Archive for november, 2015

h1

Pessimistiskast

november 28, 2015

När spalten är som pessimistiskast är han inte att leka med. I veckan förutspådde jag ett tredje världskrig, vilket fick miljontals läsare – nåja, en då – att bryta ihop och tvingas söka sig till de för ändamålet upprättade krisgrupperna.
I dag vill jag dock mana nationen till förnyat lugn. Det är mögligt att världens så kallade herrar tar sitt eventuella förnuft till fånga och låter oss slippa världskrig ett tag till, som de gjorde under kubakrisen och suezkrisen. Tummarna kan man ju alltid hålla.

Klart slut. Rast vila. Höger vänster om marsch.

h1

I väntan på trean

november 26, 2015

Så där ja, nu håller världens herrar, med ondskans lakej Putin och ondskans armé IS i spetsen, på att sy ihop ett tredje världskrig. Det kan ta lite tid, men håll ut. Den som väntar på nåt ont väntar inte för länge.

 

h1

Svar på tal

november 21, 2015

För ett tag sen fick spalten en kommentar,  som emellertid försvann ut i den stora cyberrymden – eller vart nu allt som försvinner tar vägen.
Jag kan alltså inte svara på kommentatorns kommentar, men eftersom jag tycker det hör till god sed att svara på tilltal, gör jag det så här i stället.
Alltnog, kommentatorn erinrade sig att vi i ett av programmen i serien Nöjesmassakern hade en gäst som hette Laura Branigan och som var världsberömd. Hur hade vi råd med det? Jo, i programmets premisser var utsagt att vi skulle ha en internationell artist i varje program. Vår budget var därför tämligen fet.
Det var bestämt att de utländska artisterna skulle integreras i programmet. Vår producent, Monica Eek, ett envist fruntimmer, fick stånga sig blodig mot allsköns managers och andra stroppar som medföljde artisterna. Hon lyckades bland annat få igenom att den franska vissångerskan och stjärnan Mireille Mathieu agerade snabbköpskassörska när Di sma undar jordi framförde sången med samma namn!

images

Snabbkops-  kassorsken

Kommentatorn efterlös även personliga minnen av fru Branigan, men några sådana kan jag inte bidra med. Nöjesmassakern var direktsänt och man hade nog att göra med att hålla reda på sig själv. Så var det med den saken.

FOTNOT   Laura Branigan gick tyvärr ur tiden 2004, endast 52 år gammal, frid över hennes minne.

h1

Livets ironi

november 13, 2015

Livet är nog så ironiskt. När man äntligen lärt sig hur allt fungerar…

… att man vid upptining i mikran måste betänka att upptiningstiden är olika på olika mikrougnar, att man inte ska lägga brödrosten i diskmaskinen utan vid behov torka av den med ljummet vatten, att man inte ska lägga ner ägget i kokande vatten utan  nedsänka det medan vattnet är kallt, därefter låta det ligga tills vattnet bubblar och då stänga av plattan och ta upp ägget när vattnet inte längre bubblar (ett trick jag lärt mig av Hans Alfredson), att man inte ska byta kö i snabbköpet, för om man tycker att en annan kö ser kortare ut kan man ge sig fandern på att man hamnar bakom en tant, eller farbror för den delen, som ska gå igenom alla rabatterbjudanden som butiken har, att en dator eller liknande kan reparera sig själv om man gör en omstart, vilket tyvärr icke är fallet med exempelvis en bil…

… då är det dags att lämna det jordiska.

Ja ja, det är inget att hymla om, jag är 81 bast och torde rimligen kolavippen inom de närmaste, säg, tio åren och för all del, någon gång måste ju jordevandringen sluta.

Detta var ett föga kul samtalsämne, låtom oss snarast lämna det.

h1

Vad i helvete har dom för sig i banken?

november 12, 2015

Vårt bankkontor är kontantlöst, utropar min bank stolt på sin hemsida. Jag har svårt att tycka att det är nåt att slå sig för bröstet för. Enligt min enkla mening är det bankens uppgift att tillhandahålla kulor. Men det är väl en föråldrad syn på tillvaron, förmodar jag.
De kunde ha tillagt och kundlöst för numera har kunderna inte tillträde till bankpalatsen om det inte är absolut nödvändigt.

I spaltens barndom på Bellevue fanns Limhamns Bank, inhyst i en gammal villa på Linnégatan, nära Stjärnplan. Dit gick man med sin sparbössa när den började fyllna till och satte in det blygsamma beloppet på en bankbok. Bakom disken satt en snäll tant och hälsade en välkommen.

bild-0011Jag minns inte att jag nånsin tog ut pengar från denna bok, men i slutändan måste jag ha gjort det eftersom varken boken eller den vackra silverne sparbössan finns kvar.
Lite senare i livet sparade jag pengar i en spargris…

Unknown… och när jag blev löntagare (femhundra i månaden var min första lön) skaffade jag en postsparbanksbok och gick till banken och satte in en slant. Postfröken klistrade då in beloppet i boken i frimärken.

215030298_2199470f-808a-425f-b2b1-41d143843362Så nog fanns det kontanter på banken förr. Nu måste man gå till en bankomat och i snåblåsten, med av köld darrande fingrar, slå in sin pinnkod.

Vad – i helvete, som Hassåtage sjöng en gång – har dom då för sig i banken. Sitter de bara och räknar ut hur de ska tjäna ännu mer flis och ge varandra ännu fetare bonusar?

Det var bättre förr.

h1

Vart tog du vägen, Astrid?

november 10, 2015

Nu har flera av de nya sedlarna varit i omlopp snart två månader och ännu har ingen letat sig ner i spaltens pluska.  Jag tycker jag har en normal omsättning av sedlar, men hur jag handlar och handlar och tar ut från bankomaten får jag bara fram Linné och de andra gamla stötarna.

Vart har Astrid, Evert, Ingmar och Dag tagit vägen? Inte kan de ju ligga i banken eftersom bankerna numera har förklarat sig kontantlösa.

3480768_2048_1152

h1

Om pluralformer

november 6, 2015

Som ständigt jourhavande språkpolis håller spalten ett visst öga på skyltförfattare, ett nog så anonymt yrke, man undrar om de ens är medlemmar i Sveriges Författareförbund eller om de lever helt utan facklig tillhörighet.

Dessa författare har tydligen fått för sig att förbudsskyltar får större kraft om verben står i pluralis, något som vi andra slutade med på femtiotalet. Författaren av nedanstående skylt, som trots att maningen kommer från Arbetsledningen, försetts med en polis, iförd en överdimensionerad uniformsmössa, rör till det ordentligt bland verben…

imagesSom synes har författaren glömt pluralformen redan i första meningen, där föräldrar låter ( alltså inte låta) barnen leka, men snart nog är man tillbaka i bruket: föräldrarna äro ansvariga osv.

Jag ämnar ha överseende för denna gång men fortsätter oskicket kommer jag att ingripa med full kraft,  det skola författarna vara medvetna om.