På träningsvärket tilltalas jag av en ung dam i min ålder som frågar om jag känner igen henne. Ärlig som jag är svarar jag nej.
Vi kände varann när vi var tonåringar, säger den unga damen. Vi var med i samma gäng. Gaba var också med. Och Lena.
Efter att ha lämnat denna information försvinner den unga damen.
Gaba är död, säger jag efter en stund, men då är damen utom hörhåll.
Hej, det var länge sen, sa en liten människa på Hemköp.
Spalten mönstrade henne med rynkade ögonbryn.
Känner du inte igen mig? Du var inne och köpte en orm.
Bestämt icke. Jag avskyr ormar.
Av keramik. Jag har en liten antikvitetsaffär.
Du måste blanda ihop mig med någon annan.
Heter inte din fru Inga?
Jag har ingen fru.
Heter du inte Gösta?
Nej, sa jag, jag heter inte Gösta.
Konstigt, sa den lilla människan.
Det var tydligt att hon inte trodde mig utan fortfarande var övertygad om att jag var Gösta som hade en fru vid namn Inga och som varit inne i hennes butik och köpt en orm av keramik.
Såg i tv på valnatten att Lars Ohly (V) vägrade gå in i sminket så länge Jimmie Åkesson (SD) satt där. Därmed visade han tydligt vem han var: en bad loser.
Dessutom tycker jag det var lite beklagligt. Tänk vad mycket dessa båda arvtagare till historiens två grymmaste ideologier kunde haft att snacka om!
Och flickorna i sminket kunde kanske lära dem hur man lägger på rejält med smink för att dölja den smutsiga historien…
PS Viktigt meddelande: Ovanstående notis finns även att läsa på kultursidan i tisdagens nummer av papperstidningen Kvällsposten.Om du vill klippa ut den, menar jag. Och magneta fast den på kylskåpet. DS
Du ska köre der ude! ryter en dansk fotgängare som håller på att gå rakt på min elektriska rullstol här nere på gågatan. Han pekar ilsket mot gatans mitt.
Under alla de år jag kört min elskoter är det inte en enda svensk som tilltalat mig så ovänligt och ohyfsat, icke heller någon turk eller norrman eller amerikanare eller chilenare eller irakier.
Det skulle dock inte falla mig in att påstå att den danske fotgängaren var en typisk dansk. Jag säger bara att han var dansk.
Spalten har i sitt sjuttiosjätte levnadsår fått jobb på en tidskrift som heter Nya Upplagan och ges ut av en skvatt galen entusiast på Österlen vid namn Lars Yngve. Han har även lyckats engagera gamla fru Lennon till sin blaska!
Tänk om hon och jag träffas på en redaktionsfest och faller i kärlek med varandra och går sta och gifter oss i Östra Hoby vackra medeltidskyrka! Jag menar, då blir hon ju faktiskt…
Ja dä va bare e tanke liksom.
Sankt Georg som slogs med drakarna kände jag inte. Däremot träffade jag vid ett flertal tillfällen den store skådespelaren Georg Rydeberg. Vi bodde grannar på Östermalm ett tag, han på Styrmans och jag på Grev. Vi handlade i samma Konsum på Stor.
Där handlade även den gamle operettcharmören Kalle Kinch. En gång hörde jag honom läxa upp en av flickorna i kassan:
Det heter inte tjugi, det heter tjugo! mässade han så det hördes i hela konsumet.
Då hånlog jag lite åt Kalle, men det är precis så jag själv håller på och agerar språkpolis i dag.
Georg Rydeberg visste att jag höll på med humorprogram i tv och frågade mig varje gång vi sågs om jag inte hade nån rolig sketchroll för honom. Han var en stor humorist och efter framgångarna hos Hasse och Tage, där han och Anders Ek gjorde den vansinniga sketchen med skräddaren och kostymen som bidde en tumme (Goddag Tödde, Goddag Mödde), var han alltid pigg på nya roligheter. Tyvärr blev det aldrig något samarbete av mellan oss.
Här är den magnifike Rydeberg i en inspelning från 1975. Jag vet inte vem som har skrivit dikten (sången?) han framför, Jag vet att man aldrig vet, men jag tror att det var den grekiske filosofen Sokrates som kom fram till denna sanning från början.
Affären är i hamn! Det var ända in i det sista ovisst om kontrakten skulle undertecknas, men i dag klockan 17:48 svensk tid skrev båda parter på avtalet, som ska säkra framtiden för det svenska bolaget.
Redan halv två träffades representanter för de båda företagen och efter bara en timmes samtal och noggrann genomläsning av det digra avtalet kunde en överenskommelse nås.
Efter toppmötet for representanterna från Stockholm tillbaka och därefter meddelades vid en kortare presskonferens att affären var i hamn.
Affären handlar som alla förstår om spaltens memoarbok En levande gosse, som länge varit under planering. Många bokförlag har varit ute efter godbiten, men det blev det relativt okända Sivarts förlag i Stockholm som gick segrande ur striden.
– Vi hoppas givetvis att spalten kommer att få nästa års nobelpris, säger en representant för förlaget som vill vara anonym.
– Skulle detta inte bli fallet får vi sikta in oss på Ågust-priset. Får han inte det heller är det Svenska Dagbladets bragdmedalj som hägrar, säger förlagschefen. Annars får det bli nån korsordstävling.
Boken, som kommer att innehålla många pikanta avslöjanden och skandaler och vara rikt illustrerad beräknas komma ut till sommaren.
– Jag är mycket nöjd med avtalet, säger spalten till spalten. Det fanns delar som vi inte var överens om från början, men tack vare båda parters förhandlingsvilja löste sig allt.
På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.
Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.
Man vet aldrig.
I dag hyllar spalten det svenska superhelgonet Birgitta. Hon föddes som Birgersdotter men antog senare artistnamnet Den Heliga. Hon gifte sig när hon var tretton år och fick åtta barn, vilket förmodligen är rekord för ett helgon. Hon hade flera syner och uppenbarelser, något som numera behandlas kliniskt men på Gittans tid renderade en helgonbefattning. Ågust Strindberg kallade henne en fjollig och högfärdig streber på sin blogg, men han var ju en elak djävul.
Själv har jag känt många gittor i mitt liv. När jag var tio år var jag kär i den ljuslockiga Birgitta Hoppeler i Malmö. Det var hon som spelade den lama flickan i filmen Rännstensungar som hävdade att hennes lilla lilla värld bestod av blommor. Hade spalten inte varit så blyg kunde det ha blivit vi, sanna mina ord!
En annan gitta i min vänskapskrets var revyartisten och teskedsgumman Birgitta Andersson. Hon var under en tid gift med den norske författaren Anders Bye. En natt i Stockholm på sextiotalet träffade jag detta par på en nattklubb i Gamla stan. Jag jobbade på Expressen på den tiden och herr Bye skällde ut mig och sa att jag bara skrev dritt, vilket är norska och helt enkelt betyder skit. Det hade han delvis rätt i men han behövde ju inte stå och säga det rätt upp i ansiktet på mig.
Eftersom varken Bye eller Cato var anmärkningsvärt nyktra höll det hela på att utmynna i handgemäng, men den heliga Birgitta Andersson trädde emellan och agerade fredsbevarande styrka. Fast om jag minns rätt var nog hon också på kanelen.
Jo jo, så gick det till på det glada sextiotalet, förstår ni, kisar och bönor.
Jag kan inte lära mig att komma i tid. Men mitt problem är inte att jag kommer för sent. Jag kommer för tidigt.
Detta gör mig omöjlig att umgås med. Folk kan stå ut med en människa som kommer tio minuter för sent, men en människa som kommer tio minuter för tidigt är en styggelse.
Det är inte särskilt roligt för mig själv heller. Det går väl an om man har stämt möte på nåt trivsamt ställe, exempelvis en bar. Värre är det om man stämt möte på en tråkig gata mitt i stan.
Eftersom jag kommer tio minuter för tidigt och alla andra människor kommer tio minuter för sent uppstår tjugo minuters oändlig tristess.
Jag spankulerar omkring med nävarna på ryggen och vet mig ingen levandes råd. Jag stirrar på de oborstade skospetsarna och föreställer mig att jag ser ut som en av de där gamla telefotobilderna av Rudolf Hess i Spandaufängelset.
Kanske ställer jag mig att glo i något skyltfönster. Var kommer alla dystra skyltfönster från? Såna där med två dammiga motorkolvar och fyra burkar smörjolja. Eller åtta burkar lackfernissa och fyra penslar. Och en pinuppa från Goodyear.
Nästan lika tråkigt är det att komma för tidigt till en fest. Jag kommer alltid en kvart för tidigt och eftersom värdfolket väntar sig att jag, som normala människor, ska komma en kvart för sent får jag sätta mig och titta på nåt meningslöst barnprogram i teve medan värdinnan målar läpparna och värden skalar potatis.
I förra veckan var jag bjuden på kalas hos ett par goda vänner och lyckades dra ut på tiden så att jag bara kom fem minuter för tidigt.
Kommer du redan? sa värden.
Jag är visst lite tidig, sa jag och tittade på klockan.
Det vill jag lova, sa värden. Festen är i morron.
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin Möten.
Åke Cato blogg 