Trevlig helg

Trevlig helg, önskar alla människor sina medmänniskor på fredagar. Det är ju vänligt och artigt och är ingenting att säga något om. Dock anser jag att en sådan tillönskan är något malplacerad inför innevarande helg, som ju knappast är känd för att vara särskilt trevlig.
I den kristna körkan är det Alla helgons dag i dag, och i morgon söndag är det Allhelgonadagen. För en hedning som jag låter det som samma sak, men det är väl nån skillnad, kan tänka.
I dag ska vi lämpligen gå på körrgården och hedra våra bortgångna. Då dessa emellertid är bortgångna, lär de inte kunna ta emot hedersbevisningen. Blomstren på graven är sålunda avsedda för att folk ska se vilka fina släktingar den bortgångne eller -na har, men eftersom inga människor bryr sig om andras släktingar, blir blomsterprakten mest ett sätt för de anhöriga att visa för sig själva hur fina människor de är.

Om detta låter cyniskt beror det på att spalten med tilltagande ålder blivit alltmer cynisk.

Som om inte tanken på döden och de döda skulle vara nog, firas även i detta veckoslut  något som kallas Halloween, en ursprungligen keltisk sedvänja som irlänningarna tog med sig till Amerika när de emigrerade dit. Att Halloween slog igen som helg här i Svedala kan vi förmodligen tacka pumpaodlarna för; de ville sätta  lite sprätt på pumpaaffärerna.
Vid Halloween klär de små barnen ut sig till monster och andra hemskheter och idkar utpressning mot vuxet folk genom att ringa på hos oskyldiga grannar och ställa frågan Bus eller godis? Ingen svarar förstås bus utan ger de små kolor och karameller, vilket förstör deras gaddar och medför att de tvingas sitta i den trista tandläkarstolen dag ut och dag in och betala dryga tandläkarräkningar när de blir stora.

Så kanske ligger även Svenska Tandläkarförbundet bakom införandet av den välska helgen, who knows?

Får jag lov?

Nu är det höstlov, jag tycker skolbarnen har lov mest hela tiden. Är det inte höstlov så är det påsklov eller sportlov eller jullov.

Det var andra bullar i spaltens barndom, då fanns det varken höstlov eller sportlov och sommarlovet var, om jag inte minns fel, bara några dagar i juli då man gick utan strumpor och dojor  i Ljunghusen, men det är möjligt att jag minns fel, det gör jag allt oftare nu för tiden.
Vi skolbarn slet och släpade, ibland hade vi dubbeltimma i tyska för Grisen eller kristendom för den alltid lika koleriske Molok. Vi hade inte ens ledigt på lördagar, ty då suto vi i den hemska skolebänken som tända ljus hela förmiddan. Och på söndagarna hade man ju söndagsskolan, även om just jag slapp denna, vilket medförde att jag blev hedning på gamla dar, vilket i och för sig är skönt.
Men så värst mycket nytta med slippet var det inte, för då hade jag ändå redan hunnit lära mig alla psalmverser utantill. Ja ett sicket elände! Psalmrabbel har jag ingen nytta av nu för tiden eftersom jag aldrig går i körkan utom när mina anhöriga går bort eller döper sig. Frågan är om någon har nytta av att kunna psalmer utantill, de står ju tryckta i psalmboken som man plockar upp vid ingången, om man nu går på begravning eller så.

Nä de va bättre förr, fast det är rätt bra nu också eftersom man numera slipper gå i skolan över huvud taget om man är så otroligt gammal som spalten, ja det var bara det.

Spalten som skolbarn

Malmö Dead

Av någon anledning har spalten i flera månader missat en ny stadsdel i Malmö, inrymmandes ett konserthus, ett kongresscentrum och Clarion, ett tjugofem våningar högt hotell, med restaurang på 80 meters höjd. Kvarteret har döpts till Malmö Live, ett synnerligen fånigt namn på en del av den mest malmöitiska staden i varden.

I lördags inspekterade jag Malmö Live, som jag fann fult, otrivsamt och totalt  charmlöst, bortsett från den enligt uppgift goda akustiken i konserthuset och den magnifika utsikten från skybar (himlabaren). Vyn var mig förborgad, eftersom en tät lützendimma hade lagt sig över Malmö i lördags. Dimman var ju i och för sig inte hotellets fel, men den spädde på min sura attityd.

Den enda charmiga byggningen i området fann jag vara gamla ärevördiga Västra station, varifrån man i forna dar kunde ta tåget söderut. Till stationen tog man sig till fots från Norra Vallgatan via Pontonbron, i den folkliga munnen kallad Hönsabron, ett stycke ingenjörskonst från flydda tider.

Hönsabron

Från Malmö västra gick tåget genom staden via Södervärns station till Tygelsjö, Hököpinge, Foteviken, Höllviken, Ljunghusen och andra trivsamma orter på den bördiga slätten för att till slut landa i Falsterbo. På Regementsgatan, utanför Husarkasernen, hejdades fordonstrafiken av bommar då ett tåg passerade. Ett sådant avbrott på flera minuter skulle väcka ett ramaskri i dag, men dåtidens trafikanter var gjorda av tåligare virke än så.

Vad det ska bli av Västra station vete hundan, jag ids inte ens ta reda på det.

För övrigt anser denne Cato att Malmö Live bör döpas om till Malmö Dead.

Utsikt från min hylla (15)

Idag avslutar jag serien Utsikt från min hylla. Tyvärr går detta sista avsnitt i moll. Min syn försvagas dag för dag och jag ser nu så  illa att jag inte kan läsa böcker längre. Jag har försökt med läsplatta, men det tilltalar mig icke att läsa böcker med en stor klump på magen. En bok ska vara av papper, därmed bastu!

Jag är erbjuden starroperation, men har inte vågat äventyra synen på det enda öga jag har kvar, det högra. Vänsterjacket är så gott som kaputt, där finns bara ledsyn att tillgå. Att bli i det närmaste blind är inget tilltalande scenario för en läsande och skrivande äldre herre som spalten. Då ginge jag nog hellre i sjön.

Kanske tackar jag  ja till operation så småningom, vi får se. Om man säger så.

 

Utsikt från min hylla (14)

Jag har sparat det bästa till sist: Stig Claesson och Fritiof Nilsson Piraten, två av mina absoluta favoriter bland författarna. De båda hade mycket gemensamt.
Slas befinner sig som stilist, humorist och berättare på samma olymp som FN. Här levererar han ett av de bästa porträtt jag någonsin läst om Fritiof Nilsson Piraten, skriver Björn Vinberg i senaste numret av Piraten-Posten, medlemstidning för Piratensällskapet. Vad Björn syftar på är ett möte mellan de båda författarna som ägde rum 1963.

 

      Piraten

Bakgrunden är denna: Slas hade illustrerat flera av Piratens historier och när Skandinaviska Banken planerade sitt hundraårsjubileum kom man på att låta de två samarbeta. Resultatet skulle bli en samling bankhistorier.
Slas trodde att den gamle författaren (Piraten var 66 år och dubbelt så gammal som Slas) skulle skicka honom några historier, som han kunde sätta sig och illustrera, men Piraten, som var en man som visste att sätta guldkant på tillvaron, särskilt om kunde få uppdragsgivaren att betala för guldkanten, föreslog en resa till Köpenhamn. Uppdrag i Köpenhamn blev en av Slas´ roligaste noveller, eller vad man ska kalla det, kanske ett reportage. Den rekommenderas å det varmaste till läsning.

                  Slas

Jag tror att jag äger alla böcker av Piratens  penna och åtminstone hälften av den nästan maniskt flitige Slas´ produktion. Ett verk jag saknar är den bok som heter 21 berättelser, där köpenhamnsresan finns beskriven. Detta verk går jag dock att snarast införskaffa.

Sista avsnittet av Utsikt från min hylla kommer inom kort på denna sida. Tyvärr slutar spaltens serie i moll…

 

 

 

Utsikt från min hylla (13)

Under nittonhundratalets sista skälvande år förde jag en Läsdagbok i min dator. I den skrev jag in alla nya böcker som kom under min näsa. Detta kan förstås tyckas beskäftigt och tyda på en trist kamrerssjäl, men dylika omdömen får jag stå ut med. I Läsdagboken kan jag i dag ta reda på vilka författare jag läste i mogen ålder.

Ett litet axplock: Karin Fossum, Liza Marklund, Stieg Larsson, Helene Tursten, Mari Jungstedt, Karin Alvtegen. Och, för att ta ett par exempel utanför Skandinavien, John Grisham och Patricia Highsmith. Av den senare damen ägde jag nog alla hennes böcker.

Som synes höll jag mig till stor del i krim- och spänningsgenren, men det fanns även annat, exempelvis den  underhållande brittiske essäisten Alain de Botton med Konsten att resa och Arbetets lust och leda.
En med honom andligen besläktad författare är amerikanen Bill Bryson. Hans bok med den oemotståndliga titeln En kortfattad historik över nästan allting behövde inte sträckläsas utan kunde avnjutas i lagoma portioner och var därför  under flera år mitt  spirituella sällskap på charterresor söderut.
Många medresenärer runt diverse pooler har säkert undrat vad den skäggige gubben satt och skrattade åt, men det var åt Brysons halsbrytande upplysningar om, som sagt, nästan allting.

Bill den rolige

Utsikt från min hylla (12)

Som många andra svenskar tog jag mina första steg på brottets bana i sällskap med Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De skrev Historien om ett brott, en svit med spännande och samhällskritiska kriminalromaner om polisen Martin Beck och Gunvald Larsson och de andra i hans team. Romanerna har filmats många gånger, men den ende trovärdige personskildringen finns i Bo Widerbergs Mannen på taket (efter Den vedervärdige mannen från Säffle), där Beck spelas av Carl-Gustaf Lindstedt.
De filmer som mals om och om igen i tv, med Peter Haber som Beck, har inget som helst med Sjöwall-Wahlöös romansvit att göra. Därmed inget ont om Haber, som ju är en utmärkt skådespelare.

Innan Sjöwall och Wahlöö kom in i mitt liv hade jag nosat på så kallade pusseldeckare, av Agatha Christie och Dorothy Sayers och, för att ta en svensk,  Maria Lang , men de fann aldrig nåd inför mina ögon, sannolikt för att jag inte äger den konstruktiva intelligens och fantasi som erfordras för att man ska hänga med i svängarna. Många läsare kunde avslöja mördaren i mitten av boken, jag visste nätt och jämnt vem som var mördad.
Dessutom fann jag det rätt tröttsamt med alla dessa prydliga mord i överklassmiljö.

Historien om ett brott gav en mer realistisk bild av hur polisarbete går till i verkligheten, Senare har brottsprofessorn Leif GW Persson följt S-W i spåren och jag har med stort välbehag följt hans  produktion, framför allt Den döende detektiven.

Så kom då Ed McBaine och hans böcker om Steve Carella och de andra grabbarna i  87:de  distriktet i den fiktiva staden Isola, som var väldigt lik New York. Innan jag företog min stora utrensning i bokhyllan ägde jag alla böckerna i den serien. Jag hade också ett klipp ur Expressen, där min kollega och gode vän Björn Vinberg hade gjort en komplett utredning om McBaines böcker, med karta över Isola. McBain dog 2005, i en ålder av 79 år.

Håkan Nesser var en annan av mina kumpaner i den undre världen. Och, förstås, Henning Mankell.
Ingen av dem har, enligt mitt enkla förmenande, blivit lyckade som filmer och tv-serier. Bäst  som Wallander är, fortfarande enligt min åsikt, Kenneth Branagh i BBC:s serie.

McBain

Spaltens scoop

Komedi = tragedi + tid

Så lyder en formel inom humorismen, som innebär att man kan skämta om Pompeij och Titanic, men inte om tsunamin i Thailand och Estonia-katastrofen. Woody Allen har nämnt visdomsordet i flera intervjuer och det utgör en replik  i hans film Små och stora brott – om jag inte minns fel framsagd av Alan Alda.
Jag fick för mig att jag läst formeln i en bok av den legendariske amerikanske ståupparen Lenny Bruce och letade efter citat av denne på internet. Och jodå, jag hade rätt, mr Bruce var den förste som formulerade sig så.

Om jag nu vore redaktör på Variety eller hade en kolumn i  New York Times eller Washington Post skulle jag med detta scoop väcka stort rabalder inom showbusiness genom att beskylla Woody Allen för att vara en simpel tjuv, men eftersom jag bara är en bondlurk i ett litet land vid polcirkeln, avstår jag.

FOTNOT  Lenny Bruce (Leonard Alfred Schneider, 1925-1966), var en amerikansk kontroversiell ståuppkomiker och satiriker under 1950- och 1960-talen. Han är bland annat känd för sin svarta underground-humor och skämt och tankar som alla kunde relatera till men som ingen vågade uttrycka. Han var en av grundarna av ståuppkomiken, och inspirerar fortfarande komiker världen över. (Källa: Wikipedia)

Lenny var först

Lättare förr

Förr hette nobelpristagarna Oe och Fo. Årets heter Aleksijevitj. Det var lättare att lösa korsord förr.

Utsikt från min hylla (11)

John Steinbeck skrev en roman som hette Riddarna kring Dannys bord och som handlade om några uteliggare i Monterey i Kalifornien. Den utgjorde en bra ingång i vuxenlitteraturen för en yngling som inte var torr bakom något som helst öra.

Steinbeck är pappa till många litterära verk, bland annat det stora eposet Vredens druvor, som renderade författaren nobelpriset i litteratur 1962. Men historierna om vinalkisarna på Cannery Row var hans debut. Långt senare måste jag dock konstatera att verklighetens alkisar inte är lika charmiga som de i boken.

Nobelpristagaren

Nästa man till rakning (sic!) var Ernest Hemingway. Han gjorde entré i spaltens litterära liv med skarpladdad dubbelbössa och måhända  ridandes på en elefant, ty detta var en tid då det icke var skurkaktigt utan hjältemodigt och karlaktigt att skjuta ihjäl lejon och noshörningar och andra värnlösa djur.
Jag slukade alla Hemingways romaner med välbehag, men bäst gillade jag Och solen har sin gång, även känd som Fiesta. Den glorifierar det gräsliga djurplågeri som heter corrida, tjurfäktning, men annars håller den förstås måttet än i dag.

När jag i dag ser tillbaka på Hemingways produktion finner jag dock att den jag tycker bäst om är En fest för livet, i vilken författaren ser tillbaka på sina fattiga och vilda ungdomsår i Paris.