Archive for the ‘Mat o dryck’ Category

h1

Coolt

januari 6, 2016

Det är en världslig sak, sa mormor om man råkade tappa sitt mjölkglas i köksgolvet så att det – glaset alltså – gick i kras. Därmed hade hon betydligt minimerat betydelsen av olyckan.
Värre, menade förmodligen gumman, vore det om olyckan inte var världslig utan överjordisk eller rentav andlig. Om man exempelvis missade att be sin aftonbön eller om man bröt mot något av Mose budord, kanske bar falskt vittnesbörd mot sin nästa eller rentav hade begär till hans åsna.

På nyårsdagen pajade spaltens kylskåp och vägrade att bringa kyla åt mina livsmedel. Det var rumstemperatur inuti det. Katastrof hotade, ty det var helg och någon bot fanns ej i utsikt på fyra dygn. All mat och dryck som spalten hade i den nu fisljumma kylen förfors sakta men säkert och fick efter hand förpassas till soptunnan.
Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder och genom att sätta in fruset vatten i  skålar förvandlade jag det före detta kylskåpet till ett gammaldass isskåp, ett sådant som vi hade i sommarstugan i Höllviken.

Detta fungerade som en tillfällig nödlösning, men var långt ifrån tillfredsställande. Till slut fick jag emellertid låna ett litet kylskåp av en av fastighetsbolagets jourgubbar. Det är förvånansvärt att våra förfäder kunde klara sig med så små skåp, och någon liten lampa lös inte upp livsförnödenheterna utan jag måste ha en ficklampa stående på skåpet.
Mycket var bättre förr, men icke kylskåpen!

Allt detta var dock världsliga ting och i morgon, när tretton är över, hoppas jag få ett nytt och stort och fint kylskåp, ett med ljus i. Och kyla.

Coolt!

250px-Isskap_front

Isskåp m/ä

Annonser
h1

Mina vattenhål (Komplement 2)

juli 28, 2015

Att nämna Hamburger Börs och Oscariska matsalen utan att berätta om Börsens legendariska showscen skulle förstås vara ett klart tjänstefel. På Börsen har de flesta av våra kära artister skördat sina lagrar, understundom börjat sina banor. Låt mig bara nämna Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Östen Warnerbring, Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt, Owe Thörnqvist…
Listan kan göras mycket mycket längre, nästan hur lång som helst.

Innan ridån gick upp för showen ställdes stolar fram så att kändisarna från Oscariskan kunde gå in och få en parkettplats. Övriga gäster kunde se föreställningen från sina bord. Där kunde de också se kändisarna på parkettplatserna.

Innan den vackra matsalen Oscariskan skapades var utrymmet stall. Det var (förstås) konung Oscar II som hade fått ge namn åt lokalen. Han, liksom många bernadotter genom tiderna, var en riktig festprisse. På hans och Carl XV:s tid var det dock inte lika förbjudet att slå runt som det är för dagens majestät, som måste löpa gatlopp i massmedia bara han så mycket tänker på granna töser…

CCI16072015_5

Änglarna i taket var de enda av sitt slag i lokalen

Alltnog, så här såg taket ut i Oscariska matsalen:

h1

Mina vattenhål (Komplement)

juli 16, 2015

Jag höll på att glömma KB, ett vattenhål jag flitigt besökte under andra hälften av min exil i Stockholm. Förkortningen står för Konstnärsbaren, men den senare beteckningen nyttjas bara om festvåningen en trappa upp. Där firade jag för övrigt min femtioårsdag i sällskap med vänner och väninnor i nådens år 1984.
Lill Lindfors var minsann där och Povel Ramel tittade in och sjöng en egen hyllningssång, På Åke Catos tid. Den hade han exekverat även på min fyrtioårsdag och jag förstod sedermera att baronen använde sången till alla firande, det var bara att ändra jubilarens namn.

konstnaersbaren-dining-room-view-fa75f

En av stammisarna på KB var Peter Dahl, konstnären som illustrerat Bellmans epistlar. Detta är det enda existerande foto från KB där Dahl inte är med. Om han inte ligger under ett bord förstås, men det tror jag väl inte.

KB drevs av Åke Håkansson, i kompanjonskap med stjärnkocken Örjan Klein. Jag hade äran att vara personlig vän med Åke och hans fru Inger. Åke drev även gourmetkrogen Maxim´s på Drottninggatan. Åke hade stolta anor i krogbranschen: hans farmor drev dansrestaurangen Björknäspaviljongen i Nacka och  pappa Sven hade bland flera andra ställen danshaket Maxim´s, som alltså under Åkes  gastronomiska händer förvandlades till en finsmakarkrog med samma namn som  den guldkrog i Paris, dit greve Danilo i Glada änkan hade kuckelimaffens för sig med sujetterna. Ack ja.
Varje år hade Maxim´s en hejdundrande kräftskiva. Dan efter vacklade vi närmaste, bland vilka icke saknades Sven Melander, iväg till lunch på källaren Diana, där Nils-Emil Ahlin mötte oss i garderoben med en dignande bricka Fernet Branca.

Ack ja, igen…

h1

Mina vattenhål (7)

juli 6, 2015

Krögar Wretmans domäner sträckte sig långt utanför Operans sfär. Mitt i stan låg Riche, som gett det svenska namnet åt brödtypen baguette. Jag har i Frankrike blivit vittne till en svensk brödköpare som med hög ansiktsfärg och med allt märgfullare stämma hävdat att han ville ha PÄNG RISCH. Den franske bagaren förstod inte vad han menade.

indexFör  övrigt ansluter jag mig till Stellan Sundahls åsikt att man bör förhålla sig tveksam inför ett folk som envisas med att bära hem frukostbrödet i armhålan.

Lite längre ut låg Stallmästargården, där Yngve Gamlin en gång försökte lära spalten att gilla surströmming. Det gick inte så bra, trots lärarens jämtska ursprung.
Däremot gick flera supar av märket Norrlands ner i min strupe, vilket gör att jag egentligen inte minns så mycket av hur lektionen gick till.

Jag undrar om inte en annan norrlänning, Martin Ljung, var med. Men, som sagt, minnena är lite suddiga.

h1

Mina vattenhål (6)

juli 4, 2015

I operahuset låg krogarna vägg i vägg:  Operakällaren förstås, Tore Wretmans och Werner Vögelis flaggskepp, där intill Operagrillen (som sedermera blev det populära innestället Café Opera), en trappa upp festvåningen Operaterrassen, på andra sidan av huset Operabaren och mot Jacobs kyrka Bakfickan, där man åt läckert över disk.

Det var nätt och jämt att det blev en plätt över att spela opera på.

h1

Mina vattenhål (5)

juli 2, 2015

I Stockholm slogs krogarna om spaltens gunst. Utbudet var omfattande och livet lekte för en ungkarl och speleman som nyss skuddat hemstadens stoft och mors omsorg av sina fötter och satt med hyfsad lön på Expressen, då för tiden den största tidningen i Skandinavien.
Det stora innestället för oss intellektuella (nåja…) var Operabaren, ett kärt tillhåll för folk inom massmedia, teater och därmed besläktade branscher. På Baren, som den kort och behändigt kallades, satt dåtidens kändisar som flugor på en sockerbit.
Ordet kändis var dock ännu ej uppfunnet; detta förhatliga ord kom senare på sextitalet och skapades av en den tidens skarpa societetskåsörer, Kid Severin.
Ordet förtjänar inte förakt, jag vet ingen annan kultut som har nåt liknande, andra språk måste ta till omskrivningar med celebrities och dylikt trams. Heder åt Kiddan alltså!

Till Baren kunde man, om man  tillräckligt flitigt befolkade lokalen, tilldelas en gyllne nyckel av källarmästare Tore Wretman. Med hjälp av denna magiska trollnyckel kunde man själv ta sig in i Baren genom en specialgång samt besöka Operakällarens ädla vinvalv.
Spalten förärades en guldnyckel, men minns mig inte ha använt den en enda gång.

Andra vattenhål i sextio- och sedermera sjuttiotalets Stockholm var… Men hör ni ni ni, jag ser att tidens tand ilar, jag måste genast sluta dagens rapport.
Men vi snart igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

h1

Mina vattenhål (4)

juni 28, 2015

Om det är en fördom att tidningsfolk är törstigare än annat folk så befäster jag härmed denna min fördom. Krogarna ligger tätt som smultron på strå i tidningskvarter. Av samma skäl som att gottisbutiker och kondis fylkas runt skolor. Där kunderna finns vill leverantörerna vara.

Klara i Stockholm är inget undantag, snarare ett praktexempel. Spalten kom till Expressen i dessa tryckfärgsdoftande kvarter 1961. Jag hade erbjudits att flytta till centralredaktionen i Stockholm och tänkte stanna där ett par tre år, men  blev tjugoåtta. Tiden går fort när man har roligt.

Expressen låg i samma hus som storebror Dagens Nyheter och i grannkvarteren huserade Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen. Klara hade ett grundmurat rykte som krogkvarter: det var där klarabohemerna höll till och söp upp de ynka kronor de tjänat på att sälja sina dikter till tidningsredaktionerna.
Bland bohemerna gick det min själ muntert till. Nils Ferlin dansade på bordet och Vilhelm Moberg spelade munspel, eller om det möjligen var tvärtom.

Två bemärkta vattenhål i Klara var Tennstopet och W 6, Stopet och Säcken kallade. På Stopet kunde man se                 Expressens chefredaktör Ivar Harrie klämma en sup. Tidningen höll sig den tiden med två chefredaktörer: en  ansvarig utgivare som skulle vara en välutbildad och aktad medborgare, och en buse som skötte den dagliga ruljansen.
Humanisten Harrie gjorde sannerligen skäl för beteckningen välutbildad, han var klassiskt bildad och översatte grekiska dramer.
Busjobbet sköttes av Carl-Adam Nycop, som sedermera blev en synnerligen uppskattad publicist och en lika aktad medborgare som Harrie.

cbk     

Till Stopet och Säcken (den senare krogen drog snarare till sig redaktörerna från DN och Svenskan) styrde understundom spalten sina unga och oerfarna fötter, men det var inte nåt av dessa vattenhål som kom att bli min första riktiga stamkrog i Stockholm.
På Expressens väl inrökta nöjesredaktion hamnade jag rygg mot rygg med Peter Himmelstrand, den blivande schlagermakaren. Han var en nyskild och munter ture som var glad att ha fått en ny och ogift kumpan att dra med ut på krogen. Dock var sprit inte nåt som lockade honom. Som son till en alkoholist och aktade han sig noga för dylika frestelser. Såvitt jag minns drack han mest kaffe.

Vilken krog jag talar om avslöjar jag i nästa avsnitt. Man får spara på krutet.