Sängdags?

Spalten har under ett långt och strävsamt liv regelbundet lagt undan stålar för sin ålders höst. Det har blivit en rätt bra slant med åren. Men nu när jag tycker att ålderns höst är inne, har jag börjat undra om det verkligen är rätt att ha pengarna på banken. Räntan på kontot är noll procent och det ryktas till och med att bankerna ska börja ta betalt för att få tillgång till mina besparingar.

Dessutom har bankerna stängt sina dörrar för oss vanliga människor och verkar vara mest roade av att sitta och hjälpa joakim von ankor att flytta sina miljarder till vad som kallas skatteparadis, men som rätteligen borde heta tjuvagömmor och rövarkulor.

Nej, det är dags att resa sig i sin fulla längd, slå näven i parkettgolvet och säga ifrån. Kanske borde jag ta ut alla mina stålar från banken – det skulle vara ett nöje bara att se banktjänstefolkets min när han eller hon radar upp den ena sedelbunten efter den andra på  disken!

Från detta avrådes jag dock på det bestämdaste när jag googlar på saken:

Nej (säger någon på nätet, förmodligen en bank), det är aldrig bra att ha stora summor hemma i bostaden även om man tycker att man förvarar dem på ett säkert ställe. Ett skäl till att ha pengarna på banken är att de är säkra där. Dessutom finns det långt ifrån så mycket sedlar så det räcker om det blir rusning till banken och alla vill ha kontanter samtidigt.

Sen är det ju det där med att sedlarna håller på att bytas ut. Vad har man för glädje av att sitta där  och gräva i en hög selmor och linnéor och karl den elftor när det är Astrid och Evert som gäller? Dessutom är det fömodligen rätt knöligt att ligga på sedlar. Så mina surt förvärvade får bli kvar i banken tills vidare.

FOTNOT   När spalten exercerade beväring på I 7 i Ystad tvangs han och hans lumparkompisar att ligga på madrasser som vi fyllt med halm. Det var rätt knöligt, åtminstone i början, innan man luggit in sig. Varje morgon efter bäddningen kom en argsint furir och besiktigade ens paulun. Den skulle vara så hård att man  kunde få en tjugofemöring att studsa en halv meter upp på den. En sådan bäddning skulle jag inte ens klara av på min säng i dag, framför allt för att det inte finns några tjugofemöringar längre.

     Spalten i sänghalmen

 

 

 

Klibbet

Att koka ris så det blir så där klibbet som man får det på kinakrogar och som gör att det kan ätas med pinnar, är inte helt lätt. Det är snarare föribannat svårt.
I alla tider under mitt långa gastrologiska liv har jag använt mig av snabbris,  vilket jag nu av mitt faktotum, den allvisa och envisa Carina aus Trelleborg, har fått veta är fel. Spalten inhandlade därför på densammas inrådan något som heter jasminris och som ska tillredas i tjugo evighetslånga minuter.
Det blev bättre, men inte helt bra. Då tillrådde Carina mig att efter avslutad kokning lägga en bit hushållspapper mellan kastrull och lock i så där en fem minuter.
Då blev det bra. Klibbet och bra.

Men det har alltså tagit spalten åttioett, snart åttiotvå, år och ett fruntimmer från Trelleborg att komma fram till detta !

Och var i hela Asien har jag lagt mina ätpinnar?

FOTNOT 1   I Trelleborg, som spalten i sin barndom understundom besökte hade man i min barndom och i stadsparken en säl som hette Isak. Han var rätt nöjsam att beskåda där han sam i sin svarta kostym, men då han utgjorde  stadens enda nöjesliv tröttnade vi snart på djuret.

FOTNOT 2   Anledningen till spaltfamiljens besök i Trelleborg var att farbror Thure ett tag var stins i denna brusande hamnstad. Sedermera blev han stins i Tomelilla. Hans fru hette för övrigt faster Stina.

 

Om klassresor

Jag uppskattar verkligen polisprofessorn Leif GW Persson, både som författare och som rikstomte, men banne mig om jag begriper mig på vad han kallar sin klassresa, som dokumenterats i två tv-program.
Uppväxt på Gärdet, med en genombussig farsa, umgicks i rika kretsar på Östermalm och fick så småningom drömjobbet som polis under ledning av favoritdeckaren Revolver-Harry, därefter tjänande miljontals bagare på sina böcker.
Jaha.

Därmed är spalten inne på sitt favoritämne: spalten. Någon särskilt spännande klassresa kan jag knappast säga mig ha gjort. Den gick från  välbesutten medelklass till lika välbesutten medelklass och företogs med fyrans spårvagn, från station Stjärnplan i det mondäna villaområdet Bellevue, till station Stadsbiblioteket vid den mondäna paradgatan Fersens väg. Inte någon skakig resa precis, inte så krängig heller, bortsett från en sväng vid Den Himmelska Fridens torg.

Till en början var fyran en helt vanlig gammaldass spårvagn, på senare tid ersattes den av en typ som jag tror kallades Mustang och som såg ut så här på ett foto som spalten påpassligt nog tog på Strandgatan i Limhamn strax före nedläggningen på sjuttiotalet. Den ersattes av en vulgär buss och sen dess har Malmö inte varit sig riktigt likt.

 

 

 

Gott sällskap

Spalten, som aldrig varit någon ivrigare tillskyndare av filmen Sällskapsresan, råkade halka in på televiseringen på juldagskvällen och fann då att den, till skillnad från många andra gamla filmer, höll måttet. Jag kunde inte slita mig utan blev kvar i Stig Helmers och Oles sällskap ända till slutet.

Filmen, som jag 1980 upplevde som pinsamt kass, känns i dag snarare lite nostalgisk och smått vemodig. Vi reser inte på det viset längre. Och Lasse Åbergs och Jon Skolmens stilla flört med Kim Anderzon (salig i åminnelse) och Lottie Ejebrandt känns faktiskt rätt förtjusande, även om utgången är till tvåhundratolv procent förutsägbar. Och storyn med de försvunna svarta stålarna är nog så fyndig. Och Berras och Robbans eviga sökande efter Pepes Bodega är min själ riktigt rolig.

Så var det med den saken.

          Invalido

Svar på tal

För ett tag sen fick spalten en kommentar,  som emellertid försvann ut i den stora cyberrymden – eller vart nu allt som försvinner tar vägen.
Jag kan alltså inte svara på kommentatorns kommentar, men eftersom jag tycker det hör till god sed att svara på tilltal, gör jag det så här i stället.
Alltnog, kommentatorn erinrade sig att vi i ett av programmen i serien Nöjesmassakern hade en gäst som hette Laura Branigan och som var världsberömd. Hur hade vi råd med det? Jo, i programmets premisser var utsagt att vi skulle ha en internationell artist i varje program. Vår budget var därför tämligen fet.
Det var bestämt att de utländska artisterna skulle integreras i programmet. Vår producent, Monica Eek, ett envist fruntimmer, fick stånga sig blodig mot allsköns managers och andra stroppar som medföljde artisterna. Hon lyckades bland annat få igenom att den franska vissångerskan och stjärnan Mireille Mathieu agerade snabbköpskassörska när Di sma undar jordi framförde sången med samma namn!

Snabbkops-  kassorsken

Kommentatorn efterlös även personliga minnen av fru Branigan, men några sådana kan jag inte bidra med. Nöjesmassakern var direktsänt och man hade nog att göra med att hålla reda på sig själv. Så var det med den saken.

FOTNOT   Laura Branigan gick tyvärr ur tiden 2004, endast 52 år gammal, frid över hennes minne.

Får jag lov?

Nu är det höstlov, jag tycker skolbarnen har lov mest hela tiden. Är det inte höstlov så är det påsklov eller sportlov eller jullov.

Det var andra bullar i spaltens barndom, då fanns det varken höstlov eller sportlov och sommarlovet var, om jag inte minns fel, bara några dagar i juli då man gick utan strumpor och dojor  i Ljunghusen, men det är möjligt att jag minns fel, det gör jag allt oftare nu för tiden.
Vi skolbarn slet och släpade, ibland hade vi dubbeltimma i tyska för Grisen eller kristendom för den alltid lika koleriske Molok. Vi hade inte ens ledigt på lördagar, ty då suto vi i den hemska skolebänken som tända ljus hela förmiddan. Och på söndagarna hade man ju söndagsskolan, även om just jag slapp denna, vilket medförde att jag blev hedning på gamla dar, vilket i och för sig är skönt.
Men så värst mycket nytta med slippet var det inte, för då hade jag ändå redan hunnit lära mig alla psalmverser utantill. Ja ett sicket elände! Psalmrabbel har jag ingen nytta av nu för tiden eftersom jag aldrig går i körkan utom när mina anhöriga går bort eller döper sig. Frågan är om någon har nytta av att kunna psalmer utantill, de står ju tryckta i psalmboken som man plockar upp vid ingången, om man nu går på begravning eller så.

Nä de va bättre förr, fast det är rätt bra nu också eftersom man numera slipper gå i skolan över huvud taget om man är så otroligt gammal som spalten, ja det var bara det.

Spalten som skolbarn

Malmö Dead

Av någon anledning har spalten i flera månader missat en ny stadsdel i Malmö, inrymmandes ett konserthus, ett kongresscentrum och Clarion, ett tjugofem våningar högt hotell, med restaurang på 80 meters höjd. Kvarteret har döpts till Malmö Live, ett synnerligen fånigt namn på en del av den mest malmöitiska staden i varden.

I lördags inspekterade jag Malmö Live, som jag fann fult, otrivsamt och totalt  charmlöst, bortsett från den enligt uppgift goda akustiken i konserthuset och den magnifika utsikten från skybar (himlabaren). Vyn var mig förborgad, eftersom en tät lützendimma hade lagt sig över Malmö i lördags. Dimman var ju i och för sig inte hotellets fel, men den spädde på min sura attityd.

Den enda charmiga byggningen i området fann jag vara gamla ärevördiga Västra station, varifrån man i forna dar kunde ta tåget söderut. Till stationen tog man sig till fots från Norra Vallgatan via Pontonbron, i den folkliga munnen kallad Hönsabron, ett stycke ingenjörskonst från flydda tider.

Hönsabron

Från Malmö västra gick tåget genom staden via Södervärns station till Tygelsjö, Hököpinge, Foteviken, Höllviken, Ljunghusen och andra trivsamma orter på den bördiga slätten för att till slut landa i Falsterbo. På Regementsgatan, utanför Husarkasernen, hejdades fordonstrafiken av bommar då ett tåg passerade. Ett sådant avbrott på flera minuter skulle väcka ett ramaskri i dag, men dåtidens trafikanter var gjorda av tåligare virke än så.

Vad det ska bli av Västra station vete hundan, jag ids inte ens ta reda på det.

För övrigt anser denne Cato att Malmö Live bör döpas om till Malmö Dead.

Utsikt från min hylla (1)

Mina vänner vänder mig ryggen. Sorgligt, men det är egentligen inget att beklaga sig över, för det har böcker alltid gjort och kommer allt framgent att göra. Står där på sin hylla och vänder helt oartigt sina ryggar mot oss läsare. Tills vi plockar ner dem och slår upp dem. Då öppnar de sig tjänstvilligt och visar alla sina sidor, såväl de goda som de dåliga.

Jag talar, som  kanske förstår sig, om mina vänner böckerna.

I dag startar spalten en ny serie, Utsikt från min hylla, varvid hyllan står för bokhyllan. I den nya serien, som redan före starten väckt uppmärksamhet i bibliofila kretsar, ämnar jag berätta om böcker som beledsagat mig under mitt oändligt långa läsarliv.
Det är möjligt att mor och far läste högt för mig under mina första år; möjligt, men föga troligt, ty mina föräldrar var i det närmaste illiterata. Understundom köpte far ett bokverk av någon envis boknasare, men det var mest för att pryda bokhyllan. Bland böckerna i spaltens hem fanns bland annat ett praktverk i fem band, betitlat Våra vanligaste operor och operetter samt Strindbergs samlade verk. Jag tror inte att mina föräldrar ens visste vem August var. Jo, kanske far eftersom han var en trogen lyssnare till Radioteatern, men inte mor.

Jag såg aldrig mor eller far öppna en bok. Far läste Sydsvenskan från pärm till pärm och mor kunde bläddra i Husmodern eller Vårt Hem, det var allt. Men vem är jag att sitta här och raljera och vara elak mot mina föräldrar. De kom båda från enkla hem och deras enda universitet var folkskolan. Men de gav mig och mina syskon en bättre utbildning än vad de fått och det är deras förtjänst att jag med tiden kunde bli den passionerade bokslukare jag så småningom blev.

Så jag utgår från den tid då jag kunde läsa själv. Det lärde jag mig å andra sidan rätt fort: min sju år äldre bror undervisade mig vid sitt skrivbord, en vacker möbel i björk, och när jag kom till Linnéskolan i Limhamn behärskade jag redan till fullo den ädla konsten.

Den första bok jag minns är Bland tomtar och troll. Varje jul fick jag årets upplaga av denna sagobok, med det klassiska omslaget av John Bauer, föreställande prinsessan Tuvstarr som sitter vid en skogstjärn och ser ner i dess vatten. Sagorna minns jag inte, men omslaget har för evigt etsat sig fast i mitt minne.

En annan sagobok jag fick årligen var Gyllene Sagor, som även den kom i ny upplaga varje jul, men av den minns jag ännu mindre. Jag googlade på titeln och fick fram den här, med Enid Blyton, hon med Fem-böckerna, som författarnamn. Jag är inte säker på om det är den rätta, men jag tycker mig känna igen den lille killen som är i hatten.

FOTNOT     Konstverket på omslaget till Bland tomtar och troll är signerat den älskade sagomålaren John Bauer (1882-1918) och har den poetiska titeln Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i  vattnet. Bauer var bara 36 år när han och hans fru och deras treårige son drunknade då ångbåten Per Brahe förliste på Vättern.

Missa inte den spännande fortsättningen av den nya spaltserien!
Nästa gång tar jag upp Pelle, katten som var en underdog.

Mina vattenhål (Komplement 2)

Att nämna Hamburger Börs och Oscariska matsalen utan att berätta om Börsens legendariska showscen skulle förstås vara ett klart tjänstefel. På Börsen har de flesta av våra kära artister skördat sina lagrar, understundom börjat sina banor. Låt mig bara nämna Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Östen Warnerbring, Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt, Owe Thörnqvist…
Listan kan göras mycket mycket längre, nästan hur lång som helst.

Innan ridån gick upp för showen ställdes stolar fram så att kändisarna från Oscariskan kunde gå in och få en parkettplats. Övriga gäster kunde se föreställningen från sina bord. Där kunde de också se kändisarna på parkettplatserna.

Innan den vackra matsalen Oscariskan skapades var utrymmet stall. Det var (förstås) konung Oscar II som hade fått ge namn åt lokalen. Han, liksom många bernadotter genom tiderna, var en riktig festprisse. På hans och Carl XV:s tid var det dock inte lika förbjudet att slå runt som det är för dagens majestät, som måste löpa gatlopp i massmedia bara han så mycket tänker på granna töser…

Änglarna i taket var de enda av sitt slag i lokalen

Alltnog, så här såg taket ut i Oscariska matsalen:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag minde inte texten så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter Små nära ting och är skriven av  norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

.