populäre radiohumoristen Pekka Langer in på min parnass. Jag minns än i dag ett av hans skämt. Han klagade över sin bristande talang för korsord. Syns vingad på Haga, sex bokstäver, vad kan det bli? suckade han. Det var roligt då, men mindre kul i dag, då inte många kan sjunga Fjäril vingad syns på Haga och inte någon under fyrtio vet vem Bellman var.

Och snart var det dags för ännu en radiofavorit, Povel Ramel. Hans bok Från Asar till Wasar ägde jag ett tag, men bytte bort den mot en grammofonskiva, vilken kommer jag inte ens ihåg. Hur korkad får man vara ?!
Nu ingår historieboken i antologin Min galna hage, som jag fick i julklapp av min systerdotter.

min_galna_hageEn annan humorist som vid den tiden kom in i mitt liv var Falstaff, fakir. Det ska skrivas så, med komma, men den bok jag fick av tomten var betitlad Falstaff Fakir. Där ser man.
Mannen bakom pseudonymen var Axel Wallengren (1865-1896) från Lund, men trots sina rötter i artonhundratalet låg han humormässigt långt före sin tid. Han har påverkat många svenska humorister, som exempelvis Hasse Alfredson och Povel Ramel. För att inte tala om spalten; jag tog djupa intryck av fakiren. En vers under bokstaven V i hans ABC-bok lyder:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift

Det tyckte jag var mkt roligt, och det är det ju.

Mer humor blir det i nästa avsnitt av serien, men då av brittiskt ursprung, synnerligen brittiskt!

h1

Utsikt från min hylla (6)

september 22, 2015

När jag var tio år flyttade jag till Fersens väg, nära korsningen av Regementsgatan. Jag fick nu ett sagoslott som närmsta granne…

30-dc581c35f7De Som Begriper (DSB) hävdade att det var ett fult hus, som på ett otillbörligt vis blandade gamla romantiska byggnadsstilar, men för Oss Som Ingenting Begriper (OSIB)) var det ett skimrande sagoslott, ett sådant där prinsessor sitter fångna, vaktade av en elak drake och befriade av en riddare på vit häst… nåja, ett sagoslott i alla fall.

I andra ändan av Fersens väg låg en byggnad som DSB ansåg vara ett arkitektoniskt mästerverk, men som vi smaklösa stackare tyckte var fasen så fult…

stadsteatern(2)

                   Malmö stadsteater

(Detta var en parentes.)

När vi kom till Fersens väg hyste sagoslottet fortfarande Malmö museum, men efter några år makade muséet  på sig och flyttade till Malmöhus och stadsbiblioteket flyttade från trånga premisser på Drottninggatan in i sagoslottet. Jag fick sålunda ett alldeles eget bibliotek på bara några hundra meters avstånd från bostaden!

Till en början höll jag till på barnavdelningen, men snart nog fick jag tillgång till den vuxna avdelningen. Där fann jag vägen till arbetarförfattarna och avverkade den ena efter den andra.
Här satt sålunda en spoling från en välbesutten medelklass och slukade proletärförfattare, inte för att jag var besatt av arbetarrörelsen utan för att dess skildrare, Ivar Lo Johansson (Statare), Jan Fridegård (Lars Hård), Eyvind Johnson (Romanen om Olof), Moa Martinsson (Bara en mor), satt inne med bra historier och kunde konsten att berätta dem.

På hyllorna i bibblans runda trivsamma tillbyggnad (nu riven och ersatt av en ännu vackrare byggnad, i dansk design) hittade jag naturligtvis även andra böcker, men det får vi återkomma till.

I nästa avsnitt: Humorn slår till

h1

Utsikt från min hylla (5)

september 18, 2015

Bill Brown var en elvaårig pojke från ett välmående brittiskt villasamhälle, ständigt iklädd kostym med kortbyxor och randig skolmössa och i ständig konflikt med sin fader och moder, mr and mrs Brown, och sina äldre syskon Robert och Ethel. Det senare namnet uttalade jag och mina generationskamrater Etel, inget annat, det stod ju så!

Författaren till böckerna om Bill var  pseudonymen Richmal Crompton (1890-1969) och var kvinna, skolfröken dessutom. Detta hade jag först svårt att fördra, men senare förlät jag henne, ehuru med viss tvekan, hennes olämpliga könstillhörighet och opassande yrkesval.

Den första Billboken kom 1922 och hette Just William på originalspråket. (Bill var aldrig Bill med sin engelska publik.) I den svenska översättningen hette boken En riktig tjuvpojke. Vilket kan få en att undra om det finns tjuvpojkar i dag, jag tror det knappast. Jag tror att de sista tjuvpojkarna i litteraturen dog ut med Dickens´ Oliver Twist.

Dessutom var Bill, såvitt jag minns och förstod, inte elak utan snarare en hjälpsam och ganska hyvens grabb, som bara ville gripa in när han märkte någon oförrätt i villaområdet. Det var bara det att det så att säga gick ännu mer på tok när han hade gripit in.

De flesta Bill-böckerna översattes av Arne Lönnbeck och jag vet inte om det är han som är skyldig till den klassiska översättningslapsusen:
Ja, läspade Violet.
Jag tror det knappast, för Lönnbeck var en  omvittnat duktig och noggrann översättare; jag är inte ens säker på om grodan verkligen finns i någon bok eller om det bara är en skröna.

Bill omger sig med ett gäng, bestående av Henry, Douglas och Ginger, den senare var Bills bästis.

Därmed vinkar vi ajöss till barn- och ungdomslitteraturens hjältar och hjältinnor och kastar oss oförväget in i vuxenvärlden.

Nästa avsnitt: Sagoslottet vid Fersens väg.

h1

Utsikt från min hylla (4)

september 15, 2015

Wahlströms ungdomsböcker hade röda eller gröna ryggar, röda för töser och gröna för pågar. Det var ordning och reda i könsvärlden på den tiden!

Vad tösernas böcker handlade om vet jag inte, förmodligen om relationer med  det rakt motsatta könet. Jag skulle inte bli förvånad om det bland rödryggarna fanns en årlig Flickornas julbok, liksom vi grabbar hade Pojkarnas. I vårt fall kunde en sådan handla om pojkar som företog sig saker, byggde modellplan, bildade klubbar och guvet vad. Jag minns bara en titel, Gänget i ring 1.

Men min ungdoms stora hjälte var en major James Bigglesworth, gemenligen kallad Biggles, stridspilot som i RAF-jaktplanet Spitfire utkämpade bittra luftstrider med Luftwaffes motsvarighet Stuka.
Böckerna var skrivna av kapten W.E. Johns (1893-1968), men han var ingen riktig flygkapten. Graden hade han själv hittat på, i verkligheten var han löjtnant i armén.
Kaptenen var noga med att inte blanda in några damer i böckerna; gjorde han det fick han ilskna brev från läsare som hotade att sluta köpa Biggles-böcker  om sådana fåniga varelser skulle  förekomma.
Man kan nästan misstänka att Biggles och hans flygpolare,  Algy, Ginger, Bertie och vad mer de hette, tillhörde en exklusiv klubb för homosexuella piloter, men så var det förstås inte heller. Jag tror bara att författaren inte tyckte att fruntimmer hade i Biggles värld att göra. Det lär inte vara lätt för mannen att vara allena, men det går om man är en påhittad person och inte en verklig.

214369837_d36d5c83-31cc-41bf-98a3-e8af127101deAllt som allt skrev Johns nära nog hundra böcker om Biggles. Från början, 1932, var han verksam under första världskriget, men det är som stridsflygare i andra världskriget jag minns honom. För ett tag sen försökte jag läsa om en av dem, men det gick inte, Biggles hade inte undgått tidens obarmhärtiga tand.

Gänget runt Biggles får mig att tänka på ett annat gäng, De Laglösa, med den busige Bill Brown som huvudperson. Men det tar vi i nästa avsnitt av serien, nu får det räcka för i dag.

 

 

 

h1

Utsikt från min hylla (3)

september 12, 2015

Alla i spaltens ålder vet hur böckerna i Barnbiblioteket Saga såg ut…

Basrnbiblioteket_Saga_nr5

Barnbiblioteket Saga var en svensk utgivning av barn- och ungdomslitteratur mellan 1899 och 1954, som startade på initiativ av Svensk läraretidnings förlag och Sveriges Allmänna Folkskollärareförening. Syftet var att ge barn tillgång till god litteratur av etablerade författare med illustrationer av konstnärligt hög kvalitet. Några av eldsjälarna bakom projektet var Fridtjuv Berg och Amanda och Emil Hammarlund samt Signe Wranér. Utgivningen var en av de viktigaste insatserna i den svenska barnlitteraturens historia. (Källa: Wikipedia)

I sällskap med BS började jag erövra den vuxna läsarvärlden. Ganska snart fiick jag en favorit, Robinson Kruse av Daniel Defoe. Spalten har understundom skämtsamt hävdat att detta är den bästa bok som någonsin skrivits men fan vet om jag inte har rätt, sen må Stieg Larsson och James Joyce och Marcel Proust och Björn Ranelid säga vad de vill.

Andra vuxenböcker som tack vare Saga hamnade under mina unga läsarögon var, för att bara ta ett litet axplock, Gullivers underbara resor, Tusen och en natt, En världsomsegling under havet, De tre musketörerna, Tom Sawyer...

God bless Fridtjuv Berg och de andra eldsjälarna som skapade Barnbiblioteket Saga!

h1

Utsikt från min hylla (2)

september 9, 2015

Den ilsket och anarkistiskt rödhåriga rebellen Pippi Långstrump och jag blev aldrig ett par. Jag är inte helt säker på varför, men en förklaring kan vara att den första boken om henne kom 1945 då jag redan var en ung man på elva år och kanske med en fnysning hade lagt barnlitteraturen bakom mig. Eller så trodde jag att berättelserna om Pippi var tösaböcker, jag vet inte.

Min barndoms hjälte blev i stället Pelle Svanslös, katten som alltså saknade svans, kattens stoltaste prydnad (den var avbiten av en ovanligt storväxt råtta) och av det skälet var avhånad och begabbad – mobbad skulle vi väl säga i dag – av sin ständige plågoande och vedersakare Måns och hans idiotiska följeslagare Bill och Bull.
Pelle var sålunda, så katt han var, en underdog. Men jag är osäker på om epitetet kan vidhäftas honom eftersom han i varje äventyr får en rejäl upprättelse på slutet. Det blir i stället Måns och Bill och Bull som åker dit, och det med buller och bång.
Jag identifierade mig med Pelle och var lika  lycklig varje gång hans vedersakare tvingades bita i gräset.

Böckerna om Pelle skrevs av en magister Gösta Knutsson i Uppsala och alla katterna i äventyren – Murre i Skogstibble, Måns, Bill, Bull, tjockisen Trisse, Gullan från Arkadien, Maja Gräddnos och de andra – har förebilder i det verkliga livet. Det ordnas än i dag rundvandringar i Uppsala, där hugade pellefans får promenera omkring i lärdomsstaden under en kunnig guides ledning och invigas i alla svansösa hemligheter.

Magister Knutsson ledde även omåttligt populära frågesporter i radio och imiterades flitigt. Vid sin sida hade han Ejnar Haglund, spexare, hedersdoktor och allvetare, som Hasse Alfredson långt senare odödliggjorde genom att göra honom till den lindemanska figuren Malte, han som hade knäppt ihop västen med gylfen. Detta hade, har herr A uppgivit, faktiskt hänt,  om jag inte minns fel i Lund. Haglund var för övrigt förebild för katten Murre från Skogstibble.

Knutssons skapelse har tålt tidens tand, blivit filmer, serier och musikaler och så sent som för några år sen var Pelle, i Björn Kjellmans kongeniala tolkning, huvudperson i en av de mest älskade julkalendrarna vi haft!

Varje  jul kom tomten till spalten med årets Pelle. Jag kan se böckerna framför mig, rätt små och med röd rygg…

pelle

TASSNOT   Majjen i Öppsala (som han uttalade ortsnamnet) skrev även böcker om en tax vid namn Max, som saknade ett öra. Detta djur har jag dock inga starkare minnen av.

I nästa avsnitt: Barnbiblioteket Saga.