Archive for juli, 2008

h1

Plåtbulan

juli 30, 2008

Bilnostalgi (2)

Allra längst upp till vänster, vid sidan om kopplingspedalen, satt en liten plåtbula, avsedd för växling mellan hel- och halvljus. Jag har aldrig förstått varför man tog bort denna behändiga fotpedal och ersatte den med ett reglage på rattstången. Visst var det väl bättre att ha händerna fria och låta vänster fot, som ju ändå är kompledig under landsvägskörning, sköta ljusväxlingen vid möte och blinkandet vid omkörning.

På tal om det undrar jag vart den gamla fina seden att ge signal vid omkörning tog vägen. Förr tutade man i god tid innan man inledde omkörning och man tillhölls nogsamt att inte köra om förrän den andra bilen besvarat signalen. Skulle man i dag drista sig att tuta före omkörning är det enda svar man kan räkna med från den andra föraren ett ilsket eregerat långfinger.

(Inom kort kommer nästa del i spaltens uppmärksammade serie Bilnostalgi.)

h1

Spalten rider igen!

juli 29, 2008

I fredags efterlyste jag ett nytt namn på denna sida, då jag nämligen funnit ordet blogg alltför infekterat av lea och dumma människor. Dessutom vore själva ordet oestetiskt.

Efter långt grubbel, i vilket ingick ett antal rejäla simturer i ett artongradigt Öresund, kom jag till slut fram till vad min sida ska heta: spalten förstås!

Det var under denna benämning jag gjorde mig känd och, vill jag bestämt hävda, älskad av svenska folket under femton års kåserande i Aftonbladet. Det är inte mer än rätt att ordet åter får komma till heders.

I fortsättningen ska sålunda detta internet-utrymme benämnas spalten och inget annat.

Så sant mig gud hjälpe.(Vilket är rätt osannolikt.)

h1

Sorglig statistik

juli 27, 2008

Jag kan med hjälp av WordPress grafik dag för dag avläsa hur många besökare min sida har. Det är ingen munter läsning. Den 17 juli var det nästan trängsel. Då gästades jag av sextioen personer. Rekord. Men redan dagen därpå rasade kurvan ner till fyra. Sen gick det lite upp och ner. I går lördag hade jag inga gäster alls! I dag fem – hittills.

Okej, det kan bero på det granna sommarvädret. Men blir det inte bättre lägger jag ner.

h1

Ett fult ord

juli 25, 2008

Jag tycker inte om blogg. Ordet alltså. Jag tycker ordet är fult, språkligt oestetiskt. Dessutom får det mig att tänka på illvilliga människor som sitter och bluddrar skit om varandra på internet. Trots dessa dubier startade jag för en månad sen en blogg och nu har jag blivit beroende. Jag kan inte sluta. Men jag måste hitta på nåt nytt att kalla min sida? Anteckningar? Protokoll? Dagbok? Noteringar? Rapport? Aktuellt? Tankar? Infall? Påhitt?

Inte bra. Får tänka vidare.

h1

Mitt liv som golfare

juli 23, 2008

”Det är lite lustigt det där med söner till ens goda vänner. Många blir lika berömda som sina fäder, ibland mer. På sjuttiotalet hälsade jag på Bosse Parnevik i hans pampiga bostad, Tuna herrgård. Bosse visade mig runt på ägorna och på den enorma gräsmattan framför huset lattjade vi lite med värdens golfklubbor. En liten parvel hängde efter oss hela tiden. Det skulle inte förvåna mig om jag vid något tillfälle fick bollen i koppen snabbare än han. Därmed kan jag, utan att ljuga särskilt mycket, hävda att jag har vunnit i golf över Jesper Parnevik!”
(Ur En levande gosse, boken om mitt liv som inom kort kommer på eget förlag.)

h1

Humor enligt ugglan

juli 21, 2008

Eftersom jag i hela mitt liv har försörjt mig på humor beslöt jag mig härom dan för att ta reda på vad humor egentligen är. Därvid konsulterade jag min ständiga kunskapskälla, Nordisk Familjebok, den gamla med en uggla på ryggen. Där läste jag:

Humor är en särskild förmåga att behandla allvarliga ting på ett skämtsamt sätt.

Just det, tänkte jag. Så är det. Enkelt. Inga problem. Men så råkade jag läsa vidare:

Detta går för sig så att föremålets allvar ingalunda tillintetgöres utan endast en harmlös lek därmed drifves såsom om man visserligen ville något nedstämma dess värdighet men endast för at betaga detsamma allt sådant som kunde synas tryckande och besvärande och gentemot detta allvar söka gifta sinnets glädtighet och frihet gällande kraft…

Komik då? Jo, sådan uppstår därigenom att det uppfattade föremålet är ett intet, ett obetydligt, ett lumpet, som dock vill synas vara ett något, ja till och med ett betydande, ett stort. Men då det endast ögonblickligt för oss antager sken af att vara och betyda något, sjunker det åter ned till ett fullkomligt noll, men måste äfven av åskådaren så uppfattas (jfr A Zeising, Aesthöetische Forschungen, 1855).

Man urskiljer ett begynnelsemoment, ett öfvergångsmoment och ett slutmoment. Det första momentet är det intryck det komiska föremålet gör på oss, medan det andra består däri, att det komiska föremålet i sin förvändhet och genom orimligheten i sin inre motsägelse själf helt plötsligen blottar sin ofullkomlighet och därvid sjunker ned igen till sitt intet. Det tredje momentet består i den subjektiva fullkomlighetens framträdande i inre och yttre måtto – i inre däri att det uppfattande jaget i löjet känner sig ”wie ein seliger Gott”, i yttre hänseende genom den fysiska akt som vi kalla skratt.

Och jag som bara har försökt vara lite rolig.

h1

Ultraljud m m

juli 19, 2008

I går låg jag på en brits och lät mig undersökas med hjälp av ultraljud. Vad som menas med detta förstod jag aldrig riktigt, trots att docenten som utförde undersökningen gjorde sitt bästa för att förklara. Det var något med akustiska svängningar med så hög frekvens att de ljudet inte kan uppfattas av det mänskliga örat, men hur docenten därigenom kunde se vad det var för fel på gubben insåg jag inte.

Jag har haft problem med vänster höft efter en re-operation för nio år sen då något gick snett. Sedan dess går jag med rollator där hemma. Utomhus tar jag mig fram med något som vården med en lite förskönande omskrivning kallar elskoter men som helt enkelt är en eldriven rullstol.

Jag har under alla dessa år aldrig fått veta vad det är för fel på mig. Ultraljudet gav besked: inflammation i en lång sena på babordsidan. Docenten avslutade dagens sejour med att spruta in kortison. Hjälper inte det  lär jag få leva med mitt handikapp. Det finns de som har det värre.
Jag glömmer inte ett reportage jag såg i tv för några år sen. Det handlade om en man som saknade både armar och ben, men ändå galant fixade sitt vardagsliv. Tillfrågad av en med rätta imponerad reporter om det var något han inte kunde göra svarade den arm- och benlöse lakoniskt:

Ja. Rulla tummarna.