Archive for februari, 2016

h1

Mediaförfall

februari 29, 2016

En av mina korrespondenter skriver:

Mediernas täckning av palmejubileet är skandalöst dålig. Idag har DN bara 20 sidor om Palme och än värre är det i SvD med endast 12 sidor. Mediernas förfall.

Jag håller med. Och minst lika illa är det med bevakningen av Melodifestivalen.

Spaltens ironiska utskott har talat.

Annonser
h1

Hägg och spelmännen

februari 27, 2016

En av spaltens lärda kommentatorer skickar mig ett inlägg som författaren och kulturjournalisten Göran Hägg skrivit:

Ta bara balladen om Franske kungens spelmän! Bengtsson tog visserligen i andra upplagan bort fanan Oriflamme som inte kan ha burits mot Rom 1527. Men annat står kvar. Som: Nött livré från någon fest/svart hos Sforza, grönt hos Este… Båda färgerna är fel. Trodde Frans G, som inte behärskade italienska, att Sforza har något med svart att göra? Eller att Este rimmar på fest? Antagligen struntade han i saken och var bara ute efter vackra allitterationer och slutrim.

Hägg lämnade jordelivet för ett tag sen och jag saknar honom i morgonsoffan.

h1

Bior 6

februari 24, 2016

En av mina favoriter i biovärlden var Laureen Bacall, som spelade Slim i filmen Att ha och inte ha. Där levererar hon en replik som blev klassisk:

Just whistle. You know how to whistle, don´t you, Steve? You just put your lips together and blow.

Steve spelades av Humphrey Bogart. Hon var 19, han 45. Efter filminspelningen visslade Bogart på Bacall och de gifte sig. De levde lyckliga tills Bogey dog i cancer 1957. Bacall la en visselpipa i Bogarts kista. Hon var en av de sista Hollywood-ikonerna och en lysande skådespelare. Jag såg henne i en pjäs i London en gång för länge sen.

Laureen Bacall föddes som Betty Joan Perske ”en trevlig judisk flicka från Bronx”, som hon själv uttryckte saken. Hon var enligt Wikipedia kusin till Israels president Shimon Perez.

Nu kan vi vissla bäst vi gitter, för Slim hör inte längre. Hon dog 2014 i den vördnadsvärda åldern av 89 bast.

 

 

h1

Balladen om Frans G Bengtssons spelmän

februari 20, 2016

För att träna minnet har jag sen en tid tillbaka lärt mig en hoper sånger och dikter utantill. Av det skälet behärskar jag numera ett dussintal Taube-visor och en del annat, som till exempel Han hade seglat för om masten, Olrogs Violen från Flen och Gullbergs Till en näktergal i Malmö.

Men  när jag häromdan närmade mig Frans G Bengtsson och hans Balladen om den franske kungens spelmän stötte jag på patrull. Balladen är den där som har ordet transsubstantiera på sluttampen; enligt förljudande ska det ha varit ett vad som Bengtsson ingått som föranledde användandet av ordet.

Dikten kryllar av historiska och litterära anspelningar som vi vanliga dödliga inte har en aning om och jag beslöt att begränsa mitt inlärande till den första och sista versen, den med ha vi transsubstantierat till en sång på sluttampen. Det var alls icke lätt, men jag lyckades till slut. Dock vet jag fortfarande inte vad orden mellan espèrance och sabeln betyder och jag lyckades först efter viss ansträngning ta reda på att connetabel är en hög militär rang, ordet kan för övrigt jämföras med konstapel.

I hela mitt liv har jag på mitt slarviga vis trott att det bengtssonska diktverket handlar om trubadurer som flängde omkring i landsorten och sjöng till luta, men det gör det ju inte alls. Det handlar i stället om militärmusiker, som blåste till strid och annat och trummade för kungens kompani. Krig var lika råa då som nu, men de var i alla fall omsorgsfullt och snyggt instrumenterade.

Ivar Lo Johansson har sagt om Bengtssons ballad att det är en sång som sjungs av bildade svenskar när de blivit tillräckligt fulla och det stämmer förmodligen.

Så då gör vi väl det. Skål!

 

En ballad om franske kungens spelemän

musik: Gunnar Turesson

Vi har kommit från Burgund och från Guienne
från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för Kungens kompani.
Högt där Alpen lyfte kammen
klang det ”Kom,
med kung Karl och Oriflammen
emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.

Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot mur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.

Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur
och Herr Floris
och refängerna om Sieur de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.

Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar
eller bloss,
där man stiftar fred och dansar
eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross.

Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka
återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.

Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Espérance och sabeln
är vår gång
med d’Orange och konnetabeln
av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt
ha vi transsubstansierat till en sång.

 

 

h1

Bior 5

februari 17, 2016

Några synpunkter på fenomenet Åsa-Nisse.

Dubbelnamnet, med en kvinnlig och en manlig beståndsdel, gör att man skulle kunna misstänka att han var en av de första som kom ut som transa, men det vet ju var och en att så ligger det inte till. Nisse bodde på en ås, därav hans nom de guerre.

Åsa-Nisse är av allt att döma småbrukare, men i likhet med en annan seriefigur, redaktör Tintin, får man aldrig se honom utöva sitt yrke. Hans huvudsakliga sysslor tycks vara att fiska och idka tjuvskytte med sin vän Klabbarparn, att dricka kaffe och gnabbas med sin hustru Eulalia samt göra roliga uppfinningar.

Vad familjen lever av framgår inte, men det är möjligt att Eulalia har en tjänst som it-konstult eller ställer upp som moderator i debatter på ortens Folkets hus.  Det kan förstås också vara så att någon av de uppfinningar Nesse fått patent på visat sig vara en guldgruva!

Åsa-Nisse är inte precis min favoritkaraktär i biovärlden, men jag brukar beglo hans eskapader för att nostalgiskt få återuppleva ett svartvitt Sverige som inte längre finns. Det är också trevligt att kunna se den trevlige Bertil Boo gå bakom en plog förspänd med två trevliga hästar och sjunga landsbygdens lov eller se den dumme handelsman Sjökvist kåta upp sig på unga damer, som i förföriskt utstående kjolar gör nejden osäker.

FOTNOT   John Elfström var en utmärkt skådespelare. På den tiden jag bodde i  Stockholm såg jag honom en gång agera på Dramaten. Jag tror han spelade dödgrävaren i Hamlet, men jag är inte säker på om jag minns rätt.

Det var allt för i dag, vi syns.

 

 

 

h1

Bior 4

februari 16, 2016

På grund av rörelsehinder går jag inte på bian längre, utan köper filmer på det så kallade nätet och betittar dem i behaglig hemmiljö. På det viset slipper jag bland annat det vämjeliga oset från popkorn och de vämjeliga människor som högljutt kommenterar filmen.

Å andra sidan får jag mindre ruta, men nåt får man ju offra när man nu tillhör de handikappades luttrade och förföljda skara.

Vi ses.

 

h1

Bior 3

februari 15, 2016

Om någon skulle fråga mig vilka som är de bästa biorna jag sett blir mitt svar, utan inbördes rankning:

Den tredje mannen
Casablanca
Singing in the rain

Föga originellt, men varför ska man vara så förbannat originell?
En cineast skulle ha toppat listan med Citizen Kane av Orson Welles, men spalten, som  inte är cineast utan bara tycker om att gå på bian, håller inte med utan anser att denna film är en pretentiös smörja.

Till mina komiska favoriter hör Bröderna Marx, Woody Allen och Jacques Tati. Den senare börjar bli utdaterad, men Semestersabotören med sitt milda vemod, håller än i dag. Och Mon Oncle förstås.

Groucho Marx har jag mött en gång, när han höll presskonferens på filmfestivalen i Cannes. Han sa då att han hatade clowner, vilket jag höll och håller med honom om. Dock gör jag ett undantag för Charlie Rivels.
Och, faktiskt, för Grouchos egen bror, Harpo Marx.

 

thats_all_folks_wallpaper1