Stormvarning

I dag är stormvarning utfärdad i Malmö. Stormvarning utfärdad var också en film från 1948 som hette Key Largo på engelska. På den tiden ansträngde sig filmdistributörerna att hitta på svenska namn, i dag skulle den kort och gott heta Key Largo. Ressischör är den legendariske John Huston. Den legendariska Lauren Bacall är också med på ett hörn. Alla var legendariska på den tiden, eller blev i alla fall.

Såvitt jag minns är det en film med förtätad atmosfär. På ett litet hotell i Florida stöter the good guy (den legendariske Humphrey Bogart) ihop med the bad guy (den legendariske Edward G Robinson). Den bygger på en teaterpjäs och det märks väl, men den är lik förbannat spännande. Hade det gjorts en remake i dag skulle den sett annorlunda ut.

När Gösta ”Rattmuffen” Engström i Nöjesmassakern fick ett flickebarn sade fadern att hon såg ut som Edward G Robinson. I dag är hon en blivande legendarisk serietecknare i Japan. Jodå.

I filmen kom stormen till Key Largo, vi får väl se om den kommer till Malmö också. Jag har jallefall plockat fram ficklampan och sett till att vattenförråden räcker. Och några bad gajs verkar inte vara i antågande.

Den legendariske Edward G Robinson

 

 

Tillkännagivande

Efter att ha sett diverse svenska humorprogram på tv tvingas spalten tyvärr göra följande tillkännagivande:

 

SVENSK HUMOR

HAR EFTER EN KORT

TIDS SJUKDOM AVLIDIT

MALMÖ I OKTOBER 2013

En tråkig halvtimma

I går såg spalten ett tv-program som hette Svensk humor. På den halvtimma programmet varade krusade inte så mycket som ett leende mitt anlete.

Vilket torde betyda att jag inte har humor.

Eller att det inte finns nån svensk humor.

FOTNOT   Rubriken syftar på den skämttidning, En rolig halvtimma, som i spaltens ungdom fanns att läsa hos frisörerna Johansson & Björk vid Davidshallstorg i Malmö.

Korrekt

I onsdags snodde en ung svartmuskig man av sydländsk extraktion spaltens smarta mobiltelefon där den intet ont anande hängde och dinglade på elskoterns styre.

Så får man dock icke uttrycka sig, så jag säger bara att min i-phone är väck.

Grammofonmusik

I spaltens ungdom var ungdomen ännu icke uppfunnen. Tonåringar var ingen målgrupp och det var därför ingen som brydde sig om oss. Det fanns bara ett radioprogram där man kunde lyssna på lite lättsam schlagermusik. Det hette kort och gott Grammofonmusik.
Schlagersarna kom i mitten av programmet, efter det att en massa tråkig klassisk musik hade avverkats. Sen blev det roligare och roligare tills det hela slutade med en klämmig marsch.
Programmet sändes klockan aderton, samtidigt som familjen Cato åt middag vid det mörka ekbordet i matsalen  på Fersens väg. Vi hade en radiogrammofon i mahogny, som gjorde sitt bästa för att inte se ut som en radiogrammofon. Den var försedd med dörrar och när dessa var stängda kunde den lika gärna ha varit ett vitrinskåp.

I Grammofonmusik, kunde det hända att någon operasångerska tog sig orådet före att dra en bit av Wagner. Då grymtade far över sin kotlett: Det var ju ett jävra allo!
Man var böjd att hålla med honom. Jag tror det är från den tiden mitt förakt för operakonsten grundlades.
Men när det tråkiga var över öppnade sig schlagersarnas glada värld. Då spelades grammofonskivor som aldrig hörs i radion nu för tiden, utom möjligen i Da Capo med Anders Äldreman.
En av dessa bitar var, minns jag, Dance, Ballerina, Dance, en liten trevlig rumba som Nat King Cole senare exekverade. En annan var Legenden om Tina som, om jag inte minns fel, framfördes av Lasse Lönndahl.

Legenden om Tina den handlar om kärlek,
som föddes en blommande vår.
Dess blommor har vissnat och vår blev till vinter,
men kärleken växte vart år.

En ganska vissen text, tycker jag nog, förmodligen översatt från tyskan. En annan schlagers var Följ med mig Stina i en roddbåt till Kina, som exekverades av den synnerligen folkkäre Sven Arefeldt (1908-1956). Alla texter till schlagersarna fanns att tillgå på mittuppslaget i ungdomstidningen Fickjournalen. Dessa klippte jag ut och klistrade in i en blå skrivbok.

Så kom då allra sist slutmarschen, som exempelvis kunde bestå av Alte Kameraden. eller någon annan käck tysk marsch, varvid min kompis tyskvänlige fader vällustigt suckade:

Säga vad man vill om Hitler, men god musiksmak har han.

Typisk radiogrammofon från 40-talet

Månne?

På tal om Alice Munro, är hon månne släkt med Marilyn?

(Ja ja, Jag vet, men jag kunde inte låta bli.)

På äldreboendet

Gomorron Alice, vill du ha kaffe?
Tack, jag väntar lite, jag har just fått veta att jag har fått nobelpriset i litteratur.
Nä men det var väl roligt, Alice, vill du ha en kanelbulle till kaffet?
Fattar du inte? Jag är världens bäste författare!
Det är bra att du skriver, Alice, det håller hjärnan igång.
Dom kallar mig den samtida novellkonstens mästare.
Ja du är så duktig så duktig, lilla Alice, säg bara till när du vill ha kaffet.

För jag antar att vården behandlar alla äldre likadant, även om man heter Alice Munro.

99,8 procent!

Jag beräknar att 0,2 procent av det jag utför i livet består av kreativt arbete, inte mer.
Resten av tiden, 99,8 procent går åt till strul med datorn och andra tekniska hjälpmedel.

Hade jag icke haft dessa strul skulle jag i dag kunna ha en opera i fyra akter med tolvtonsmusik klar för premiär vilken dag som helst. På tyska. Nu hinner jag till nöds med ett litet ynka kåseri.

Usch!

Ekonomi

Tocken där ekonomi begriper jag mig inte på, nu ska USA starta krig, trots att dom inte har några pengar i börsen. Hur går sånt till? Det är ungefär som om en familj som inte har mjölkapengar skulle springa sta och köpa en Mercedes Benz.

Eller är det nåt jag har missat?

Let´s dance

Nu är jag så trött på att se den där Z-kopian Edda Magnason stup i kvarten så nu lägger jag in en bild på originalet. Bilden togs 1964 på Expressens årliga tv-gala på Operaterrassen. Vem den ystre danspartnern i blank kostym är förbjuder mig min blygsamhet att nämna.