Krisgruppen

I april 1945 tillsattes en krisgrupp för de sista nazisterna i Hitlers bunker i Berlin.
En dag var det tid för självaste Führern.
Jaha du, Adolf, sa psykologen, vad tror du om framtiden?
Jag tänkte mig Argentina kanske…
Inte en chans. Du hinner knappt ut om bunkerdörren så snor dom dig.
Men vad gör jag då?
Ja, Adolf, det är mycket sällan vi rekommenderar den här lösningen, men har du kvar din tjänstepistol?
Du menar att jag skulle…
Som sagt, ytterst sällan. Men i ditt fall: ja, det blir nog bäst så.

30 grader i juli

Så där ja, nu ser den svenska sommarn ut som den har gjort i hela mitt liv. Ingen tropisk hetta längre och ett milt regn faller  över jorden.
Sverige – landet lagom, säger tanklösa ståuppare hånfullt.
Lagom är bäst, säger jag som har förmågan att kunna tänka längre än näsan räcker.
Och det är en bra bit det.

På rutinens brant

Så värst flexibla verkar de  inte vara på SMHI. När stora delar av Sverige, åtminstone min del, trängtar efter svalka och regn, maler väderrapporterna fortfarande på om solchanser. När det är regnchanser vi går och väntar på.

Det gamla gänget

På  träningsvärket tilltalas jag av en ung dam i min ålder som frågar om jag känner igen henne. Ärlig som jag är svarar jag nej.
Vi kände varann när vi var tonåringar, säger den unga damen. Vi var med i samma gäng. Gaba var också med.  Och Lena.
Efter att ha lämnat denna information försvinner den unga damen.
Gaba är död, säger jag efter en stund, men då är damen utom hörhåll.

 

Agebrädan

Extrem värme. Övervikt. Hög ålder. Hjärtflimmer. Kol.
Nu gäller det min själ att bita ihop och hålla i agebrädan!

Ombyte förnöjer

Två gånger i veckan kör jag min Auriga till och från den sjukgymnastiska träningen i Limhamn genom det villaområde där jag  tillbringade mina första år. Jag passerar villan  där min bäste lekkamrat Knut-Åke höll till, villan där min näst bäste lekkamrat Jarl bodde, villan där tant Ida och farbror Hugo och deras många barn bodde, villan där Kerstin bodde och villan jag själv bodde i när jag var barn.
Jag börjar bli trött på att fyra gånger i veckan bli påmind om min faktiskt rätt ointressanta barndom och funderar därför på att  byta färdväg. Eller sjukgymnast.

Eller barndom.

Auriga

 

---

Vist

I den här hettan orkar inte fan hitta på nåt. Jag följer därmed det visa råd min gamle redaktionschef på  Expressen, den legendariske Sigge Ågren, gav alla förhoppningsfulla unga skribenter:

Skriv kort, helst inte alls.

Lär dom sig aldrig nåt?

Jag följer tv-serien Det stora kriget, som handlar om första världskrigets obeskrivliga fasor. Varför det startade och vad det gick ut på har jag aldrig riktigt förstått och jag är inte säker på att världen gjorde det heller.

Efter det första världskriget (som skulle göra slut på alla krig i framtiden) kom det andra.

Och nu, hundra år efter första världskrigets utbrott och 70 år efter det andra världskrigets slut, verkar det tredje vara på gång. Det hettar till i Syrien, i Gaza, i Ukraina och på flera ställen i Afrika. USA och Ryssland visar varandra musklerna och förhållandet mellan dem blir allt kallare.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

En förträfflig uppfinning

Man tänker inte ofta på vilken utomordentlig uppfinning paraplyet är, men det kan man gott göra, särskilt när det som i dag regnar småspik.

Tänk själv, ärade spaltbrukare, en liten hopfällbar mojäng som vid otjänlig väderlek förvandlas till ett mobilt tak!

Vill man skydda sig mot solsken använder man i stället parasoll. Ett dylikt, ehuru i miniatyrformat ledsagar ofta exotiska drinkar söderut. Slarviga översättare (ja till och med Svenska Akademiens ordlista!) kallar därför dessa drinkar paraplydrinkar, vilket ju är rent uppåt väggarna och beror på att det engelska språket har samma ord för båda skyddsanordningarna, nämligen umbrella.

Paraply kommer av det franska parapluie, vilket betyder mot regn. På tyska heter det Regenschirm.

Jag menar, bara så  du vet.

Parasolldrink

FOTNOT   Paraplyer (liksom parasoller) var i bruk redan hos forntidens assyrier, egyptier och kineser, men då förbehållna endast åt furstar och andra högt uppsatta personer. I Europa började paraplyer komma till användning på 1500-talet. (Källa: Wikipedia)

Badliv i Höllviken

Med anledning av det tjusiga väder som för tillfället råder i vårt land plockade spalten fram tvenne badbilder från Höllviken anno 1929. Fotograf är spaltens fader Eric.

I mitten på det första fotot sitter en uråldrig gumma, som är spaltens mormor. Hon är vid tiden för fotograferingen 52 år, en ålder då man 1929  inte fann det lämpligt att visa upp en blottad kropp. Mannen till höger, i svart cheviotkostym  och plommonstop, är spaltens morfar, som är 53 och därför inte heller ansåg det lämpligt att förekomma i baddräkt, jag är tämligen övertygad om att han inte ägde en. Vid morfars fötter sitter spaltmodern Hilma, 29, och närmast kameran, i den chica badmössan tror jag mig känna igen Astrid Andersson, gift med Kalle, sedermera Cason, känd herrekipör i Malmö.

Nästa bild tar jag med bara av en anledning: den i sanning imponerande rutschkanan i bakgrunden. Sådana svindlande höga rutschkanor får man nog resa till Disneyland om man vill uppleva i dag.

Fem  år senare föddes spalten. Som sommaren därpå lärde sig gå i Höllvikens varma sand. Rutschkanan har jag  inget minne av,  den var nog borta när jag nådde lämplig ålder för rutsch.