Sängdags?

Spalten har under ett långt och strävsamt liv regelbundet lagt undan stålar för sin ålders höst. Det har blivit en rätt bra slant med åren. Men nu när jag tycker att ålderns höst är inne, har jag börjat undra om det verkligen är rätt att ha pengarna på banken. Räntan på kontot är noll procent och det ryktas till och med att bankerna ska börja ta betalt för att få tillgång till mina besparingar.

Dessutom har bankerna stängt sina dörrar för oss vanliga människor och verkar vara mest roade av att sitta och hjälpa joakim von ankor att flytta sina miljarder till vad som kallas skatteparadis, men som rätteligen borde heta tjuvagömmor och rövarkulor.

Nej, det är dags att resa sig i sin fulla längd, slå näven i parkettgolvet och säga ifrån. Kanske borde jag ta ut alla mina stålar från banken – det skulle vara ett nöje bara att se banktjänstefolkets min när han eller hon radar upp den ena sedelbunten efter den andra på  disken!

Från detta avrådes jag dock på det bestämdaste när jag googlar på saken:

Nej (säger någon på nätet, förmodligen en bank), det är aldrig bra att ha stora summor hemma i bostaden även om man tycker att man förvarar dem på ett säkert ställe. Ett skäl till att ha pengarna på banken är att de är säkra där. Dessutom finns det långt ifrån så mycket sedlar så det räcker om det blir rusning till banken och alla vill ha kontanter samtidigt.

Sen är det ju det där med att sedlarna håller på att bytas ut. Vad har man för glädje av att sitta där  och gräva i en hög selmor och linnéor och karl den elftor när det är Astrid och Evert som gäller? Dessutom är det fömodligen rätt knöligt att ligga på sedlar. Så mina surt förvärvade får bli kvar i banken tills vidare.

FOTNOT   När spalten exercerade beväring på I 7 i Ystad tvangs han och hans lumparkompisar att ligga på madrasser som vi fyllt med halm. Det var rätt knöligt, åtminstone i början, innan man luggit in sig. Varje morgon efter bäddningen kom en argsint furir och besiktigade ens paulun. Den skulle vara så hård att man  kunde få en tjugofemöring att studsa en halv meter upp på den. En sådan bäddning skulle jag inte ens klara av på min säng i dag, framför allt för att det inte finns några tjugofemöringar längre.

     Spalten i sänghalmen

 

 

 

Magnus Bonum

En gång på sjuttitalet fann jag en dag att det hade flödat in en obeskrivligt stor summa pengar, drygt trettiotusen, på mitt checkkonto. Jag tog reda på hur det förhöll sig och det visade sig vara intäkter för min delaktighet i Magnus Härenstams och Brasse Brännströms sketch Piloterna.
Jag hade skrivit en text som M & B använde i en krogshow och som senare fanns att åhöra på en LP. Min text var det inte så mycket kvar av, killarna hade använt den som bas och gjort den mycket roligare än jag kunnat. De hade, för att använda ett ord Martin Ljung en gång lärde mig, förroligat min text.

Men det är  inte poängen i detta inlägg. Herregud, tänkte jag, om man kan tjäna så mycket stålar på att vara en tredjedels författare till ett enda nummer i en revy, hur mycket skulle man då  inte kunna tjäna om man… ja ni förstår. Så jag fortsatte på den  inslagna banan.
Mycket sålunda på grund av den man  som nu har gått ur tiden och rätteligen hyllas samfällt i media, det vill säga Magnus Härenstam. Det kom inte så mycket av min penna till M & B i fortsättningen. Vi träffades över en middag en kväll och det blev mycket garv och en del spånande, men det tog sig liksom aldrig riktigt.

Jag kände inte Magnus så mycket, men det jag kände tyckte jag om. Och för några år sen fick jag äran att, tillsammans med min kumpan Mikael Neunmann, skriva en fars för Fredriksdalsteatern, Viva la Greta, där Magnus hade en stor roll. (Titelrollen spelades förstås av teaterchefen herself, Eva Rydberg.)
Så en del samarbete blev det trots allt, men det kunde ha blivit mycket mer om jag hade skött mina kort bättre på sjuttitalet. Nu är det kört.

FOTNOT   Magnum Bonum är en engelsk potatissort. Magnus skulle säkert ha ursäktat mitt lilla puts, jag tror rentav att han använde det själv nån gång.

En vriden affär

Den förvridna byggnaden Turning Torso i Malmö är till salu. HSB, som äger TT, vill ha en och en halv miljard för kåken, men det är det inga som vill ge, säger direktören Michael Carlsson till Sydsvenskan.

Spalten funderar på att köpa barren. Som son till en fastighetsmäklare (Eric Ivar Cato 1896-1985) kan jag nog pruta ner priset till en miljard. Så mycket deg har jag visserligen inte på mig, men dom tar väl Visa?

 

Ekonomi

Tocken där ekonomi begriper jag mig inte på, nu ska USA starta krig, trots att dom inte har några pengar i börsen. Hur går sånt till? Det är ungefär som om en familj som inte har mjölkapengar skulle springa sta och köpa en Mercedes Benz.

Eller är det nåt jag har missat?

En liten blå bok

Bland min fars ägodelar hittade jag en liten blå bok, betitlad Min Bokföring, en kassabok sålunda.
På första sidan har far med ganska sirlig stil skrivit:

Kassaboken är från 1915. Far är nitton år och arbetar på Malmö-Simrishamns järnvägar. Han har 59:50 i månadslön och hyran för lägenheten på Kornettgatan är 13 kronor. Han röker cigaretter, klämmer en och annan pilsner och går understundom på bio.

En typisk sida i kassaboken kan se ut så här:

Far har köpt en hatt för 7 kronor och skocream för 25 öre, gått på bio två gånger för 40 och 45 öre, klämt en bärs för 17 öre och köpt en rosett för en krona.

På följande sidor finns noterat ett bad för 30 öre, kragtvätt för 31 öre och chokolad för 25 öre. Far har också noga antecknat månadens skulder och fordringar: han har lånat sin kompis Ludwig 30 öre och fått tillbaka en krona av sin storebror Thure.

I april har lönen stigit till 75 kronor. Far köper skor för 4 kronor och en nagelfil för 35 öre, åker spårvagn för 10 öre och går på bio för 75 öre. Far tycks ha varit road av bio, det är en månatligen återkommande utgift. Stumfilmer förstås, kanske Chaplins tidigare.

I december 1915 är lönen 81:50 och far köper julklappar för 8:50.

Med årets slut upphör kassaboken; huruvida den får någon fortsättning vet jag icke. Ett par år senare startade E I Cato sin mäklarefirma och i näringslivet är det ju andra bokföringsregler som gällde.

Eric Ivar

Far var bara 21 år när han slutade vid järnvägen och blev egen företagare. Jag har ingen aning om vad som fick honom att i så unga år etablera sig som fastighetsmäklare och varifrån han inhämtade sina kunskaper. I dag tar det tre år på universitet att bli mäklare. Dumt nog frågade jag honom aldrig och nu har både far och hans syskon sedan länge gått genom pärleporten.

Kassaboken är nog så intressant, men det hade varit roligare om han hade efterlämnat en dagbok.

Ett tips

Zlatan har skrivit på för Paris och kommer, enligt vad spalten erfar, att tjäna 13 miljoner euro (cirkus 112 miljoner svenska bagare) om året.

Lite orättvist, tycker vi som går och sliter för hälften.

Såvitt spalten vet har Zlatan ännu inte ordnat sitt boende, men här är ett tips från en gammal mäklare:

Trevlig äldre villa crka två mil från Paris centrum. 128 r o k. Mysig trädgård. Tidigare ägare: Ludvig XIV.

Ett gott råd

Sedlar är av papper för att dom ska flyga iväg, mynt är runda för att dom ska rulla och det finns inga fickor i svepningen, sa killen i kassan på Handelsbanken.

Det finns en massa dylika mer eller mindre kloka talesätt när det gäller stålar, men man måste ju ta dom på allvar när dom kommer från en erfaren bankman så spalten tömde alla sina bankkonton och sålde sina aktier och fonder och gick och ut och köpte en Jaguar.

 

Drickshataren

Spalten hatar dricks.

Jaha, säger nu de ärade läsarna, en typisk snål svensk. Det är dock inte sant. Jag hatar inte dricks för att jag blir av med pengar utan för att det är en sista dammig yttring av ett gammalt unket klassamhälle.

Dricks är en gammal tradition som har sitt ursprung i att den som förr i tiden fått en tjänst utförd av någon som var fattigare gav en slant till den som gjort jobbet för att personen skulle kunna dricka en skål till ära (eller önskan om god hälsa) för den som hade betjänats. (Wikipedia)

Dricks passade möjligen in i den värld Povel Ramel beskriver i sången Varför är  där ingen is till punschen? men hör inte hemma i dagens samhälle.

Dessutom vet jag aldrig hur mycket jag ska ge i dricks. På hotellet på Madeira rekommenderas man att ge fem euro (en knapp femtilapp) per vecka till städerskan, antingen hon har varit  duktig eller slarvig, glad eller sur. Jag är övertygad om att hotellets personalchef vid anställningen erbjuder henne en rätt torftig lön och tröstar henne med att hon kommer att tjäna på dricks utöver sin fasta lön.

I själva verket är det sålunda jag som betalar en del av städerskans lön, vilket i slutändan kommer hotelldirektören till godo.

I Sverige ges dricks numera nästan bara på krogen, men jag begrper inte varför just en kypare ska ha extra pengar, restaurangpersonal har ju avtalsenlig lön. Man ger inte dricks till snabbköpskassörskor, skomakare,  bokhandlare, sjuksköterskor och personal på McDonalds och ger man dricks till en poliskonstapel slås man i bojor och får gå i fängelse utan att passera GÅ.

Nä det finns ingen logik i dricks.

Därför hatar spalten dricks. Nu är det sagt.

Bara

Ericssons vinst för fjärde kvartalet blev bara 1,8 miljarder kronor, läser jag i bladet.

Bara?

Spalten skulle vara glad över hälften.

 

 

Plötsligt hände det!

Plötsligt händer det, säger Svenska Spel i sin reklam. Och häromdan hände det spalten. Du har vunnit! stod det efter det att jag trissat på nätet.

Nu blir det rysk kaviar och champagne på nyårsafton. Fast det blir nog bara ett korn av kaviaren – om jag inte köper en tub Kalles förstås.

Det är inte mycket man får för 25 spänn.