Stort

I morse när jag fick veta att humoristen Ulf Larsson var död försökte jag komma på när vi träffades och var. Var det på nån krog? Eller i tv-huset? För visst kände vi varandra?

Det gjorde vi inte. Vi har aldrig träffats. Vi har inte ens talat i telefon med varandra. Ändå tycker jag att vi var gamla polare. Likadant är det nog för många andra svenskar.

Det är stort. Då har man lyckats.

Allt sk. bort

Utauktioneringen av dämonregissör Bergmans privata ägodelar lämnar inte spalten någon ro. Tänk om jag också kunde få en slant för mina pryttlar! Jag är visserligen inte lika berömd som Ingo, men närapå.
Men varför vänta tills döden inträder? tänkte jag. Det är ju nu jag behöver flis. Så jag satte mig ner och gjorde en lista.

TANDBORSTE, elektr. 1998 års modell. Två hastigheter. Vit metallic. Ska vi börja med en hundring?
TANDBORSTE, handdriven. Något mjuk i borsten. Utgångsbud: en femma.
PLATTTEVE. Säljer jag skitbilligt för där är aldrig nåt att se på den.
GLÖDLAMPOR, av den där gamla mysiga sorten som inte är så jävla energiska. Div. storl. och socklar. Hela lådan: 1 krona.
BYXOR som hängt och krympit i garderoben. Där vill jag nog att vi går ut med en tusing eftersom det i kollektionen ingår ett par skitfräcka utsvängda vinröda saker från 1974 som förmodas bli moderna igen i vår.
BYRÅLÅDA innehållande mång. uppsl. t. rol. revybitar som aldr. blev ngt. Ngt för den händige.
CIRKA 423 KULSPETSPENNOR många med trevl. o. skämts. reklamtryck.
ELEKRISK SPIS, mkt trevl. m. trevl. glashärd. Har gått 4 528 stekta ägg. (Den hör visserligen till fastigheten, men jag tror inte Vasakronan märker om den är borta.)
SJU PAR STRUMPOR i äkta kashmir m. rävm. (rävmönster). Aldrig tvättade. 19:50.
FOTOGRAFI föreställande spalten när han är dyngfull på en bar i Magaluf i november 1969. Mkt rolig.

Ja det finns säkert mycket mycket mer men vi börjar där. Hör av er, kisar och bönor från Bukowski, så kör vi så det ryker!

Dagens helgon: Lennart

Med anledning av dagens namnsdag har spalten intervjuat spalten, som har Lennart som andranamn.
– Hur känns det att ha Lennart som andranamn?
– Det känns oerhört roligt. Kanon!
– Hur länge har ni haft Lennart som andranamn?
– I sjuttiofyra år. Sjuttiofyra härliga år!
– Hur kommer det sig att era föräldrar, för det var väl dom som valde ert andranamn, valde att välja just Lennart?
– Ja.
– Vad menar ni?
– Jag menar att jag vidgår att det var mina föräldrar som valde mitt andranamn.
– Då förstår jag. Men varför just Lennart?
– Redaktörn menar som andranamn? Jag vet inte helt bestämt, men jag antar att de resonerade som så att när nu Åke var upptaget – det var ju det namn de hade valt som mitt tilltalsnamn – så får vi välja ett annat namn som hans andranamn.
– Det låter rimligt. Men Lennart…! Åke förstår jag,  för det hette ju den omåttligt populäre skådespelaren och lustigkurren Åke Söderblom och den omåttligt populäre sångaren och skådespelaren Åke Grönberg, men var i hela friden fick de Lennart ifrån?
– Hur menar redaktörn nu?
– Det var ju ett minst sagt egendomligt  val av andranamn.
– Jag vet inte det jag. Tänk på den omåttligt populäre prins Lennart.
– Var det han med de stora utstående öronen?
– Nej, nu far redaktörn efter fadern, den ganska populäre prins Wilhelm. Lennart var han med det spektakulära slottet i Bodensee.
– Då har jag inga fler frågor. Tack så mycket för intervjun.
– Tack själv, redakt

Dagens helgon: Dagmar

I dag hyllar jag Dagmar med efternamnet Ebbesen som vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en ren kärleksförklaring.

Dagmar är vad jag skulle vilja kalla ett fruntimmer, en människotyp som inte görs längre. Hon delar plats i filmhistorien med Rut Holm, Julia Caesar, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några.

Men det är Dagmar som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes oftast av ett mycket bestämt, mycket redbart och omutligt hedersamt stycke fruntimmer med flera lager av skinn på näsan. Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.

Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med kaffe.

När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.

Och om nu någon besserwisser känner på sig att dessa namn och precis denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera detta inlägg, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det, som Dagmar skulle ha sagt.

Dagens helgon i "Vi hemslavinnor" från 1942 (Bilden är lånad från den trevliga sidan http://www.klassikerfilm.se)

Dagens helgon: Gerhard

Karl Gerhard, född Johnsson, älskad revykung och oöverträffad satiriker, dog av hjärtinfarkt på Karolinska sjukhuset den 21 april 1964. Eftersom jag dagen därpå tjänstgjorde som morgonreporter på Expressen fick jag äran att på tidningens sistasida, under rubriken Sista rollen, meddela svenska folket att den 73-årige revycharmören gått ur tiden. I den korta texten berättade jag om hans sista roll på Vasateatern, i komedin Mitt bedårande jag, där han spelar en 80-årig man som ser tillbaka på sitt liv.

Jag ska inte skryta med att jag kände Karl Gerhard, men jag intervjuade honom några gånger när jag var en mycket ung och mycket grön reporter. Han var alltid lika vänlig och tillmötesgående, vilket inte minst den här signerade bilden (tagen på terrassen till hans magnifika villa Fatima Morgana på franska Rivieran) är ett exempel på. Fotot skickade han mig efter en artikel där jag hade farit lite slarvigt fram med fakta om hans ekonomi.

”Missförståndet berodde säkert på att jag uttryckte mig suddigt”, skrev han vänligt överslätande på baksidan av bilden . Han undertecknade med ”Eder vän(d)”.

FOTNOT    Per Gerhard kom för två år sen ut med en bok om sin pappa. Den heter Karl Gerhard: med kvickheten som vapen. Det har skrivits två ytterligare böcker om Gerhard, varav en är Åke Petterssons doktorsavhandling Oss greker emellan.

Sprakladan

FRAGA
Jag sitter här och undrar på ett uttryck. Varför säger man att något kostar skjortan? Dylika plagg är ju inte särskilt billiga, särskilt inte om man vill ha dem i kashmir.

SVAR
Nej , vill man ha dem i Kashmir får man ju räkna in kostnaden för resan också. Och en flygbiljett till Kashmir kan bli nog så dyr. Om man ens får tag i en.

FRAGA
Hur kommer det sig?

SVAR
Det var en bra fraga.

FRAGA
Varför säger alla Det var en bra fraga?

SVAR
Det var en dalig fraga.

FRAGA
Det ankommer inte på dig att sitta här och vara impertinent. Du ska sitta här och svara på mina frågor och inte sitta här och veta hut. Vad är det förresten för hut man avser när man säger så?

SVAR
Det vet jag faktiskt inte.

FRAGA
Och vad är det för mensa som avses i ordet Jajamensan.

SVAR
Det vet jag inte heller.

FRAGA
Du vet ju fan ingenting. Varför säger man att man inte ska kasta pärlor för svin?

SVAR
Vem säger det?

FRAGA
Man menar kanske Kasta inte pärlor! Försvinn!

SVAR
Ja så är det nog. Men nu är Sprakfragan slut.

FRAGA
Sprakfragan? Hette det inte Sprakladan ?

SVAR
Spraket forandras standigt.

FRÅGA
Ja, man börjar på och marka det.

Håll ut 2

Idag är det höstdagjämningen, vilket betyder att dag och natt är lika långa och lika  tråkiga. Men tänk på att det bara är tre månader och två dagar till julafton. Håll ut!

(Observera att detta inlägg inte illustreras av en jultomte då spalten antar att spaltbrukarna vet hur en sådan ser ut. Vitt skägg och. Ja ni vet. Haschpipa och. Hela det köret.)

Håll ut!

Du som tycker att Här är ditt liv är lika tråkigt som jag (tycker), håll ut! Snart kommer spaltens memoirer, En levande gosse, att ligga på bokhandelsdiskarna. Fyra amerikanska filmbolag, bland dem Warner & Warner, slåss om rättigheterna och Bred Pick har fått erbjudande om titelrollen.

Utsedd till nästa års BÄST SELLERI

Redan nu finns spaltens förra bok, betitlad da Cato, till avsalu. Den har hittills sålt i ofattbara 1 ex! Det ligger Stieg Larsson-vittring i luften, säger förläggaren i ett pressmeddelande. Spaltens släktingar har redan börjat vässa sina revolvrar.

FOTNOT Att programmet Här är ditt liv är så tråkigt beror naturligtvis på att Oldsberg hittills kidnappat två av Sveriges träigaste personer. Om Ingvar ringer mig så ska jag ge honom ett tips.

Utrotningshotade ord

Häromdan använde spalten det gamla ordet enär i ett mail, vilket mottagerskan fann lustigt och berömvärt.
Jag använder esomoftast (där kom ett till) gammaldags ord. Det borde fler göra, ty om gamla ord inte används riskerar de utrotning, på samma sätt som mammutar och sabeltandade tigrar.

Problemet är att de unga icke längre känner så många gamla ord. Häromdagen använde jag ordet eldbegängelse i ett samtal med en ung dam och fick förklara för henne att det var detsamma som kremering.
Jaha, då har man lärt sig nåt nytt, sa den unga damen.

Spalten kände sig därvid som professor Henry Higgins i My Fair Lady och bestämde sig för att gå sta och inhandla en likadan cardigan som denne. Men när jag efterfrågade en sådan i varuhusets herravdelning såg den unge expediten lätt förbryllad ut.
Cardigan? sa han. Då får jag hänvisa till skivavdelningen.

Det sista hittade jag förstås bara på. Vad skulle jag med en sån där grå, tråkig kofta till?

Kållåskår med flera

Min lilla betraktelse över Åsa-Nisse i lördags har föranlett signaturen Fredrik att göra en kommentar som är så pricksäker att man nästan kan tro att det är självaste språkgurun Fredrik Lindström som varit framme. Det är det nu inte, men icke förty vill jag lyfta fram hans inlägg ur kommentarernas dunkla tillvaro. Så här skriver han:

Ännu roligare var det att John Elfström var norrlänning. Ändå var det väl han som  uppfann teatersmåländskan? Det där att man måste gå upp i falsett på varannan stavelse. Som fungerade så bra att både Allan Edwall och Sven Wollter härmade honom när de sedan själva spelade smålänningar.

Ja just så var det nog. Men Max von Sydow gick inte på den lätte när han fick filmjobbet i Utvandrarna. Professorssonen från Lund gav Karl-Oskar ett alldeles eget idiom. Nästan alla svenskar kan härma honom när han säger:
– Vi e di goaste vänner, Krestina…

Med sin knastertorra röst låter han som en älg som trampar fram på torrt granris i en småländsk skogsglänta.

Inte fullt lika trovärdig är förstås Kristinas norsk-småländska, men Liv Ullman är en så begåvad aktris och Kristina en så förtjusande rollgestalt att man sväljer hennes pikanta KÅLLÅSKÅR med hull och hår.