Krisgruppen

I april 1945 tillsattes en krisgrupp för de sista nazisterna i Hitlers bunker i Berlin.
En dag var det tid för självaste Führern.
Jaha du, Adolf, sa psykologen, vad tror du om framtiden?
Jag tänkte mig Argentina kanske…
Inte en chans. Du hinner knappt ut om bunkerdörren så snor dom dig.
Men vad gör jag då?
Ja, Adolf, det är mycket sällan vi rekommenderar den här lösningen, men har du kvar din tjänstepistol?
Du menar att jag skulle…
Som sagt, ytterst sällan. Men i ditt fall: ja, det blir nog bäst så.

Annonser

30 grader i juli

Så där ja, nu ser den svenska sommarn ut som den har gjort i hela mitt liv. Ingen tropisk hetta längre och ett milt regn faller  över jorden.
Sverige – landet lagom, säger tanklösa ståuppare hånfullt.
Lagom är bäst, säger jag som har förmågan att kunna tänka längre än näsan räcker.
Och det är en bra bit det.

På rutinens brant

Så värst flexibla verkar de  inte vara på SMHI. När stora delar av Sverige, åtminstone min del, trängtar efter svalka och regn, maler väderrapporterna fortfarande på om solchanser. När det är regnchanser vi går och väntar på.

Det gamla gänget

På  träningsvärket tilltalas jag av en ung dam i min ålder som frågar om jag känner igen henne. Ärlig som jag är svarar jag nej.
Vi kände varann när vi var tonåringar, säger den unga damen. Vi var med i samma gäng. Gaba var också med.  Och Lena.
Efter att ha lämnat denna information försvinner den unga damen.
Gaba är död, säger jag efter en stund, men då är damen utom hörhåll.

 

Agebrädan

Extrem värme. Övervikt. Hög ålder. Hjärtflimmer. Kol.
Nu gäller det min själ att bita ihop och hålla i agebrädan!

Ombyte förnöjer

Två gånger i veckan kör jag min Auriga till och från den sjukgymnastiska träningen i Limhamn genom det villaområde där jag  tillbringade mina första år. Jag passerar villan  där min bäste lekkamrat Knut-Åke höll till, villan där min näst bäste lekkamrat Jarl bodde, villan där tant Ida och farbror Hugo och deras många barn bodde, villan där Kerstin bodde och villan jag själv bodde i när jag var barn.
Jag börjar bli trött på att fyra gånger i veckan bli påmind om min faktiskt rätt ointressanta barndom och funderar därför på att  byta färdväg. Eller sjukgymnast.

Eller barndom.

Auriga

 

---

Vist

I den här hettan orkar inte fan hitta på nåt. Jag följer därmed det visa råd min gamle redaktionschef på  Expressen, den legendariske Sigge Ågren, gav alla förhoppningsfulla unga skribenter:

Skriv kort, helst inte alls.