Bior (tillägg)

Thor Modéen var en sann humorist och en stor skådespelare. Han hade den gudagåva som får vissa artister att genom att vara sig själva tränger igenom allt vad celluloid och tv-skärmar heter.

I sin bok om Thor Modéen, Strålande tider, härliga tider, citerar Ulf Kjellström vad kolumnisten Jan Olof Olsson, Jolo, skrev  om svensk film på trettitalet:

Alla gamla filmer som blev skällda för ytliga och tarvliga och sliskiga och sentimentala och obetydliga sitter svenskarna och älskar så mycket att de når de högsta tittarsiffrorna.
Alla filmer som var så ambitiösa och fina och prisades som pionjärverk  och intressanta visar sig nu vara väldigt dåliga och onjutbara.
Alla gamla dåliga svenska filmer är bra filmer. Alla gamla högt värderade svenska filmer är dåliga.
Det är bra konstigt!

 

Thosse 1898-1950

 

Infrastruktur

Ser att en gammal radiolegendar fått ge namn åt en promenadväg i Ljunghusen, ett villaområde där spalten tillbragte sin barndoms mer eller mindre lyckliga somrar. Det var visserligen i Skanör Stig Olin bodde på äldre dar, men platsen är väl vald:  han trodde ju som bekant på sommaren.

Lååångfreeedaaag

I dag har spalten inget att meddela, det är ju lååångfreeedaaag gubevars. I min ungdom var allting stängt denna dag, stängdast var förstås biorna. Några år senare kunde man se Max von Sydow som dissidenten Jesus, men vem ville gå och se en film som man vet hur den slutar?

Lika illa är det på tv-fronten, men eftersom största möjliga tristess är påbjuden denna fredag finns det ändå ett inslag som varmt kan rekommenderas: Roliga timmen, ett humorlöst humorprogram som leds av två kompakta tråkmånsar.

FOTNOT    På tal om dissidenter undrar jag om man inte kan kalla den sortens medborgare för motborgare?  Jaså inte det nähä.

Mars 2016

                                  GLAD PÅSK!

…trots allt

Bior (slutet)

Med dagens betraktelse avslutar spalten serien Bior, som har väckt stor förstämning i filmbranschen, men som förmodligen en dag kommer att ge spalten en Guldbagge.
Man kan inte hålla på for ever. Nån matta får det vara, som Omar sa när han köpte bil.
(En något krystad lustighet som bygger på att läsaren ska vara insatt i Ture Sventons värld.)

Här nedan listar jag några företeelser som jag observerat under mina många år i biofåtöljen…

DET ÄR BARA PÅ BIO SOM FOLK…

… lämnar kvar en skvätt i glaset när dom går
… aldrig behöver leta efter parkeringsplats
… lägger på telefonluren utan att säga adjö
… betalar taxichauffören utan att vänta på växelpengar
… slår på radion eller teven just när ett meddelande börjar som handlar om dom själva
… stänger av radion eller teven mitt i detta meddelande
… masserar nackarna på varandra när dom har bekymmer
… går omkring med en tandborste i munnen i evigheter när det är sängdags
… dör innan filmen är slut om dom hostar i början
… spyr om dom hittar ett lik (gäller yngre poliser)
… skriker iiiih! när dom hittar ett lik (gälller kvinnor)
… blir förkylda om dom faller i vattnet (komedi)
… får lunginflammation och dör om dom faller i vattnet (drama)
… drunknar om dom faller i vattnet (actionfilm)
… har isblåsa på huvudet om dom har druckit sprit (komedi)
… blir alkoholister om dom dricker sprit (drama)
… aldrig delar upp notan på krogen
… älskar med lakanen över sig

En annan skillnad mellan bio och det verkliga livet är att det senare oftast klyddar till sig, medan livet på bio löser sig när ridån går och vaktmästaren öppnar dörrarna till gatan. Då går man bara ut och tar en korv med mos och bostongurka och sen är allt klatt.

Gammeldass bia med ridå och stjärnehimmel

FOTNOT 1  Så var det jallefall förr. Hur det är i dag vet jag inte eftersom jag numera är rörelsehindrad och inte går på bian längre utan köper filmerna på nätet och ser dem hemma i min egen biostol. Därmed slipper jag också stanken av popcorn och folk som högljutt kommenterar skeendet på vita duken.

FOTNOT 1,5    Å andra sidan missar jag mosbrickan, men man kan ju inte få allt.

FOTNOT 2   Om det nu finns vita dukar på biorna i dag, vilket jag inte tror. Om jag inte minns rätt  slutade man med det samtidigt som man tog bort ridån,  vilket förstörde en stor del av tjusningen med bia.

FOTNOT 3   En annan tjusning, som biografägarna har tagit bort, är att medelst små hål i taket och bakomliggande belysning skapa en stjärnehimmel. Så var det på gamla Amiralen, som i dag inte är bio längre utan en komediteater där man senast kunde se Svenne Melon i musikalen Sällskapsresan.

FOTNOT 4   För några år sen spelade spalten på denna teater en roll i den måttligt roliga farsen Bäddat för sex med den omåttligt rolige Thomas Pettersson i huvudrollen. Pjäsen hade sju roller, då kan ni säkert gissa vem det inte var bäddat för.

FOTNOT 5   Nu blir det inte några fler fotnötter, gott folk.

 

Bior 12

En av mina korrespondenter ber mig att för allt i världen inte glömma Danny Kaye. Självfallet inte. Denne genialiske filmkomiker levde här på jorden 1911-1987 och en av de många filmer han gjorde var The Secret Life of Walter Mitty, som på svenska kallades Här kommer en annan, inte någon särskilt lyckad titel kanske, men detta var på den gamla goda tiden då filmdistributörerna i alla fall ansträngde sig för att hitta svenska etiketter till sina importer.
Filmen om Mitty bygger på en novell av James Thurber, den gamle skämtaren och tecknaren. Filmen handlar om en man och hans fantasivärld och vore den inte redan gjord kunde den i dag mycket väl ha gjorts av en tidig Woody Allen.

En annan film som etsat sig fast i spaltminnet är Jag och översten, om en aristokratisk, antisemitisk polsk officer (Curd Jürgens) som eskorterar den judiske mannen Jacobowsky (Kaye förstås) genom Europa. Så småningom uppstår en varm vänskap mellan de två herrarna.

More and more I like this Jacobowsky, är en återkommande replik i filmen, och jag undrar om inte den senare kontrar med More and more I like this Prokoszny.

Danny Kaye gjorde en skrälldus roliga figurer på bian och förgyllde många av mina trista malmökvällar.

Han avrundade med ett porträtt av den danske sagokungen H C Andersen som jag dock minns som rätt förljugen och inte särskilt rolig. Men minns jag fel så blir ingen gladare än jag. Det skulle i så fall vara Kaye själv.
Vilket påminner mig om den lilla danska landsortsavisen som i en sågning av en Clark Gable-film utbrast:

Nu maa det vaere nokk, herr Gable!

Detta har min gammeldanske polare Mikael Neumann förtalt mig, så det måste vara sant.

 

Bior 11

För ett tag sen såg spalten den gamla filmen Kungliga Patrasket (1945) med Edvin Adolphson i huvudrollen och kunde än en gång konstatera att Hasse Ekman var en av våra stora i filmens värld.
Ingmar Bergman må ha varit vår störste filmskapare, Hasse Ekman var vår störste filmmakare. Han kunde berätta en historia och skapa kvicka och intelligenta repliker som oftast känns alldeles äkta  än i dag.
Svenska  exporter till Hollywood har inte alltid varit helt lyckade, med Lasse Hallström som lysande undantag. Men Ekman kunde ha blivit ett internationellt filmnamn. En svensk Frank Capra, sanna spaltens ord!
Och vet du inte vem Capra var kan jag tala om att han var sin tids Lasse Hallström.

Hasse på Kungsgatan

För ett tag sen konfronterade jag min kompis, den ärade och ärrade nöjesjournalisten Björn Vinberg, med dessa synpunkter. Han höll med:

Ta Kungliga Patrasket till exempel. Ekman var bara 30 år när han gjorde den! Och han lockar Edvin Adolphson till en formidabel gestaltning av den hjärtegode men bottenlöst självupptagne skådisen. Exempelscen: Han sitter och sörjer på nervhemmet. Otröstlig. Aldrig mer. Nu är det slutspelat. Men det behövs bara en apropå-replik från sköterskan: Herr Anker skall ju jubilera …närbild på Edvin. Och man ser faktiskt att ljuset tänds i hans ögon.

BV menar dessutom att det omtalade bittra rivalskapet mellan Bergman och Ekman är betydligt överdrivet:

Allt vittnar om att herrarna inbördes hade en ganska skaplig ton. När Bergman behövde en stryktäck sadist att spela cirkusdirektör i Gycklarnas Afton vände han sig till bäste tänkbare, nämligen Ekman. Och när denne förstod att sonen Göstas talang borde odlas i bästa tänkbara drivbänk vände han sig till Ingmar Bergman på Malmö stadstater, där en praktikplats fixades åt Gösta under ett par säsonger.

Det var nog så det var. Bergman kan ha grinat illa åt Ekmans publiksiffror och Ekman har måhända grämt sig över de ständiga geniförklaringarna av Bergman, men resten  av  deras hund- och kattförhållande får nog skrivas på tidningarnas vilja att odla slikt.

Tror jag, trallala.

FOTNOT   Förutom att Björn Vinberg var nöjeschef på Expressen, var han en lysande reporter. Det var hans artikelserie om kärlekssagan mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre som gav Bo Widerberg idén att göra filmen Elvira Madigan och det mesta i filmens handling är taget från Vinbergs reportage.

Bior 10

Jag är inte särskilt förtjust i ordet fruntimmer, men det finns en sorts kvinns som inte kan betecknas som annat än fruntimmer. Härom dan hyllade jag härstädes mitt favoritfruntimmer, Dagmar Ebbesen. I dag tar jag upp ett annat fruntimmer med alla fötter i den svenska jorden och med svensk films skarpaste bett i repliken, the one and only Julia Caesar.

En dag i forntiden, när jag jobbade på Expressen, fick jag i uppdrag att åka ut och intervjua Julia Caesar. Hon bodde  i en liten kåk i Bromma om jag inte minns fel. Minns jag fel så bodde hon väl nån annanstans, men en liten kåk bodde hon i, därom är jag säker, ty jag och den distingerade fotografen Olle Wester var där.

– Kom in och ta en stol och prata med, sa Julia Caesar. Hon var full av såna där gamla tradiga skämt. Hon gick på som den värsta handelsresande. Men hon bjöd på gott kaffe och, om jag inte minns fel, goda kakor.

Jag tror det var Julia som, tillfrågad om sina laster, svarade:
Laster? Det har jag inga. Jag röker inte och dricker inte och fruntimmer är jag själv.

Det kan knappast ha varit nån annan.

Julia på rätt plats: i guldram

 

 

Spaltens kvinnodag var en anka

I går påstod spalten att det vore den Internationella kvinnodagen. Så var det inte, den inträffar först i dag tisdag. Så om du har för avsikt att ägna en dag på året åt kampen för den kvinnliga jämställdheten får det bli i dag.
Det första jag ser på teve i dag är en bild från EU:s toppmöte om flyktingfrågan. Inte ett kjoltyg i sikte, bara gubbar i kostym och slips. Även Angela Merkel verkade ha fått på sig en kostym, i alla fall en byxdress.

Kjoltyg

 

Bior 9

I dag, på den internationella kvinnodagen, hyllar jag Dagmar Ebbesen, som vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en ren kärleksförklaring!
Dagmars återkommande karaktär var vad jag skulle vilja kalla ett fruntimmer, en människotyp som inte görs längre. Hon delar plats i filmhistorien med tanter som Rut Holm, Julia Caesar, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några.
Men det är Dagmar som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes  av ett mycket bestämt, mycket rekorderligt och omutligt hedersamt stycke fruntimmer, med flera lager av skinn på näsan och med minst åtta fötter på jorden.
Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.

Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med kaffe.
När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.
Och om nu någon besserwisser känner på sig att dessa namn och precis denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera detta inlägg, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det, som Dagmar skulle ha sagt.