Archive for januari, 2016

h1

Trumpna tankar

januari 30, 2016

Vad är den där amerikanske politikern Trump för en figur egentligen?
Min teori att han i själva verket inte finns, utan är en fantasifigur som några skämtare hittat på för att se hur långt man kan låta en sån osannolik galning hålla på innan någon avslöjar skojet. Donald Trump spelas av en okänd skådespelare som skämtarna hittat i en lista över tillgängliga statister och b-skådisar.
Trump är ju ett roligt namn på en sån figur, inte minst på svenska, där man kan associera till trumpen. På engelska kan tankarna leda till tramp, en lodis som lurar häcken av folk.

Och förnamnet delar han med en världsberömd Duck. Kalle Anka sålunda.

Fast egentligen tror jag inte alls på min teori. Donald är bara en vanlig dårfink, som har fått för sig att han ska frälsa världen. Såna har vi haft förr.

Sieg Trump!

Eller snarare tvärtom. Leve fru Clinton!

 

 

h1

Obegripligt

januari 21, 2016

Världens ledare talar i allt yvigare ordalag om den ökande värme som håller på att förgöra vår värld. Samtidigt går spalten omkring och fryser sin ädlaste kroppsdel av sig.

Listan över tillvarons obegripligheter fylls ständigt på.

h1

Tacktalet (repris)

januari 19, 2016

Igår var det Guldbagge-gala. Spalten stängde av efter tolv minuter och missade därmed detta tacktal, kvällens enda ärliga…

Kära Guldbagge-publik. Att  min film  skulle bli en skitfilm insåg jag redan när jag såg det första utkastet till manus, men med vetskap om juryns totala inkompetens var jag övertygad om att vi lik förbannat skulle få en bagge. Det är nämligen precis sånt här pretentiöst, kvasiintellektuellt skräp den brukar belöna.

Att det över huvud taget blev en film förvånar mig eftersom alla som var inblandade i inspelningen var totalt värdelösa. Manusförfattaren visade sig vara analfabet och det var inte förrän jag erfor att han är svåger med regissören som jag insåg varför han över huvud taget hade fått jobbet.
Regissören ja!  När den fan nån enstaka gång dök upp i studion var han så packad att han knappt kunde stå på benen. En enda gång var han nykter, men den dan var  fotografen hög som ett tjugovåningshus.

Den manlige huvudrollsinnehavaren visade sig vara en uppblåst skithög från Dramaten som använde större delen av inspelningstiden till att försöka mygla in sin erkänt obegåvade hustru i den kvinnliga huvudrollen.
Och för all del, så här efteråt undrar man ju om inte hon trots allt skulle ha varit  mindre usel än hon som gjorde rollen.

Över huvud taget var det ett erbarmligt inspelningsteam, från scripta och arkitekt till snickare, ljudtekniker och belysningsfolk. Inspelningen kännetecknades av att alla ständigt intrigerade och pratade skit om varandra. Det enda alla hade gemensamt var en kompakt ovilja till arbete och en fullständigt häpnadsväckande illojalitet.

När filmklipparen till slut fick hand om de inspelade rullarna visade han  total oförmåga att hålla ordning på scenerna och när han sökte hjälp hos scriptan var hon omöjlig att få tag i eftersom hon och den kvinnliga stjärnan gift sig och stuckit på bröllopsresa till Bali.

Jag vill slutligen vilja säga några ord om min hustru, som mitt under det stressiga slutarbetet med filmen lämnade mig och krävde mig på tolv miljoner i skadestånd, till mina föräldrar som  slog mig med en livrem varje gång jag försökte gå till skolan samt till min farmor som förförde mig varje kväll efter aftonbönen.

Det finns i själva verket bara en människa i hela världen jag har att tacka för att jag i dag kan stå här med denna anskrämliga Guldbagge och det är därför jag nu säger:

Tack ska jag ha !

h1

Om klassresor

januari 9, 2016

Jag uppskattar verkligen polisprofessorn Leif GW Persson, både som författare och som rikstomte, men banne mig om jag begriper mig på vad han kallar sin klassresa, som dokumenterats i två tv-program.
Uppväxt på Gärdet, med en genombussig farsa, umgicks i rika kretsar på Östermalm och fick så småningom drömjobbet som polis under ledning av favoritdeckaren Revolver-Harry, därefter tjänande miljontals bagare på sina böcker.
Jaha.

Därmed är spalten inne på sitt favoritämne: spalten. Någon särskilt spännande klassresa kan jag knappast säga mig ha gjort. Den gick från  välbesutten medelklass till lika välbesutten medelklass och företogs med fyrans spårvagn, från station Stjärnplan i det mondäna villaområdet Bellevue, till station Stadsbiblioteket vid den mondäna paradgatan Fersens väg. Inte någon skakig resa precis, inte så krängig heller, bortsett från en sväng vid Den Himmelska Fridens torg.

Till en början var fyran en helt vanlig gammaldass spårvagn, på senare tid ersattes den av en typ som jag tror kallades Mustang och som såg ut så här på ett foto som spalten påpassligt nog tog på Strandgatan i Limhamn strax före nedläggningen på sjuttiotalet. Den ersattes av en vulgär buss och sen dess har Malmö inte varit sig riktigt likt.

limhamn fyran 1

 

 

 

h1

Coolt

januari 6, 2016

Det är en världslig sak, sa mormor om man råkade tappa sitt mjölkglas i köksgolvet så att det – glaset alltså – gick i kras. Därmed hade hon betydligt minimerat betydelsen av olyckan.
Värre, menade förmodligen gumman, vore det om olyckan inte var världslig utan överjordisk eller rentav andlig. Om man exempelvis missade att be sin aftonbön eller om man bröt mot något av Mose budord, kanske bar falskt vittnesbörd mot sin nästa eller rentav hade begär till hans åsna.

På nyårsdagen pajade spaltens kylskåp och vägrade att bringa kyla åt mina livsmedel. Det var rumstemperatur inuti det. Katastrof hotade, ty det var helg och någon bot fanns ej i utsikt på fyra dygn. All mat och dryck som spalten hade i den nu fisljumma kylen förfors sakta men säkert och fick efter hand förpassas till soptunnan.
Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder och genom att sätta in fruset vatten i  skålar förvandlade jag det före detta kylskåpet till ett gammaldass isskåp, ett sådant som vi hade i sommarstugan i Höllviken.

Detta fungerade som en tillfällig nödlösning, men var långt ifrån tillfredsställande. Till slut fick jag emellertid låna ett litet kylskåp av en av fastighetsbolagets jourgubbar. Det är förvånansvärt att våra förfäder kunde klara sig med så små skåp, och någon liten lampa lös inte upp livsförnödenheterna utan jag måste ha en ficklampa stående på skåpet.
Mycket var bättre förr, men icke kylskåpen!

Allt detta var dock världsliga ting och i morgon, när tretton är över, hoppas jag få ett nytt och stort och fint kylskåp, ett med ljus i. Och kyla.

Coolt!

250px-Isskap_front

Isskåp m/ä