Archive for mars, 2014

h1

Poesi

mars 21, 2014

Med anledning av den Internationella Poesidagen:

Sist i boken vill jag stå
men främst bland vännerna ändå

(Ur Spaltens samlade dikter 1934-2014)

imagesCAJ4ONHV

En annan poet

h1

De e våren… !

mars 20, 2014

I dag är det vårdagjämning. Nu är det bara nio månader kvar till jul.Håll ut!

xmastree

 

h1

Mannen i slickersen

mars 18, 2014

För närvarande repriserar tv en serie från 1971 med kommissarie Columbo. Varför görs det inte lika bra kriminalserier nu för tiden? Förmodligen beror det på att Universal inte kunnat hitta lika begåvade manusförfattare i dag. Det saknas kanske också dugliga regissörer; i eftertexen till en av repriserna läste jag minsann namnet Steven Spielberg!

Med lite god vilja skulle man till och med kunna återuppliva sjuttiotalets Columbo, dock  med en annan skådespelare eftersom Peter Falk snubblade ur tiden för tre år sen. Jag vet inte om han hade svensk bakgrund, Peter Falk låter som en kille som gick i ens parallellklass på Realskolan i Malmö, men spalten har inte hittat några tecken därpå på internet.

Columbo bar alltid en sliten regnrock av den typ som i min ungdom i Malmö kallades slickers, av någon anledning alltid i pluralis. Den enda person jag har hört använda det ordet  i modern tid är Bo Widerberg, som var ung i Malmö ungefär samtidigt som spalten.

1266

Slickers och inget annat

FOTNOT 1    Norr om Skåne kallades plagget gandhiskynke på grund av dess likhet med den svepklädnad herr Mahatma Gandhi (Indien) brukade bära.

FOTNOT 2   I resten av världen, enkannerligen i sitt upphovsland, England, benämnes denna enkelknäppta, raglanskurna, mycket ljusa herrock i poplin, på modet under 1930- och 1940-talen, BURBERRY.

FOTNOT 3   Men det är en slickers det är, det visste Widerberg och det vet spalten, med bestämdhet.

FOTNOT 4   Och så talar vi inte mer om det.

h1

Trött på

mars 13, 2014

Nu är jag SÅ HELVETES JÄVLA TRÖTT på alla som säger Det var en bra fråga och som säger det med en glimt i ögat, som om dom själva hade hittat på uttrycket i en ögonblickets ingivelse.
Om det är en bra fråga så för satan svara på den och sitt inte där och muttra.

Och så talar vi inte mer om det.

h1

Pensionatsliv (2)

mars 12, 2014

Sommaren 1976 gjorde fotograf Bosse Johansson och jag en rundresa i sommarsverige för vår tidning, Aftonbladet. Bland annat ville vi utröna huruvida gammaldags pensionat fortfarande fanns kvar i sinnevärlden, så som de fanns i forna tider.
Vi sökte i trakterna av Diö i det södra Småland, en ort där  jag tillbragt många påskar. (Se tidigare spalt.) Och efter lite letande fick vi napp: pensionat Björkelund, beläget i Stenbrohult vid väg 23 mellan Växjö och Hässleholm. Där fann vi att tiden stått behagfullt stilla sen fyrtiotalet. God mat, gott kaffe och härliga promenader i skogsmiljö.

Björkelund visade sig vara ett litet pang med blott femton sängar. Pangfolket bestod av, om jag tillåts citera mig själv,  och ingen lär väl kunna hindra mig, damer i storblommiga klänningar och vita hattar och artiga herrar i tweedblazers och slips, alla i den charmerande övre medelålder då man inte flår efter ära och berömmelse och tomma nöjen utan håller till godo med en stunds tv på kvällen. Och, alltså, en och annan stärkande promenad i skog och mark.
Frukosten stod framdukad halv tio, lunchen halv två och middagen sex och mellan måltiderna, som annonserades med ett ljudligt gonggongslag, spelade man kort, förde stillsamma samtal och, om vädret tillät, gjorde en vandring till Linnés födelsehem i Råshult.

Allt var sig, med andra ord, rätt likt.

001

Lunch på pensionat Björkelund. Om bilden ser lite murrig ut beror det inte på fotografen Bosse Johansson, utan snarare på spaltens bristande förmåga att behandla sina skannade  foton på rätt sätt.

 

h1

Pensionatsliv

mars 11, 2014

Så här i sportlovstider (om det nu är det, jag kan inte hålla reda på alla dessa lov, på mig verkar det som om ungarna var lediga året runt, annat var det i min ungdom, då var vi nätt och jämnt lediga på söndagar, fast då hade man ju söndagsskolan) erinrar jag mig min alltmer avlägsna barndom och dess pensionat.  På den tiden rådde det krig i världen och det gick inte an att resa utanför Sveriges gränser.

Vilket man förmodligen inte hade gjort även om det varit fred. Möjligen kunde man, om man var stadd vid kassa, resa till Paris eller sticka till Berlin och kolla om Hitler verkligen fanns eller om han bara var nånting som Chaplin hittat på. Mallorca visste ingen vad det var, till Thailand, som då inte ens hette Thailand utan Siam, for man bara om man var upptäcktsresande. Och till Sydafrika reste bara folk med satans mycket pengar som ville jaga noshörning.

Så det fick bli pensionat. För oss skåningar var dessa oftast belägna i det norra Skåne eller det södra Småland. Spalten minns många påskar i orter som Vittsjö, Diö och Älmhult. Pensionatslivet var minst sagt lugnt och stillsamt. Det mest upphetsande man kunde företa sig i Diö var att fotvandra till Carl von Linnés födelsehem i Råshult. I Diö upplevde spalten som sjuåring sin första förälskelse. Föremålet för min heta låga var en jämnårig blondin vid namn Lena. Hon försmådde dock spalten och gifte sig sedermera med en greve. Troligen ett bra val.

Bilden nedan är från Diö och föreställer de båda pensionatsvärdinnorna och en gemytlig farbror som betitlades kapten. Huruvida de båda damerna bjöd ensamstående manliga gäster på arsenik är mig obekant, men spetsar bar de ovedersägligen, så kapten gjorde nog klokt i att se upp med vad han drack.

001

Foto:  Eric Cato

Till fördelarna med att bo på pensionat var ett dignande smörgåsbord till lunch och kalvstek eller någon annan gedigen husmanskost till middag. Alla måltider annonserades ljudligt medelst ett distinkt gonggongslag, varvid de hungriga gästerna stormade in med dreglande käftar och angrep bordet från alla håll. Det gällde då att ha långa armar så att man kunde ta för sig. Sådana extremiteter kallades skämtsamt för pensionatsarmar.
Till nackdelarna hörde å andra sidan ett totalt spritförbud. Detta problem löstes dock sålunda att de törstiga helt enkelt fick gå ut i köket och intaga supen ur den flaska de själva tagit med sig. Detta var förstås fruktansvärt förbjudet och man fick akta sig så att inte lagens långa arm satt i matsalen.
Känd är historien om pensionatsvärdinnan, som från dörren till köket meddelade:
– Det är telefon till alla utom till landsfiskalen.

Det mest kända pensionat som finns är det som förekommer i filmen Pensionat Paradiset, som gjordes 1937 och hade Thor Modéen och Julia Caesar i två bärande roller. Det var i denna film som Thor Modéen sjöng och dansade den gripande kupletten Jag är en äkta mexikanare. Filmen blev rejält utskälld när den kom och anses i dag vara sinnebilden för det som kom att kallas pilsnerfilm. Det anordnades till och med ett offentligt möte i Stockholms konserthus, där ledande kulturknuttar (jag undrar om inte självaste Ville Moberg var inblandad) menade att Pensionatet och liknande filmer vore skadliga för folkhälsan och därför borde förbjudas i framtiden.
I dag ingår Paradiset i vad man kallar en ”pilsnerbox”.

Det hela påminner om kulturknutten Harry Scheins utfall några decennier senare, när han anmälde tv för Radionämnden för att de visade Åsa-Nissefilmer. Svenska folket blev rosenrasande och uppmanade Schein att dra åt Sarons tysta dalar. Såväl pensionatet som Nesse på Åsen behöll sin popularitet, medan så kallade seriösa filmer från flyddda tider har fallit i kompakt glömska.

Det är inte lätt att vara kulturknutte.

flaska

h1

Puh!

mars 9, 2014

I går var det Internationella kvinnodagen. Spalten, som är en veritabel mansgris, lyckades dock klara sig från alla hätska angrepp från illasinnade ragator och megäror.

images